Konstnärinnan på Strandgatan, del 8

Medan prästens starka stämma sjöng vidare, fortsatte Arne försiktigt att se sig omkring i den lilla församlingen runt honom.

Idel obekanta ansikten. Skulle Anja, som hade varit så tillbakadragen och anspråkslös av sig, ha umgåtts med dem? Med ens slog det honom hur lite han visste om sin syster.

Förstrött vandrade hans blick vidare, en bit bort bakom begravningssällskapet. Där höll två äldre kvinnor på att plantera ut ljung på en grav. En lång, mager man i övre medelåldern stod med händerna på ryggen lite på sidan om från kvinnorna. Han var redan rejält blöt av regnet, fast det verkade inte bekomma honom. Säkert var han kvinnornas chaufför, tänkte Arne.

Huvudlöst att ge sig ut och plantera ljung på gravarna i det här vädret. Fast kvinnor var ju oftast väldigt bestämmande av sig angående sådana saker, det var ju därför som Arne själv aldrig hade gift sig.

Plötsligt tyckte han synd om mannen som stod och frös där borta. En kvinna var bra att ha som sängvärmare, det hade Arne alltid tyckt. Men att bo under samma tak med en kvinna, som skulle gnata om än det ena, än det andra, det kunde man gott klara sig utan.

Arne snöt sig diskret i sin tillskrynklade näsduk och sträckte på ryggen. Imorgon var en ny dag. Han skulle få sätta sig bakom ratten i sin invanda sopbil, och societetslejonen skulle bara se åt sidan nästa gång han mötte dem, precis som om de aldrig hade träffats.

---Slut på kapitel 1---

Ingen fortsättning finns i dagsläget skriven. Kanske kommer den, ni läsare har ju visat ett visst intresse för deckarförsöket. Roligt att ni är med och läser.