En ruggig spökhistoria, del 5

Elden sprakade värmande och trivsamt i häxans öppna spis. Häxan värmde sina knotiga händer så nära elden hon kunde. Det var verkligen kallt och rått ute ikväll. Den svarta katten Murre låg framför öppna spisen och tryckte sig mot muren. Murre spann belåtet när häxan kliade honom bakom öronen.

"Det är allt tur att jag har dig Murre", sa häxan och strök varsamt den spinnande katten över pälsen. "Ingen annan vill ju kännas vid oss, och inte vid Farao heller. Stackarn, han hade ju varit död om vi inte hade räddat honom ur dendär hiskeliga buren, som de där männen hade satt ut. Och inte kontrollerar de heller ifall de har fått någon fångst, Farao var ju halvdöd när vi fann honom, minns du det Murre?" 

Katten spann belåtet vidare, öppnade bara ögonen lite och kisade på häxan.

Det knäckte till lite bakom fönstret. Murre ryckte till och slutade spinna, och han såg avvaktande dit.



"Ingen fara Murre lille", sa häxan med lite sömnig röst, "det är bara nordan som ligger på ikväll och den får alltid kammarfönstret att knaka så där otäckt.".
 
Häxan gäspade till och tänkte på hur lycklig hon var över att ha Murre och Farao, utan dem skulle hon inte ha någon. Ingen i hela världen, alla skydde henne och var rädda för henne, tyckte att hon var ful, och sa att hon var elak. 

Häxan hade fått utstå spott och spe under hela sitt liv, redan när hon var liten. Också då hade hon bott här i stugan tillsammans med sin mamma, och deras tre svarta katter. Barnen i skolan retade häxan för att hon var `trollpackans unge`. De var alla rädda för häxan; trodde att hon kunde förtrolla dem, eller att hon skulle sprida sina löss på dem. 

Häxan hade aldrig i hela sitt liv haft löss, hennes mamma hade alltid bot mot sådant. I det lilla huset hade det aldrig funnits några löss och inga andra sjukdomar heller. 

När människorna nere i samhället var höstförkylda, rörde häxan i all stillhet ihop sina egna brygder av örter som hon hade odlat under sommaren och skördat på hösten. Av örterna fick häxan ihop stärkande drycker, som hon drack av och klarade sig frisk hela vintern igenom.


Nej men nu knakade det till igen, och det var ju någon som pratade där ute bakom fönstret också! Det hörde ju både häxan och Murre! Katten hade slutat att spinna och höll nu vaksamt upp huvudet. 

Nu lät det dessutom som om någon höll på att gräva där ute också, under fönstret. 

Häxan reste sig mödosamt upp för att gå och se vad som stod på därute.