fredag 12 juni 2009

Gunnar, sommaren 1929

Gunnar satt på den stora stenen ute på gården och rensade blåbär. Från det öppna köksfönstret, kände han doften av köttsoppan som puttrade på spisen. Snart skulle middagen vara klar, och tant Alina skulle ropa till honom att komma in för att äta.

De hade haft bättre mat i hushållet nu, sedan "pappa" hade flyttat in. Tant Alina och Albert envisades och sade att nykomlingen var deras pappa, men Gunnar var inte säker på saken.

Pappa skulle väl inte bara sitta där på kökssoffan och glo dagarna i ända? Bara tigande sitta där och gnugga sina händer mot varandra, och se ner i golvet. Pappa, som hade varit en duktig affärsman i Amerika, nej det hade nog skett något misstag här.

Inte pratade "pappa" med någon i hushållet heller, och om han vore deras pappa på riktigt skulle han väl istället vara glad för att återse sina söner?

Gunnar blåste på blåbären som han hade i händerna så att bladen flög iväg. En bit bort på vägen kom två äldre kvinnor gående från byns lanthandel. Gunnar såg dem inte förrän de var alldeles nära honom.

Kvinnorna stannade till på vägen, och såg på den stackars utvecklingsstörda pojken. Nu hade visst hans psykiskt sjuke far också dykt upp från Amerika, för att även han snylta i Alinas
hushåll. Det ryktades förstås också att Alina och Arthur hade ett förhållande, och det skulle ju inte vara så konstigt ifall det var så, eftersom de bodde under samma tak.

Kvinnorna glodde nyfiket på den stupide pojken som rensade blåbären. Han verkade ju vara både blind och döv!

- Hej du, ropade den längre av kvinnorna och viftade med armen till Gunnar. Har far din kommit hem?
Gunnar svarade inte, utan fortsatte bara att blåsa på bären. Ja, ja, var det inte som man trodde. Kvinnorna nickade mot varandra, pojken var ju helt stupid, och kanske var han rent oartig också? Vägrade att svara på en fråga!

- Hör du inte vad man säger till dig, sade nu den kortare och kraftigare kvinnan, och gick alldeles nära inpå Gunnar. Du tycks inte ha något folkvett alls du! Fast du har ju att brås på, med både far och mor som är sinnessvaga.

Från köksfönstret såg Alina hur de två skvallerkärringarna trakasserade Gunnar, och hon skulle just gå ut till honom när hon hörde honom lugnt säga:

- Nej, pappa är ännu kvar i Amerika. Han som sitter där inne i huset, är en strykare som vi har gett husrum. Man skall hjälpa fattigt folk när man kan, gör inte tanterna det också?

5 kommentarer:

Kent sa...

Två av byns skvallerkärringar alltså riktiga krösemajor. Bra att Gunnar gav dom svar på tal.

Smörblomma sa...

Kent: Japp, Gunnar är inte alls så borta som vissa tror, han fick nog gapet tilltäppt på krösemaijorna.

Bara han nu också skulle inse att strykaren som sitter därinne på kökssoffan, faktiskt också är hans pappa.

annepauline sa...

Nu har skvallerkärringarna bråda tider, den ena värre än den andra. Gunnar verkar vara en ovanligt klok pojke,men inte är det lätt för honom att förstå att Arthur är hans pappa. Albert har ju målat upp en helt annan bild under lång tid. - Och Arthur? Ska han aldrig sansa sig?

Smörblomma sa...

annepauline: Skvallerkärringarna i byn, har ingenting bättre att göra, än att racka ner på folk som de anser vara för mindre än vad de själva är.

Ja visst är Gunnar både klok och söt, skulle man träffa honom, skulle man hålla honom för ett riktigt charmtroll!

Arthur är inte lika charmig, och som det är nu, så tycker alla att han är mest i vägen där hemma.

Tommy sa...

Ja Gunnar han har svar på tal. Ska Arthur inte rycka upp sig nån gång?