måndag 31 mars 2014

Får; (SkrivPuff 31.03.2014)

Trashanken hade via arbetskraftsbyrån fått jobb. Ett städjobb, men man tar vad man får. Arbetsersättningen ryker ju också om man inte tar emot erbjudet jobb. Ett skitjobb, men i Trashankens värld spelade inte jobbtiteln någon roll.

Han var skillsmässobarn och hade mestadels vuxit upp hos sin pappa. De hade alltid haft knappt om pengar, vilket inte var konstigt då pappa mestadels befunnit sig mellan två jobb. Fast åtminstone försökte pappa. Hos mamma fanns hennes nye man och Trashankens tre halvsyskon, och nästan inga pengar alls. Inte så att det räckte åt Trashanken ialla fall. Många gånger tänkte Trashanken att han själv var född till att hamna mellan två stolar.

Egentligen trivdes han att städa Verkets långa korridorer, att moppa golven med långa, meditativa drag med mp3 hörlurarna i öronen. Lugn och ro och man var en kugge i samhället. En roterande kugge som levererade ett välgjort arbete, en sådan som alla medborgare borde vara. Man fyllde sin roll.

I cafeterian på eftermiddagen smuttade han på starkt kaffe och tuggade på en torr semla. Klockan var halv tre och de flesta hade redan druckit eftermiddagskaffet. Bara några eftersläntrare satt kvar. Trashanken sörplade på kaffet och spanade i förbigående mot fönstret där den mörkhåriga satt. Han hade också tidigare sett henne här då hon också hörde till eftersläntrarna. Kom ensam och satt för sig själv. Fint klädd, säkert någon högre sekreterare eller en som reste mycket i jobbet. Hon påminde om Trashankens första kärlek, Riitta. Så förälskade de hade varit, åtminstone Trashanken, och så dåraktig han varit. Det var lätt att se, så här efteråt. Efter ett halvt år hade Riitta hittat en ny kille som var både äldre och med bättre status än Trashanken. Hon hade valt bort Trashanken till förmån för någon bättre och han hade inte kämpat för att få behålla henne. Livet rullade på vidare.

Trashanken kände den lätta parfymdoften när hon gick förbi honom och bar bort sin bricka. Den vackra hade rest sig upp utan att han hade märkt det. Log hon kanske emot honom när hon gick förbi hans bord? Kanske, åtminstone möttes deras blickar om än hastigt. Det lyste upp hans dag. Hennes vackra lockar böljade sig när hon lyfte upp brickan i diskställningen.

6 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Ack ja.

marie ettanbo sa...

undrar om han inte börjar bli lite kär...?

Ulla Berglund sa...

Kan säkert bli något. Heja Trashanken!

marmoria sa...

Andas vemod.

Nett sa...

Kärlek andas i luften :)
Kanske vår där med!

Fenixmonas sa...

Orkar inte kommentera just nu...det är för mycket runt omkring med Margaretas bortgång och pappas flyttning, så mycket som skall hinnas med ordnas...och jobbet på det...Kram