torsdag 11 juni 2009

Olof, våren 1929

Olof var äntligen ombord på fartyget tillbaka mot Amerika. Ute på däcket blåste det kallt, och vinden slet i håret. Därför hölls de flesta av passagerarna på fartyget inne idag, men Olof njöt av att stå härute, att äntligen vara på väg hemåt igen.

Så problematiskt allt hade varit med Arthur. Ingenting hade han kommit sig för, under de sex månaderna som Olof hade varit där för honom, så att han skulle komma sig igång i sitt nya hemland. Absolut ingenting.

Olof besökte också Ingrid en gång, han bara måste få se hur det stod till med hans syster. Det hade varit förfärligt att se Ingrid sådan som hon hade blivit, och Olof ville helst inte alls tänka på det längre. Ibland drömde han ännu mardrömmar om henne.

Och Alina då. Olof hade trott att hon var en rättskaffens kvinna, rejäl och rättvis. Istället hade hon visat sig vara en stenhård affärskvinna, som nog visste hur hon skulle pumpa pengar ur en.

Olof hade blivit tvungen att betala en långt större summa, än vad han först hade tänkt till Alina. Han hade ändå blivit tvungen till det, Janes far hade ju krävt att Arthur skulle återförenas med sin släkt i Sverige. Så löd avtalet dem emellan, och Olof hade trots allt ännu en nätt summa pengar att få av Janes far, när han väl kom fram till Amerika.

Olof drog med fingrarna genom håret, det började bli kallt att stå härute i blåsten. Fartyget började också gunga lite försiktigt, kanske skulle det blåsa upp ikväll.

Igen tänkte Olof på Arthur, vilken vekling Arthur egentligen var. Arrangemanget kring Arthur och pojkarna hade blivit så, att Arthur hade fått flytta in hos Alina och arbeta hos henne som dräng. Hon behövde ju hjälp i hushållet, och Arthur fick mat och husrum som betalt för sitt arbete.

Vilket arrangemang, vad skulle folket på byn tro och börja skvallra, tänkte Olof när han igen drog med sina kalla fingrar genom sitt hår. Han beslöt sig för att gå in för att få sig något att äta, blåsten friskade i ordentligt nu här ute på däck.

Olof satte sig ner vid ett bord i den lilla matsalen, och gnuggade sina kalla händer mot varandra.

Han visste att han aldrig mera skulle återvända till Sverige, och aldrig mera skulle få återse sina släktingar. Det kändes bra.

4 kommentarer:

Daniel sa...

Vilket äventyr Olof fick vara med om innan han kom till Amirikat!

Smörblomma sa...

Daniel: Ja, visst kan det vara bra att veta hur släkten i Sverige har det, att ens träffa dem en gång.

Fast för Olof var det en chock att se, vilken skugga av sitt forna jag, det hade blivit av Ingrid.

Och lille Gunnar då, Olof hade ju på omvägar hört att pojken var stupid, och om det är något som Olof är rädd för så är det onormaliteter. Därför vågade han sig inte på att växla ett endaste ord med Gunnar.

Olof känner stor lättnad att få lämna missären i Sverige bakom sig.

annepauline sa...

Nå, Alina var inte så dum som ordnade det på detta sätt, frågan är om Arthur blir till någon hjälp. Alina har tagit hand om pojkarna och snålat för att få maten att räcka till så visst är hon värd en bra slant. Tryggast lär det här bli för pojkarna, men frågan är hur Arthur börjar uppföra sig?

Smörblomma sa...

annepauline: Ja, Alina var smart, fast Arthur blir ju inte till någon direkt hjälp, åtminstone inte till en början. Ekonomiskt är han inte heller till någon hjälp, han är bara en till att försörja i hushållet.

Men efter en tid, efter en oväntad händelse, börjar han visa upp nya sidor. Alla förvånas, inte minst Arthur själv...

Men innan dess...looser...