måndag 29 mars 2010

Konstnärinnan på Strandgatan, del 7

Nu ljöd orgelmusiken igen. Arne och fem svartklädda män från församlingen steg upp från kyrkbänken, och gick fram till kistan. Sakta lyfte de upp den, och så började den stilla färden ut ur kyrkan.

Ute på begravningsplatsen var det isande kallt. När kistan sänktes ner i den djupa graven gick solen i moln. Vinden blåste upp, och nu började det dugga småspik istället. Vassa isiga regndroppar som långsamt smälte på kyrkbesökarnas kläder, där de stod i en liten församlad klunga kring graven.


Arne tog några steg bakåt till det övriga begravningssällskapet. Den ena av kistbärarna plockade med begravningsblommorna och lade ner buketterna på graven. Genast bildades det en isig, frostig hinna på blommorna.


Prästen, som stod närmast graven, predikade med hög och klar röst några tröstens ord till Anjas närmaste. Sedan stämde han upp i en psalm, och de sörjande harklade sina strupar för att sjunga med. Arnes läppar rörde sig ljudlöst. Han hade aldrig varit någon sångare, och han kände sig obekväm med att stå här och sjunga högt inför dessa människor som han inte kände.


Hade Anja faktiskt umgåtts med de här fina, välklädda människorna? Eller hade de kommit hit på begravningen bara för att det ”hörde till” när man hade bott grannar?


---Fortsättning följer---

2 kommentarer:

annepauline sa...

Ja, det är frågan: Hade Anja umgåtts med någon? Det måste hon ju trots allt ha gjort. Nyfikenheten börjar bli stor nu...vem hade fördel av att Anja dog förutom brodern?

Smörblomma sa...

annepauline: Jaa, umgåtts och umgåtts... Jag förstår att man gissar, och att det kan vara svårt med tanke på hur lite av deckaren som finns tillgänglig för läsning.

Minst tre kapitel skulle jag ha behövt skriva, för att man alls skulle ha kunnat bilda sig någon uppfattning om händelsen...