Gunnar stod fortfarande och hängde i Arthurs armar, och såg in i hans ögon. Främlingen, som man skulle kalla för pappa log mot honom.
Tänk om det var pappa då, eftersom han ju verkade ha räddat livet på Gunnar. I vilket fall som helst hostade inte Gunnar längre nu, och det gick mycket lättare att andas.
Nu satte pappa försiktigt ner Gunnar tillbaka att sitta på sängkanten, och satte sig själv ner bredvid honom. Ingen av dem sade något, det var tyst i flera minuter och Gunnar sneglade försiktigt på pappa.
- Mår du bättre nu, frågade Arthur till slut. Gunnar nickade ivrigt, nu pratade ju pappa till och med till honom, det hade han ju knappt gjort förut.
- Vill du ha något att dricka, fortsatte Arthur, mest för att ha något att säga. Igen nickade Gunnar ivrigt och glömde helt bort hur svag han kände sig.
- Ja tack, lite te skulle smaka bra. Om det inte är till för mycket besvär, tillade han oroligt. Hoppas att han inte hade besvärat pappa för mycket nu, han som redan hade hjälpt till så
mycket!
- Klart att du skall få te, sade Arthur med lättad och glad stämma, te är det bästa man kan dricka när man är krasslig. Det kändes bra att kunna göra något för Gunnar.
Från sängen satt Gunnar och såg förundrat på när pappa gjorde i ordning te till honom. Kanske Arthur var hans pappa då på riktigt, som Albert och tant Alina sade.
Arthur kom fram till sängen och gav honom försiktigt den heta tekoppen, och sade att Gunnar skulle dricka försiktigt. Gunnar drack långsamt av sitt te, och tillslut vågade han fråga:
- Är du min pappa på riktigt?
- Det är ju klart att jag är, sade Arthur förvånat. Varför frågar du det?
- Nej då, sade Gunnar överslätande, bara inte pappa blev arg nu! Jag tänkte bara eftersom vi fortfarande bor här, fast du har kommit för att ta hand om oss... Nu visste inte Gunnar längre vartåt han skulle se.
- Du och jag och Albert skall flytta till ett eget hus, sade Arthur plötsligt, och blev själv förvånad över vad han just hade sagt. Så här hade han inte tänkt säga. Men det kändes väldigt rätt ändå. Beslutsamt lade han armen om Gunnars axlar, och sade:
- Till våren skall vi flytta in i det lilla röda huset som ligger nära sågen, om det ännu står tomt då. Vad säger du om det, min pojke?
Gunnar nickade ivrigt.
5 kommentarer:
Se där, han är visst en liten ängel, den gulliga Gunnar. Nu får vi se om Arthur äntligen tar tag i sitt liv och börjar visa lite ansvar.
Va kommer Arthur att börja ta hand om sönerna nu?! Är det faktiskt på riktigt eller var det bara som han säger??
Sådan snäll å omtänksam Gunnar!
annepauline: Ja, Gunnar är faktiskt en liten ängel här på jorden, tänk vad allt han har fått kämpa emot. Folket i byn har ju verkligen sett ner på den lilla familjen och Gunnars handikapp.
Och Gunnar har ju aldrig låtit sig nedslås, han har tagit allt med jämnmod.
Och ja, nu kommer Arthur äntligen att börja ta sitt fadersansvar för sönerna. Gunnar är ju nöjd som alltid, men Albert är det lite annorlunda med, han har ju sett en hel del i Amerika också.
Kent: Jaa, nu kommer Arthur äntligen att börja ta hand om sönerna! Nu är det på riktigt, det hände något inom Arthur när han insåg att Gunnar ju kunde ha dött, den där januarimorgonen.
Daniel: Gunnar är verkligen snäll och omtänksam, det är därför alla människor tycker så mycket om honom när de verkligen lär känna honom!
Gunnar kommer att gå långt här i livet, och alla som har ratat honom som stupid, kommer då att känna sig dumma. De kommer då istället att säga att "jag visste väl att den pojken skulle gå långt!"
Fast de hittills hela tiden, så fort de får ett tillfälle, pikar honom som enkel och utveckligstörd!
Ska verkligen Arthur kunna ta hand om pojkarna själv...
Skicka en kommentar