tisdag 9 juni 2009

Albert och Gunnar, aprilmorgonen 1929

Albert tjuvkikade i dörröppningen från kammaren, det var svårt att riktigt se pappa härifrån. Han syntes bara från sidan, och han var inte alls lik sig från tiden förut i Amerika. Hans hår var mycket mera gråsprängt nu, och han satt så ihopsjunken. Han liknade mest en gammal gubbe, ja bestämt hade han krympt!

Och som hans röst hade förändrats! Pappa som brukade prata med så hög och stark röst, en riktig talare hade han ju varit där borta i Amerika.

Nu satt han bara där och viskade, som svar på tant Alinas frågor. Fåordigt och knappt, och inte hördes det vad han sade heller, in till kammaren där pojkarna satt gömda.

Gunnar försökte också titta i dörröppningen, men det var svårt eftersom han såg så dåligt. Gunnar hörde ju också dåligt, därför kunde han heller inte uppfatta något av vad pappa fåordigt muttrade där borta från kökssoffan.

Då gjorde Gunnar som han oftast brukade göra istället. Han kände efter med luktsinnet, och Gunnars luktsinne var välutvecklat.

Främlingarna luktade inpyrt. Den av dem som satt närmare mot kammardörren; Albert hade sagt att det var pappa, luktade konstigt. Han luktade sjukdom, smuts, uppgivenhet, förräderi...

Gunnar visste inte vad han skulle tro, och såg frågande upp på Albert. Storebroderns ansikte var spänt, när han försökte lyssna till vad som avhandlades där ute i storstugan. Det var svårt att höra något alls, och pappa satt mest bara och såg ner i golvet. Alina började se argare och argare ut i ansiktet, och hon höjde rösten allt mera.

Albert började darra där han stod i dörröppningen, och han kände att han snart skulle börja gråta, stora pojken som han var. Gunnar lade armen tröstande om sin storebror, och sade:

- Du Albert, det här måste vara ett misstag. Gubben där borta i soffan kan ju inte var vår pappa, nej inte på långa vägar. Var inte ledsen, Albert.

2 kommentarer:

annepauline sa...

Ojoj, hur ska nu detta sluta? Vilken besvikelse för Gunnar, och även för Albert som förmodligen trots allt väntat sig något annat. Inte lär Alina släppa från sig pojkarna, eller har hon något val?

Smörblomma sa...

annepauline: Båda pojkarna ser Arthur som en looser, de vill inte alls ha med honom att göra. Gunnar tror dessutom inte att han är deras riktiga pappa.

Jo, Alina blir tvungen att släppa ifrån sig pojkarna, men hon har "förhandlat sig" till ganska goda villkor.

Bland annat måste Arthur ha ett riktigt hem att erbjuda pojkarna, förrän han kan "överta" dem.

Nu kan det ju verka som att han aldrig kommer att få pojkarna då, men då finns ju Olof också som trycker på i bakgrunden.

Olof hade ju lovat Janes far att Arthur skulle återförenas med sin familj i Sverige, dvs. ta hand om sina pojkar (så att han stannar kvar där).

Så var avtalet, och när det är uppfyllt får Olof ut resten av sina pengar från Janes far.