måndag 15 juni 2009

Arthur, hösten 1929

Arthur stod och såg över de ändlösa raderna av stockar, som stod radade på jämna led. Det skulle bli mycket virkesmaterial när alla dessa stockar var nersågade, och det betydde långa arbetsdagar för Arthur.

Egentligen hade han haft tur som fick arbetet på sågen. Det var ju Olof som hade ordnat med arbetet för honom, det visste Arthur nog. Olof hade ordnat med allt; arbete och husrum för Arthur, innan han for iväg tillbaka till Amerika.

Ja hemmet som han bodde i, då. Alina var barsk och sträng mot honom, och i övrigt hade hon inte så mycket att säga. Hon var ganska tystlåten av sig, hon pratade inte så mycket med pojkarna heller.

Hans pojkar... Albert hade blivit så stor, han var ju hela tolv år gammal nu. Han var en helt annan person nu, än den lille pojke som hade suttit mellan Ingrid och Arthur i kyrkan hos väckelserörelsen.

Som Arthur hade kämpat då, för att få Albert att bli en rättskaffens människa; en som kunde se skillnad på rätt och fel. Genom att ge pojken straff för sina missgärningar. Hur han hade lyckats var svårt att avgöra, pojken verkade nog vara en som arbetade hårt, för att få in pengar till hushållet och Alina. Hemma var Albert också riktigt händig på det mesta, han arbetade redan på som en riktig karl.

Men vad var det där svarta i hans blick, som alltid fanns där när han såg på Arthur? Precis som om han hatade sin far?

Och lillpojken då, Gunnar. Var Gunnar verkligen hans pojke? Hade Arthur verkligen fått en stupid avkomma? Det måste nog bero på Ingrids gener och arvsanlag.

En dag hade Alina kort upplyst Arthur, om att han någon gång borde gå upp till hospitalet för att besöka Ingrid. Inte för att de längre var gifta, men ändå. Det hörde till, eftersom han bodde i samma hushåll som pojkarna nu, hade Alina sagt.

Arthur såg på klockan, det började bli dags att vandra hemåt nu för att få sig ett kvällsmål. Det skulle bli en lång kväll igen, hemma i stugan. Inte kunde han gå ut heller om kvällarna, Alina vaktade på honom som en hök. Kanske var hon rädd att han skulle börja dricka igen.

Arthur suckade och började sakta gå hemåt.

4 kommentarer:

Kent sa...

Skulle tro att Albert hatar Arthur och det är ju inte så konstigt om man tänker på tiden i Amerika.

Smörblomma sa...

Kent: Verkligen inte konstigt, nej. Tänk bara på hur Albert straffades där framme i kyrkan, inför hela församlingen.

Det var barnaga på hög nivå, men helt tillåtet enligt kyrkans män. Det skulle göra Albert till en god medborgare och människa.

annepauline sa...

Jasså, Arthur tycker att Albert är svart i blicken, är det så konstigt som Albert blev behandlad? Arthur borde nog lära sig själv först vad som är rätt eller fel innan han försöker lära någon annan, han har inte gjort de rätta sakerna hittills i sitt eget liv precis...och inte vågar han träffa Ingrid heller...

Smörblomma sa...

annepauline: Arthur är både fegis och looser, och rädd för Alina är han också. Tänk att bara bo hos henne, istället för att skaffa sig ett eget liv för sig och pojkarna.

Nej Ingrid vågar han inte heller träffa, men Alina kommer nog snart att köra iväg honom dit. Tala om att han är under toffeln :/