Vredens kejsarinna, del 6

Morgonen grydde sakta. Små, lätta snöflingor dalade ner från de blyfärgade, tunga molnen. Flingorna smälte genast när de träffade asfalten på hyreslängans gård, och bildade små vattenpölar istället. Två små pojkar hoppade i vattnet och stänkte på varandra, samtidigt som de försökte fånga snöflingorna med sina tungor.




Uppe i lägenheten på tredje våningen som vette ut mot gårdsplanen, rådde tung och kompakt tystnad. Endast kylskåpets svaga brummande från köket hördes, och i vardagsrummet visade klockan på 11.10.


På soffan låg en man och en kvinna. Mannen låg halvnaken ovanpå kvinnan och verkade ha somnat i en onaturlig ställning. Han såg stel ut. Kvinnan låg med huvudet underligt vridet åt sidan, och en liten sträng av sörja rann ur hennes mun. Hennes blick var glasartad och livlös.


Den flaska starkt som mannen hade haft med sig när han kommit på besök i gårkväll stod urdrucken på soffbordet.


De båda barnen i rummet intill låg i den stora flickans säng. Babypojken gnydde lite och rynkade ihop sitt ansikte, men det var ju för att mamma hade gett honom `sova- gott` medicinen i gårkväll. Snart skulle han må bättre, visste Agnes.


Kaj hade förresten väsnats väldigt mycket igår natt, och det lät nästan som att han hade slagit mamma. Åtminstone hade mamma ropat och jämrat sig från vardagsrummet, och bett honom sluta. Agnes hade haft god lust att rusa in i vardagsrummet, och skrika åt honom att låta mamma vara ifred.


Fast det gick ju inte för sig att visa upp sig så, mamma trodde ju att Agnes hade tagit sin `sova-gott` medicin och låg och sov i sin säng. Hon måste ändå göra något, slagen fortsatte att hagla ute i vardagsrummet och mammas jämmer blev allt värre.


Agnes sprang ut i vardagsrummet. På soffan låg Kaj ovanpå mamma, och slog och örfilade upp henne så att mammas huvud for från sida till sida som på en trasdocka. En tanke for hastigt genom Agnes huvud. I skydd av mörkret tog Agnes brännvinsflaskan som stod på soffbordet. Mamma och Kaj märkte inte henne, det enda ljus som fanns i rummet var det svaga skenet från gårdslamporna som silade in genom spjälgardinerna.


Ute i köket måttade hon med darrande händer upp `sova-gott` medicinen som hon plockade fram ur mammas gömma. Agnes visste var mamma gömde medicinen, och det var inte första gången hon stal ur mammas gömma. Ibland hade hon gett av den till Kenny i smyg, bara för att få tyst på honom så att mamma inte alltid skulle vara så arg och trött på dem, besvärliga ungar som de var.


Agnes satte rejält med pulver i flaskan och skakade om. Försiktigt, i skydd av mörkret hade hon ställt tillbaka brännvinsflaskan på soffbordet och smugit tillbaka till sitt rum.


Hon hade lyft över Kenny till sin egen säng och höll hårt om honom. Inget ont skulle hända dem, tillsammans var de inne i bubblan nu. Allt skulle ordna sig.

 
---Slut---

Vredens kejsarinna, del 5

Det var sent på kvällen och Agnes låg ännu vaken. Hon hade just smugit sig upp, när hon hade hört ljud från vardagsrummet. Ute i vardagsrummet visade klockan på 23:00. Agnes kunde inte klockan, men hon visste att 23:00 var sent och att man borde sova då.



Men mamma hade inte sovit, och inte heller Kaj som också var där! Kaj legat över mamma i soffan och försökt klä av henne. Agnes visste inte, men det verkade lite som att mamma inte ville bli avklädd.


Agnes hade smugit sig tillbaka till sitt rum och lagt sig ner i sängen. Mamma trodde ju att hon sov nu! Agnes hade låtsats svälja `sova-gott` medicinen tidigare ikväll, för mamma hade sett så hotfull ut, när hon kom med skeden med bärkräm och `sova-gott` medicinen hoprört. Mamma hade sagt att ikväll skulle de minsann få gå i säng tidigt, eftersom hon också själv skulle gå och lägga sig tidigt.


Och nu satt Kaj där i vardagsrummet tillsammans med mamma! Mitt i all förvirring kände Agnes skadeglädje, att hon hade lurat mamma. Hon hade nämligen spottat ut `sova-gott` medicinen i toalettskålen när mamma hade gått iväg för att byta blöja på Kenny. Agnes ville inte ha `sova-gott` medicinen, förra gången mamma hade tvingat henne att ta den, hade hon börjat kasta upp nästa dag och huvudet hade sprängvärkt.


Agnes vred oroligt på sig i sängen. Hon hörde Kennys svaga, oregelbundna andetag en bit ifrån sig. Han låg i vagnen, mamma hade lagt honom där och skuffat in honom i Agnes rum. Varför det? Varför låg inte Kenny i sin egen säng i mammas rum, när de alla skulle gå och lägga sig tidigt?


Tänk om Kaj var en inbrottstjuv, som hade brutit sig in för att stjäla något medan de alla låg och sov?


Agnes kände vreden växa i maggropen. Att stjäla var fel, det hade också fröknarna på förskolan sagt.


Agnes kände att hon nu var inne i bubblan, som hon alltid gled in i när något blev för hotfullt. Fast nej, inne i bubblan kunde hon inte stanna, inte nu. Kaj hade ju brutit sig in i lägenheten, och överfallit mamma som säkert hade legat och sovit där på soffan i vardagsrummet.


Väl ute ur bubblan kände Agnes vreden växa till sig inom henne igen. Det blev rött inom hela henne, och det bara måste få komma ut innan hon exploderade. Plötsligt visste hon vad hon måste göra. Att stjäla var fel.

 
---Fortsättning följer---

Vredens kejsarinna, del 4

Decemberkvällen var regntung och det började redan skymma på. I den slumaktiga stadsdelen hängde en och annan julstjärna redan i fönstren, och ute på hyreslängans gård hade någon satt upp en ljusserie i en gran. De flesta av lamporna var redan sönderslagna, ungdomarna här i trakten hade inte så mycket annat vettigt att ta sig för om kvällarna än att vandalisera. Hyreshusen var också sprayade med färg, men ingen orkade riktigt bry sig, alla hade fullt upp med sitt. Någon flaska öl tog man sig på kvällen, för att orka med sitt eländiga liv i denna misär.


Då var det egentligen en småsak ifall några pojkar bestämde sig för att panga julbelysningen, eller att måla grafitti på husen. Man orkade heller inte bry sig, när polisen stod bakom dörren för att berätta att ens egen pojke varit inblandad. Istället drog man bara igen dörren, och tog sig en till öl.


I Lenas fönster hängde ingen julstjärna, och hon hade inte heller alls reflekterat över det. Julen blev ändå alltid ett helvete för henne, alltid var morsan och farsan där och tjatade. Förra julen hade slutat riktigt i kalabalik, morsan hade gnatat och gnatat vid julbordet. Tjatat på, om hur oansvarig Lena var, som igen hade en unge i magen, och inte brydde sig om några följder.


Då hade Lena känt hur vreden började växa inom henne. Något stort, rött växte i magtrakten och bröstet och skulle snart explodera. Det måste få komma ut, det fanns inget annat sätt, annars skulle hon förgås.


Därför hade hon lappat till morsan så hon hade fallit ner i golvet. Två gånger hade hon slagit till, en gång på varje kind. Farsan hade som vanligt suttit tyst utan att yttra ett ljud. Efter det hade föräldrarna inte alls hörts av under det senaste året.




Lena vandrade rastlöst omkring i sin stökiga lägenhet. Ungarnas skrik och gnäll hotade hennes huvud att sprängas. Om två timmar skulle Kaj komma, och då borde ungarna redan ha somnat. Nåja, ännu hade hon tid på sig. Fast hon var ändå lite orolig, förra gången Kaj kom hit hade hon haft problem med att få Agnes att somna i tid. Flickan hade vägrat att svälja `sova-gott` medicinen och Lena hade fått slå till henne flera gånger innan Agnes tillslut svalde den. Med Kenny gick det enklare, han svalde allt som sattes i munnen på honom.


Ikväll tänkte inte Lena ändå tåla något strul, hon kände att hon behövde en fylla ikväll för att orka vidare med allt skrik och gnäll från ungarna. Bara en liten paus från allt, det skulle vara tyst i huset och hon skulle få glida in i ett dimmigt töcken.

 
---Fortsättning följer---

Vredens kejsarinna, del 3

Mobiltelefonen ringde öronbedövande och skrällande, mitt under middagen i det lilla köket. Fan, vilket jävla bröl, tänkte Lena. Hon strök en slinga av sitt mörka, flottiga hår ur pannan och sträckte sig över matbordet efter den. Det skulle bara fattas att Kenny viftade ner den i golvet, där han gnällande satt och viftade med armarna i sin barnstol. Jävla unge. Att han aldrig kunde vara nöjd. Alltid skulle han skrika och gnälla.



Irriterat tecknade Lena till Agnes att ta ner Kenny ur matstolen. Agnes skrapade snabbt upp moset från sin tallrik, och reste sig sedan lydigt upp från stolen. Jävla Kenny, att man inte ens kunde få äta färdigt. Alltid skulle ungen skrika och vråla. Med stor möda lyckades hon få upp den sprattlande, lille pojken ur sin matstol, och släppte honom sedan omilt ner på golvet.


Kenny började skrika igen, och nu lät gråten annorlunda. Han skrek rakt ut, och tårarna rann ner längs hans kinder. Ansiktet var rödlila.


Han hade ont nu, det visste Agnes. Kanske hade hon släppt ner honom för hårt i golvet. Men han skulle lära sig att hålla käften någon gång. Inta alltid vråla så där öronbedövande. En skarp blick från mamma fick henne att lyfta upp Kenny igen, och bära in honom i mammas sovrum.



Lena tryckte på mobilens gröna knapp för att svara. Vem sjutton hade programmerat in den här skrällande ringsignalen? Kaj kanske, igår?


”Lena”. Hon försökte göra rösten så lugn och avspänd som möjligt.


Det var tyst en stund i andra änden, precis som om någon funderade. Till slut hördes en försiktig och tvekande röst:


”Lena? Det där… Ja, jag ville bara ringa och höra hur det står till… Du for ju iväg så snabbt igår. Jag tänkte… Äh, blev du arg över något?"


”Äh.” Lena drog med handen genom håret. ”Jag har ju ungarna, och jag kan inte lämna dem ensamma hemma heller, hur länge som helst. Jag har redan socialkärringarna nosandes i hälarna, det har Agnes sett till genom att babbla på, där på förskolan.”


”Kan jag komma över ikväll?” Kaj var inte intresserad av att höra om Lenas ungar. Förresten brukade båda barnen uppföra sig exemplariskt när han var på besök, man hörde aldrig ett ljud ifrån dem. De låg alltid bägge två och sov snällt till natten, redan när han kom.


”Jaa…” Lena drog ut på svaret. Kaj var ju ingen drömprins, inte på långa vägar. Fet och flottig, med andfådd röst. Han sade att det berodde på att han led av astma, och inte blev det ju bättre av att han rökte i ett och dessutom var rejält överviktig. Fast han redan hade fyllt trettio bodde han ännu hemma hos sin morsa, och verkade inte heller ha någon brådska att flytta hemifrån.


”Okay, då” bestämde sig Lena. Kaj brukade ju alltid ha med sig en flaska starkt när han kom, och det tackade man ju inte nej till när det bjöds. Kaj hade också den goda vanan att alltid masa sig iväg tidigt på morgonen innan ungarna vaknade, och bra var ju det så att inte Agnes fick något mera att babbla om på förskolan.


”Kom efter åtta”, avslutade Lena. ”Då skall jag se till att ungarna är i säng.”



Med mobilen i handen satt hon en stund i sina egna tankar när hon hade avslutat samtalet. Från sovrummet hördes inte ett knäpp, kanske Agnes hade fått tyst på Kenny i alla fall.


Lena suckade tungt. Hon kunde inte fatta hur hennes tjugosexåriga liv hade kunnat bli så här eländigt. Två ungar, med två olika fäder hade hon på halsen. Ingen hjälp från papporna hade hon, Agnes farsa satt ju på kåken just nu. Och Kennys farsa då, honom skulle hon väl knappt känna igen om hon så mötte honom på gatan. Förresten satt han väl mest inomhus och skakade, nerknarkad som han var, hade Lena hört på omvägar.


Kenny hade blivit till under en engångsnatt, och det gällde att akta sig för att något sådant skulle hända igen. Då var Kaj bra att ha, honom kunde hon lätt bolla med hur som helst. En flaska starkt hade han ju också alltid med sig, det var ju det bästa.


---Fortsättning följer---

Vredens kejsarinna, del 2

På förskolan var ljudnivån hög. Barnen lekte i små grupper och några pojkar sprang runt och jagade varandra. Borta vid fönstret knuffade en kortsnaggad pojke hårt till en flicka så hon föll omkull. Flickan började gråta, och en av fröknarna gick genast fram till henne med raska steg.


Fegis, tänkte Agnes föraktfullt, medan hon betraktade flickan som nu hade krupit upp i frökens famn. Att gråta var att visa sin svaghet, något som Agnes själv aldrig skulle göra. Agnes visste att de andra barnen på förskolan var rädda för henne, och därför lät de henne alltid vara ifred.

Som nu, när hon satt ensam på golvet i dockvrån. Hon märkte nog hur de andra flickorna sneglade mot henne, de skulle så gärna själva ha velat leka i dockvrån. Men de vågade sig inte dit så länge hon satt där, inte ens fröknarna vågade komma och säga till henne att låta de andra flickorna leka där också.

Därför var dockvrån Agnes alldeles egna ställe, där hon kunde sitta i sin ensamhet och förstrött dunka dockornas huvud mot golvet. Det gjorde ingenting, dockorna kunde inte känna något, de var ju inte riktiga.

Ibland undrade Agnes om små babysar kunde känna något, som hennes lillebror Kenny till exempel. Han skrek ju oavbrutet i vilket fall som helst, därför verkade det ju osäkert om babysar verkligen kunde känna smärta och så. Hunger verkade ju Kenny kunna känna i alla fall, åtminstone tystnade han ju när han fick nappflaskan och sög girigt i sig all välling. Efter att vällingen var slut, började han återigen att skrika, och slutade inte ens fast mamma daskade honom omilt över baken. Kanske babysar var som små dockor då i alla fall, som en av fröknarna hade sagt när mamma en gång hade med sig Kenny i vagnen, när hon kommit för att hämta hem Agnes.

Den gången hade Kenny sovit, och faktiskt inte skrikit alls.

---Fortsättning följer---

Vredens kejsarinna, del 1

Här publicerar jag min sommarnovell, en historia där vreden härskar och tar över.


Den mörklockiga flickan satt på golvet i sitt rum. Hon höll armarna hårt lindade kring sina ben, och kramade om sig själv så hårt hon kunde. Helst hade hon också velat lägga händerna för sina öron, för att stänga ut ljudet. Vreden.


Mammas arga, hotfulla, rytande basade bakom den låsta dörren. Den här gången var mamma riktigt vred, hon dunkade hårt med knytnävarna på dörren, så den skallrade. Ljudet gjorde ont i flickans öron, men ännu var hon inte rädd. Mamma kunde inte slippa in i rummet, eftersom flickan hade nyckeln. Hon satt på den och den kändes hård mot hennes ena skinka.

Nu riktade mamma en hård spark mot dörren, och flickan slog hastigt händerna för öronen. Av erfarenhet visste hon, att nu skulle mamma snart slippa in i rummet. Rädslan sög till i maggropen, och flickan började nu sakta gunga fram och tillbaka sittandes på golvet, för att trösta sig själv.

Nu tystnade allt ljud bakom dörren, men flickan visste att det var förrädiskt, hon visste vad som komma skulle. Hon knep fast sina ögon hårt, hon ville inte se, hon ville inte höra…

”Agnes.” Mammas röst lät len, men samtidigt andfådd. ”Snart kommer jag att komma in, du vet det. Du har varit en riktigt stygg flicka, och du vet ju hur det går för stygga flickor, eller hur?” Mamma drog andtrutet efter andan ett par gånger och fortsatte: ”Du klottade och spillde med chokladen vid matbordet, fast du vet vad jag har sagt om att grisa ner.”

Nu var det tyst ett par sekunder bakom dörren, och Agnes slog hårt armarna kring sina ben igen och kramade om hårt, hårt. Nu skulle det inte dröja länge tills straffet kom.

”Agnes”, röt mamma, och nu kastade hon sig med hela sin kroppstyngd mot dörren. ”Öppna dörren med detsamma!”
Agnes reste sig lydigt upp från golvet, och tog nyckeln för att öppna dörren. Händerna skakade lätt, men hon visste att hon måste öppna dörren. Hon hade ju varit olydig, och det var därför mamma var så vred. Klottat och spillt med chokladen, och inte torkat upp efter sig. Klart att mamma var arg på henne.

Med kallsvettiga fingrar vred hon sakta om nyckeln i låset. Det gick trögt och nyckeln ville hela tiden fastna. Agnes hörde mammas flämtande, oregelbundna andetag bakom dörren. Nu gick låset upp, och mamma slet upp dörren.

Agnes knep ihop ögonen, och stängde av sina öron. Hon skulle gå in i bubblan, sin alldeles egen bubbla. När hon var inne i bubblan kunde inget ont nå henne. Hon skakade och kallsvettades medan hon höll armarna hårt korsade över bröstet. Nu! Nu var bubblan på plats!

Nu spelade mammas vrede inte längre någon roll.

---Fortsättning följer---