torsdag 4 juni 2009

Alina, aprilmorgonen 1929

Alina, Albert och Gunnar hade just ätit morgongröten, och nu stod Alina och torkade av matbordet. Det var viktigt att det var fint nu när det var söndag, då de var lediga alla tre. Alina höll hårt på att det inte skulle arbetas när det var helgdag, fast hon i övrigt inte var religiös.

Istället för att gå i kyrkan, satte de sig ner alla tre för att bara ta det lugnt och njuta av den lediga dagen. Albert och Gunnar njöt av dessa lediga söndagar. Alina satt och dåsade i gungstolen när hon råkade se ut genom fönstret, och såg två gestalter komma gående mot hennes stuga.

Vem kunde det vara, som var på väg hit så här på söndag förmiddag? Hon kikade nyfiket bakom gardinen, det var ju Olof! Den andre då, den där skäggige som gick framåtlutad, med axlarna upplyfta. Var det han som var Arthur? Det måste det ju vara!

Alina svalde. Det var då verkligen att komma oväntat, söndag morgon och allt! Hastigt såg hon mot pojkarna, som satt där borta i den utdragbara kökssoffan och smågnabbades. Hur skulle de reagera nu, när de oväntat fick se sin far stiga in här i stugan?

- Pojkar. Gå in i kammaren ett slag. Gör som jag säger och fråga ingenting. Ni kan komma sedan när jag kallar på er. Alina kände hur hon pratade snabbt och nervöst, och hon slätade till håret. Pojkarna såg förvånat på henne, men de var vana vid att lyda och gick in i kammaren.

Nu skulle männen just stå på dörrtrappan och bulta på dörren, och Alina stod redan upp för att vara beredd. Hon strök med händerna över kjolen, just när det bultade på dörren.

Alina öppnade dörren för de två männen, och alla tre lämnade att stå och se på varandra. Olof såg ut som om han inte visste vad han skulle säga, och Arthur stod och såg ner i marken.

Vilken ömklig figur, tänkte Alina när hon såg på pojkarnas far. Sjaskiga kläder hade han, som luktade inpyrt. Rödmosigt ansikte, och inte kunde han lyfta upp blicken från marken heller.

- Ja, stig på då, sade Alina till slut och gick före männen in i stugan. Männen steg försagda in efter henne i storstugan, och Alina visade dem att sätta sig ner i kökssoffan.

Tystnaden bredde ut sig, ingen sade något. Alina kände att hon tyckte mindre och mindre om den sjaskiga figuren som satt i hennes kökssoffa, som bara såg ner i golvet hela tiden. Hur skulle en sådan vekstake kunna ta hand om två pojkar på egen hand?

Nu sträckte Olof på sig i soffan och sade:
- Ja, vi är ju här i ärende av Albert och Gunnar. Arthur skall ju ta hand om sina söner nu, och vi tänkte att det är hög tid att diskutera saken nu. Alina skall förresten ha stort tack för att hon har tagit hand om Arthurs söner fram tills nu. Var är pojkarna förresten?

Olof lämnade att se frågande på Alina, men hon bara knep ihop munnen och teg. Hon såg bister ut när hon reste sig upp från köksstolen, för att sätta eld under kaffepannan.

4 kommentarer:

Kent sa...

Hejja Alina ut med slusken Arthur bara men var trycker Albert och Gunnar då?

Smörblomma sa...

Kent: Alina tycker inte att Arthur är mycket till karl, och helst skulle hon nog slänga ut honom.

Men hon har dåligt med pengar, därför måste hon stå ut med Arthur nu, som ju ska ta hand om pojkarna nu.

Albert och Gunnar håller sig undan i kammaren, de kan inte fatta att veklingen där ute är derar Amerikafar.

annepauline sa...

Alina förstod på en gång vad Arthur var för figur. Det blir inte lätt för henne att lämna över pojkarna, hon vet att de kommer att fara illa, men vad ska hon göra, hon har förmodligen inget annat val. Stackars Gunnar, Albert som målat upp fadern så stort för honom.

Smörblomma sa...

annepauline: Ja Alina våndas, och dessutom är hon arg över att Arthur också behandlade Ingrid dåligt i Amerika.

Pojkarna har nästan blivit som hennes egna, och gudarna skall veta att det var deras räddning, annars hade det blivit fattighuset för dem.

Och Gunnar; han kan inte förstå någonting av detta. Han hade ju trott att hans far var en rik pamp!