Till Umeå. När ska vi riktigt få en bro över vattnet och kunna resa ståndsmässigt?

Vi var till Umeå. Den här gången reste jag med jobbarkompisarna, och vi var ett litet glatt gäng på sju personer som reste över kvarken med Wasa express i Matkapojats regi.

När man reser med Matkapojat får man väl oftast en rätt förmånlig resa, där också buss och chaufför ingår. Just det där med egen buss och chaufför med in till Umeå är deras starka kort som Matkapojat kör med i reklamen på sin sida.

Nåja, bara det att det blir ingen buss ifall det inte är tillräckligt många resenärer anmälda, utan istället blir det till att ta turbussen in till Umeå och Matkapojat ersätter bussresan. Klart minus ändå där.

Ombord på Wasa express var det rymligt och bra, verkligen rymligt, kanske vi var ungefär femtio resenärer ombord om man lite ska spetsa till det. Nå, åtminstone fick man ju sitta bekvämt då, när det var fritt fram att välja sittplats.

Bussen in till Umeå var i fint skick när man jämför med våra Vasabussar. Har de alltid sådär bra bussar i Sverige?

Umeå är en trevlig stad. Fina hus och byggnader, ja allt är så mysigt. Och så enkelt då allt bara är på ett språk. Fatta hur omständigt det är när allt, och jag menar precis allt ska översättas och stå på två språk överallt som här i Vasa. Fördelen är ju förstås att man då blir tvåspråkig på kuppen.

Och vilket utbud av varor! Det finns bara så mycket mera av allt här än hemma.Jag köpte: En tvål, ett ljus som doftade pepparkaka, tre påsar godis, tre flaskor hallondricka, två påsar toytuggummi, ost, vinterskor, väggalmanacka, bailys, då vi också hittade till systembolaget.

Svenskarna är så trevliga och hjälpsamma av sig. Positiva och har alltid ett vänligt ord till övers för främlingar. Sådant värmer våra finländska frusna själar.

På tillbakaresan skulle det vankas julbord på Wasa express. Det hade vi väntat på hela dagen, verkligen sett fram emot. Vilken flopp det blev.

Maten var ingen höjdare när man ändå hade betalt fyrtio euro för den. Allt var antingen iskallt eller kokhett på ett underligt sätt och utbudet var klent. Rimmade dåligt på forna tiders Vasabåtarnas a la carte och stående bord dit man alltid måste köa för att slippa och äta. Nu var det ju ingen trängsel att tala om, det var väl ungefär tre personer till förutom oss i salen som åt. Inga fler kom det heller senare, man fick två timmar på sig att sitta där och äta, klockan 21 fick man packa sig iväg därifrån. Ja, ja, men jag rekommenderar inte julbordet till någon.

Jag rekommenderar ändå att resa över till Umeå och jag tror starkt på båttrafiken över kvarken. Men det är ändå långt kvar tills man kan säga att resan löper smidigt över som mellan Helsingfors-Tallinn. Att sitta femtio personer utspridda på en tyst båt där ingenting händer ger ingen bra feeling, det blir bara att sitta och titta på klockan.

Fast vi reste ju under lågsäsong. Jag har hört att det ibland rentav är kö till båten. Å andra sidan sitter den också ibland fast i isen.

En bro över kvarken vore väl något?