Kvällens skräckis

Vinden rörde sig svagt i den nedklippta, bollformade granen på skärgårdstomten. En uggla hoade någonstans långt borta. Skuggan, som kom från den mörka skogen rörde sig sakta fram mot den bollformade granen, och kom försiktigt allt närmare.

Skepnaden måste söka skydd i granen, annars skulle gryningsljuset snart avslöja honom. Han gled snabbt in bakom granen, nu skulle han ha tid att tänka över vad han skulle göra härnäst.

Inne i det lilla gårdshuset satt Denna vaken, gömd bakom gardinen i sovrummet. Hon såg skepnaden som tryckte bakom granen, visste han om att hon var ensam i huset inatt? Det visste han säkert, båten var ju borta. Eller trodde han kanske att huset var tomt?

En hare satt gömd i blåbärssnåret och kikade avvaktande fram. Skepnaden rörde oroligt på sig, det började bli bråttom nu, morgonen grydde snabbt. Skepnaden ryckte till när haren skuttade iväg ner mot stranden.

Svärande muttrade han för sig själv, fan att bli så rädd för en ynklig hare. Nu måste han snabba på, han kände hur nerverna höll på att svika honom.

Fan, att han hade gått med på detta. Nu i det hotande morgonljuset kändes allt plötsligt befängt. Aldrig att Denna skulle lyssna på honom, hon hade ju aldrig under hela sitt liv lyssnat på sin bror. Hon hade alltid kört över honom, redan när de var små.

På samma sätt hade hon också kört över Olof, i tio års tid nu. Och nu satt Olof hemma i lägenheten i stan och förväntade sig att han; Karl skulle ta itu med Denna. På ett eller annat sätt, det var ingen skillnad hur, hade Olof sagt. Bara han slapp ur Dennas klor, en gång för alla. Med de orden hade Olof tryckt en tjock sedelbunt i Karls näve, och sedan föst ut honom ur lägenheten.

Det började bli riktigt morgonljust ute på skärgårdstomten nu, och plötsligt slogs dörren till gårdshuset upp på vid gavel. Denna stod i dörröppningen, bredbent, med händerna i sidorna. Karl tryckte sig förskräckt in i granen, tänk om Denna fick syn på honom här.

Plötsligt visste han att Denna hade fått syn på honom. Hon kom gåendes rakt emot honom, och i hennes ögon brann eldar. Hon skulle inte lyssna på honom, hon hade aldrig lyssnat på honom.

Han hade tänkt berätta om pengarna han hade fått av Olof. Först hade han tänkt föreslå att de skulle dela på pengarna, ifall hon gick med på att lämna Olof.

Nu stod hon en halvmeter framför honom, med kroppen stelt lutad mot granen och andades tungt. I hennes ögon brann ilskan och hatet. Plötsligt visste Karl att han aldrig skulle kunna köpa sig fri från detta, inte ens fast han gav henne alla pengar.

Haren som nu kom skuttandes från stranden tillbaka mot gårdsplanen, stannade hastigt upp när han såg knivbladet blänka till i morgonsolen. Mannens och harens blickar möttes, och mannen som höll den blodiga kökskniven i handen viskade hjälplöst:
”Det var inte meningen. Det var inte meningen att det skulle bli så här.”

Sedan vände han om, och gick med nedböjt huvud tillbaka in mot skogen.