En saga om en huldra och en liten pojke
Tätt lutad intill den stora granen står hon
Smälter samman bland träden i den täta skogen
Lurpassande
Den lille pojken har gått vilse i snårskogen
Det är sent och de höga träden ser hotfulla ut
Våta tårar rinner nerför pojkens kinder
Kvidande skakar han och huttrar
Var är mamma?
Huldran skärper sina sinnen
Förnimmer pojkens rädsla
Känner eufori och gör sig redo
Plötsligt, från ingenstans står en vacker kvinna framför pojken
Hon ler vänligt och hennes mun rör på sig
Inga ord hörs, bara skogens sus som brusar allt högre ur kvinnans mun
Det luktar unket ruttet kring henne
Pojken backar några steg, men huldran rör sig snabbt
Böjer sig fram och sveper in pojken i sin famn
Han skakar, men lugnar sig snabbt i hennes trygga armar
Säkert kommer hon att hjälpa honom att hitta mamma
Av en händelse rör hans ena hand vid kvinnans ryggsida
Den känns hård och sträv som bark, och där finns ett stort, djupt hål
Som känns slemmigt och stinker ruttet
Huldran slår sina trädarmar kring den lille pojken
I hennes sinnessjuka värld blir pojken hennes
Sommarsolståndoffer
8 kommentarer:
Inte lätt att var en liten ensam pojke i en stor skog!
Kom precis på att min header gjortde jag nog i Picnik, men har inte använt programmet sedan dess. =)
Det var publikrekord i torsdags, så mycket folk!
Kram
Stackars lille pojke, en falsk trygghet i hennes armar...Kramiz
Tragisk, stackars pojke. Ja nog hade jag trevligt, dessvärre blev jag enormt dålig därefter och har legat nerbäddad i sängen. Kram
En saga i Steven Kings stil.
Trevligt att läsa dina alster igen.
Ganska ryslit!
Kent: Väldigt rysligt, till och med. Pojkens liv slutade ju där i skogen, stackaren.
Härligt tempo och tydligt målande.
NuYu: Tack så väldigt mycket :) Det betyder mycket för mig att få höra att tempot flyter på bra, och målande är också väldigt bra!
Skicka en kommentar