Vredens kejsarinna, del 2

På förskolan var ljudnivån hög. Barnen lekte i små grupper och några pojkar sprang runt och jagade varandra. Borta vid fönstret knuffade en kortsnaggad pojke hårt till en flicka så hon föll omkull. Flickan började gråta, och en av fröknarna gick genast fram till henne med raska steg.


Fegis, tänkte Agnes föraktfullt, medan hon betraktade flickan som nu hade krupit upp i frökens famn. Att gråta var att visa sin svaghet, något som Agnes själv aldrig skulle göra. Agnes visste att de andra barnen på förskolan var rädda för henne, och därför lät de henne alltid vara ifred.

Som nu, när hon satt ensam på golvet i dockvrån. Hon märkte nog hur de andra flickorna sneglade mot henne, de skulle så gärna själva ha velat leka i dockvrån. Men de vågade sig inte dit så länge hon satt där, inte ens fröknarna vågade komma och säga till henne att låta de andra flickorna leka där också.

Därför var dockvrån Agnes alldeles egna ställe, där hon kunde sitta i sin ensamhet och förstrött dunka dockornas huvud mot golvet. Det gjorde ingenting, dockorna kunde inte känna något, de var ju inte riktiga.

Ibland undrade Agnes om små babysar kunde känna något, som hennes lillebror Kenny till exempel. Han skrek ju oavbrutet i vilket fall som helst, därför verkade det ju osäkert om babysar verkligen kunde känna smärta och så. Hunger verkade ju Kenny kunna känna i alla fall, åtminstone tystnade han ju när han fick nappflaskan och sög girigt i sig all välling. Efter att vällingen var slut, började han återigen att skrika, och slutade inte ens fast mamma daskade honom omilt över baken. Kanske babysar var som små dockor då i alla fall, som en av fröknarna hade sagt när mamma en gång hade med sig Kenny i vagnen, när hon kommit för att hämta hem Agnes.

Den gången hade Kenny sovit, och faktiskt inte skrikit alls.

---Fortsättning följer---