Bara; SkrivPuff 08.06.2014

Innan försommaren vaknade

till nästan midsommar

en morgon jag rev bort ur evighetens tidning

Morgonen ville skratta

jag ville inte

vi försökte enas 

och insnöp morgondaggen

som ristade vita puffar när vi andades ut i gryningen

som ett sigill bara

och världen vandrade vidare.
 

Får; (SkrivPuff 31.03.2014)

Trashanken hade via arbetskraftsbyrån fått jobb. Ett städjobb, men man tar vad man får. Arbetsersättningen ryker ju också om man inte tar emot erbjudet jobb. Ett skitjobb, men i Trashankens värld spelade inte jobbtiteln någon roll.

Han var skillsmässobarn och hade mestadels vuxit upp hos sin pappa. De hade alltid haft knappt om pengar, vilket inte var konstigt då pappa mestadels befunnit sig mellan två jobb. Fast åtminstone försökte pappa. Hos mamma fanns hennes nye man och Trashankens tre halvsyskon, och nästan inga pengar alls. Inte så att det räckte åt Trashanken ialla fall. Många gånger tänkte Trashanken att han själv var född till att hamna mellan två stolar.

Egentligen trivdes han att städa Verkets långa korridorer, att moppa golven med långa, meditativa drag med mp3 hörlurarna i öronen. Lugn och ro och man var en kugge i samhället. En roterande kugge som levererade ett välgjort arbete, en sådan som alla medborgare borde vara. Man fyllde sin roll.

I cafeterian på eftermiddagen smuttade han på starkt kaffe och tuggade på en torr semla. Klockan var halv tre och de flesta hade redan druckit eftermiddagskaffet. Bara några eftersläntrare satt kvar. Trashanken sörplade på kaffet och spanade i förbigående mot fönstret där den mörkhåriga satt. Han hade också tidigare sett henne här då hon också hörde till eftersläntrarna. Kom ensam och satt för sig själv. Fint klädd, säkert någon högre sekreterare eller en som reste mycket i jobbet. Hon påminde om Trashankens första kärlek, Riitta. Så förälskade de hade varit, åtminstone Trashanken, och så dåraktig han varit. Det var lätt att se, så här efteråt. Efter ett halvt år hade Riitta hittat en ny kille som var både äldre och med bättre status än Trashanken. Hon hade valt bort Trashanken till förmån för någon bättre och han hade inte kämpat för att få behålla henne. Livet rullade på vidare.

Trashanken kände den lätta parfymdoften när hon gick förbi honom och bar bort sin bricka. Den vackra hade rest sig upp utan att han hade märkt det. Log hon kanske emot honom när hon gick förbi hans bord? Kanske, åtminstone möttes deras blickar om än hastigt. Det lyste upp hans dag. Hennes vackra lockar böljade sig när hon lyfte upp brickan i diskställningen.

Redan (SkrivPuff 24.03.2014)

Redan som barn visste hon hur hon ville klättra för att nå framgång. Framgång för sin egen skull och en utbildning var viktig för att nå den. Elina hade föräldrarnas stöd och studerade till en medelmåttlig examen, om än i hennes tycke till en högre. Så, nu jobbade hon på Verket som mellanchef. 

Som mellanchef måste man jobba mycket och ofta för att visa framfötterna. Alltid intresserade detta inte Elina som tyckte att bara utbildningen i sig ju borde vara tillräckligt. Men, man måste jobba mycket åt Verket för att duga för dem. Så det gjorde hon.

Mor och Far var stolta över henne och med all rätt, för vad hade de tre övriga syskonen uträttat? Endast en yrkesexamen hade de läst till och nu kämpade de på med sina trista lågbetalda arbeten. Familj och ungar, visst det hade de alla, men Elina hade sin etagetvåa i all lugn och ro i väntan på något bättre.

Bara det att hon nästa gång skulle fylla 43 och hon kunde inte låta bli att undra över när hennes tid riktigt skulle komma. Och så tickade ju den biologiska klockan också.

Vän (SkrivPuff 23.03.2014)

Ibland blänkte det svarta i Thereses ögon. Då knöt det sig i magen för Trashanken och den hårda knuten spred sig i hela kroppen ända ut i fingerspetsarna och tårna tills han var stel som en pinne. Det gjorde mindre ont om man höll sig stel.

Han förblev stel och okänslig tills Therese hade slagit färdit och det svarta i hennes ögon hade mattas ut. Då det onda inte syntes där längre, istället kunde skammen skymta fram. Efteråt var de nästan vänner, det närmaste de förmådde komma varandra. Då skämdes Trashanken.

System (SkrivPuff 21.03.2014)

Trashanken levde i ett förhållande ihop med Therese och de var förlovade. Tillsammans hade de det ibland bättre och ibland sämre. De hade också Bus-Benjamin tillsammans, världens sötaste snart tvååring. Han gjorde livet värt att leva, alltid så glad och en riktig charmör enligt alla. För Trashanken betydde Bus-Benjamin allt, ja han var navet Trashankens liv kretsade kring.

Sett till det var det ju egentligen inte konstigt att Trashanken tillbringade dagarna hemma med Bus-Benjamin medan Therese jobbade. Det var ju "det system som fungerade bäst, eller hur?" Therese kontrade med att "Benjamin är ju ändå på dagis när jag jobbar medan du går för dig själv här hemma!"

Det var sådant deras system var och ibland var det bättre, ibland sämre.

Trashanken; (SkrivPuff 20.03.2014)

-Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text där minst 2 av dem ingår-:

Gråsvart, grådaskig, groda, gnista, gynna

Gråsvart. Så beskrev Elina bäst sitt liv före Trashanken. Ingen sol, ingen blå himmel, inget sommarregn, ingen stjärnklar augustinatt, inte någon vit fluffig snö heller. Utom allt var grådaskigt, i en mörk nyans. Livet malde på, år lades till år, utan att Elina kände någon djupare mening med sitt liv.

Så.

Doft (SkrivPuff 06.12.2013)

Ute luktar det vinter. Eller doftar, men det verkar fel att säga att vintern doftar. Väldiga, fluffiga drivor av det vita har lagt sig över landskapet. Förrädiska isfläckar här och där att halka på, gömda under allt puder. Under natten har träden och granarna fått nya vita kläder.

Så, det luktar snö och is ute och det gör det för att nu vet man att vintern är kommen. En vinter som kommer bara för att hälsa på och ångrar sig för att sedan dra sig tillbaka luktar (doftar) ingenting. Den bara upplöses i tomma intet efter någon dag, och igen tar solen och regnet över och man känner bara doften av dem istället. Senhöstdoften. Förvinterdoften.

En släkting till mig sade att vintern i år väntas komma den 6:e december. Ser ut som att hon hade rätt.

Gömställe (SkrivPuff 05.12.2013)

Var och en har sina gömställen inför jul. Mamma och pappa till de små barnen försöker febrilt skapa en gömma inne i den lilla lägenheten uppe i höghuset, som barnen inte ska råka hitta innan jul. Fast visst lyckas föräldrarna i de flesta fall hålla klapparna gömda, ja i vissa fall så bra gömda att de inte ens själva hittar klappen till julaftonskvällen. Nå, det kan ju bli en födelsedagspresent istället då, så ingen skada skedd där.

Men tomten då. Var har han riktigt sitt gömställe för sina klappar? Tomtefabrik har man ju hört talas om och tomtenissar som skapar och fixar julklappar åt alla barnen.

Men var finns riktigt gömstället för alla klapparna? Har man någonsin hittat det?

Mögel; (Skrivpuff 18.07.2013)

I botten av en lemonadflaska
hallonlemonad blandat med något grönt
inte godis

Det låg fastkletat där i botten av flaskan
gick inte att skaka loss fast han försökte skaka flaskan
det satt tryggt förankrat fast i bottnen

"Mamma, jag vill ha en ny lemonadflaska!"
"Nej, inte idag, imorgon kanske."
"Jamen, här är något grönt."

Kanske är det bara en synvilla
när man lyfter flaskan upp mot solen
ett bländverk

Häxans handbok; hur man fångar små barn (om man så bryr sig)

-sagan om Hans och Greta-
(kortnovell)

Och det hände sig vid den tiden. Alla har vi väl hört sagan om Hans och Greta, de två stackars moderlösa barnen. Under fattiga och enkla förhållanden levde de också, som kanske framgår av bilden.

Tidiga tiders Hans och Greta visar på två små stackare som bara hade varandra att ty sig till i vår onda värld. Pappa skogshuggaren tycktes ju inte bry sig desto mera eller så var det kanske styvmodern som styrde och ställde. Barnen kördes alltså på porten och ut i skogen och anledningen till detta var alltså först och främst att familjen svälte.

Djupt inne i skogen träffade barnen på en häxa. Hon är vänlig mot barnen och lockar med en festmåltid. Vilka övergivna hungriga barn kan motstå något sådant även om häxan ser ful och vämjelig ut. Och så bodde hon ju fint också, i pepparkakshuset. Klart de små barnen litade på häxan, fast häxan ju hade egna planer på att så småningom äta upp dem. Så, Greta blev tjänare och Hans sattes i bur i fångenskap.

Ja, vi vet hur det gick. Hans och Greta började ana oråd och för att göra historien kort knuffade Greta in häxan i ugnen och befriade Hans ur fångenskapen. Sedan stal de häxans juveler och begav sig åter hem till fadern som passligt nog hade blivit änkling under tiden.

Bra, va? Nej det är på tiden att sagan om Hans och Greta uppdateras lite för att bli lite modernare, läs här:

Nya tidens Hans och Greta är lite äldre av sig då barn ju bor längre hemma i föräldrahemmet nuförtiden. Den främmande skogen tycks framstå som skrämmande med hallucinationer och synvillor för dessa två. Troligtvis har de inte heller blivit utkastade hemifrån av plastmamma, nä man får anta att de har rymt istället. Kanske går de på droger.

Skulle Hans och Greta mot all förmodan hitta ett pepparkakshus djupt inne i skogen och stiga in i det, skulle de inte idag stöta på någon vårtig gammal häxa. Häxan av idag är istället fräsch och cool. Och hon skiter i att äta små barn, då det finns annat att äta istället.

Helt vänlig mot ungarna är hon ändå inte, de har ju gjort intrång på hennes domäner. "Don´t eat the fucking candy" rappar hon snabbt till ifall ungarna får för sig att börja knapra av pepparkakshuset.

Greta skulle heller aldrig behöva vänta på att knuffa in häxan i ugnen, istället knycker hon första bästa maskingevär ifall häxan blir hotfull. Den risken är ändå försvinnande liten nuförtiden, då häxor av idag inte längre är stygga utan coola.

Dagens häxa skulle aldrig få för sig att kidnappa några ungar. Vem skulle egentligen knycka ett par fattiga tonåringar ute på rymmen? Inte ens ifall de kom ifrån något mera välbärgat hem. Det skulle ju bara vara att skaffa sig problem på halsen.

Ifall häxan inte var ett riktigt psykofall, alltså. Det måste hon i gamla tider ju ha varit, bo där djupt inne i skogen helt allena. Och tänkte göda upp Hans och Greta för att sedan äta upp dem, inte riktigt friskt där. Säkert var hon schizofren med psykotiska inslag.

Men medge att sagorna förut hade sting i sig.

Sammanhang; (Skrivpuff 30.10.2012)

Och det hände sig ute på gatan i den lilla pittoreska byn nere i sydeuropa: Den solbrände mannen gick makligt längs den slingrande gatan ner mot torget. I hans väderbitna ansikte glänste svettpärlor då morgonsolen redan var varm. Efter sig drog han en kärra med allehanda prylar i, även om det mesta var fisk och grönsaker. Han var en torghandlare.

Emot honom på gatan kommer en solbränd pojke i tio årsåldern. Pojken dansar fram uppför gatan så det svarta håret gungar medan han nynnar på en låt. Han är helt i sin egna värld och den varma morgonluften vibrerar kring honom.

Det kunde ju inte gå annorlunda. Det var sammanhanget, ödet, som gjorde att det gick så. Det två, mannen och pojken kom emot varandra, mannen nerifrån och pojken uppifrån på den backiga, slingriga gatan. De kolliderade och bägge föll ner i gatan. Bra att det var morgon så gatan ännu inte hunnit bli stekhet. Värre var att mannens kärra stjälpte i kollisionen och hans fiskar nu låg utspridda längs gatan. Fiskarnas ögon blänkte i morgonsolen och fjällena skimrade.

Pojken sade: "Jag kan hjälpa dig att plocka upp."

Retfullt (SkrivPuff; 29.10.2012)

Hur retfullt är det inte att vakna upp på morgonen och märka att hela huset är kallt? Inte bara lite kallt, utan nästan svinkallt, därför att strömavbrott pågår som bäst. Hur länge det har varat är svårt att säga, men temperaturen inomhus visar på 17 grader, så ett tag har det säkert pågått.

Det går ju inte att starta upp kaffebryggaren! Det går inte ens att koka upp vattnet på en platta för att sedan brygga eget kaffe "för hand" på gammeldags vis. Inte heller kan man tända en lampa, inte för att det behövs, vi har ju övergått till vintertid nu så det är ju ändå lite ljusare på morgnarna såhär. Ett litet tag ännu.

Katten har spytt i soffan! Det upptäcker jag när jag går en runda in i vardagsrummet då det ändå inte går att koka kaffe. Katten själv sitter på köksbordet och tittar småslött ut genom fönstret. Har lite bakåtstrukna öron och vänder stolt bort huvudet, när jag börjar gå på om uppkastningarna. Visar tydligt att det inte bekommer honom det minsta.

Tur att det inte är fredagen den 13:de iallafall.

Att grilla (SkrivPuff 20.10. 2012)

Köttet fräter. Det luktar bränt och ljuvligt. Gott och smakfullt. Peppar och salt strös på, biffarna kommer  att bli lämpligt möra.

Han svettas. I stolen framför chefen. Kommer arbetet att finnas kvar imorgon eller är det arbesförmedlingen som istället väntar?

Det bränner, man svettas, vad kommer ut på andra sidan av grillandet?

En kolbit eller något alldeles suveränt.

En förvarning (SkrivPuff 27.4.2012)

En förvarning känns ofta i magtrakten som en mörkgrått åskmoln som expanderar åt alla håll och vill ta över ens kropp. Förvarningar kan det vara klokt att lyssna till.

Förriga tidens människor sysslade och lyssnade mycket till allt möjligt skrock. Möjligen var de människorna duktiga att lyssna på sig själva och tog detta på stort allvar.

Som när Stormskärs Maja där ute på ön Åland gick längs en stig, och plötsligt ligger det framför hennes fötter två kvistar i kors, där på stigen. Kort därefter blev hon änka och efter det miste hon också en av sönerna.

Stormskärs Maja var skrockfull angående mycket. En gång låg det något i ett saltkar som inte hörde dit och Maja fick bråttom att avlägsna skräpet, varpå hon gjorde någon egen, liten ritual för att liksom nollställa läget igen. För att inte skräpet som legat i saltkaret skulle ställa till med någon övrig oreda i hushållet.

Majas man Janne var inte lika skrockfull och han skrattade åt mycket av Majas farhågor angående än det ena, än det andra.

Kanske borde han ha lyssnat på Maja som försökte hålla honom hemma från resan han for på, som kom att bli hans sista då han gick igenom isen. Maja hade föraningar om att han skulle drunkna, men Janne ville inte höra på sådant skrock.

Hade han lyssnat på Majas förvarningar skulle han med all säkerhet ha levat lite längre. Maja hade då inte behövt bli änka så ung, och kanske inte heller behövt leva sina sista år på undantag inhyst hos någon elak svärdotter.

Motivation (SkrivPuff 23.4.2012)

I form av en aforism:

Motivation är något man gräver fram, när man tror att man inte hade mera att ge.

Ett lockrop (SkrivPuff 21.4.2012)

Once upon a time
Jungfruns vilsna rop ekar mellan slottets kala väggar nere i underjorden. Ett nödrop som får det att ila i den unge hjältens bultande hjärta. Han gör sig redo att rädda henne, vad än det kan kosta honom. Han ger sig ut i ekan, i underjordiska katakomber under slottet.

Hon trevar längs de fuktiga kalla väggarna. Det är skymt och gången leder bara neråt, neråt. Räddaren, hon blir tvungen att lita till honom, en fantomfigur.
The Phantom

Att avfärda (SkrivPuff 16.4.2012)

I form av en aforism:
Att avfärda för snabbt är att neka sig själv något, där man ännu inte nödvändigtvis ser möjligheterna som står en till buds.

Ett besked (SkrivPuff 13.4.2012)

Och det hände sig år 1977:

Jag var sjukanmäld från skolan i hemlighet. Mamma visste nog om det men hon tyckte att det fick gå, på grund av omständigheterna. Ibland är det bäst så och mamma visste.

Jag stod nervöst trampandes utanför rummet längst in i huset. Därinne var min morfar som hade kommit hem till mig för att vara som ett slags stöd för mig. Han hade kommit på eget initiativ, ingen hade bett honom. Jag minns att det kändes bra att ha honom där just då.


Morfar öppnade dörren som jag stod och trampade bakom och jag steg hastigt åt sidan och såg upp på honom. Förväntan; kunde det bara vara så att det hade vänt... Hoppet är ju det sista som överger en.

"Hon är död nu", sade morfar. Jag drog in ett snabbt andetag och det knöt sig i magen på mig. Tveksamt gick jag ändå  förbi honom och in i rummet, då jag visste att jag måste. I en liten låda i hörnet av rummet låg hon. På en mjuk bädd av ljusblå handdukar som jag hade bäddat åt henne några timmar tidigare, så hon skulle få det mjukt och skönt att ligga då hon var sjuk.

Frida låg med halvöppna ögon och glasaktig blick. Hon såg rakt förbi mig istället för på mig. Hennes svarta päls verkade med ens matt och livlös. Ur munnen rann en ljusröd strimma saliv.


"Nej, hon är inte död! Hennes ögon är ju öppna." Med ens tändes hoppet om att morfar hade gett mig fel besked, det tolvåriga barnet kunde inte förstå att en död katt kunde se. Var man död sov man väl?

Då och där lärde jag mig att man dör med halvöppna ögon och att ljuset i blicken har stannat som för Frida när hon inte längre såg på mig, utan förbi mig.

Frida, in memorian.

Att handla (SkrivPuff 12.4.2012)

Att handla
få det man vill ha och åtrår
begär

Att handla och att köpa
få det man åtrår och begär
och betalar för det i pengar

Att handla (utan pengar inblandade)
ibland får man det man åtrår och begär
ibland

Då kan det inte längre värderas i pengar

Att avhandla (SkrivPuff 11.4.2012)

Den långe hjulbente mannen steg in på tågstationen. Vägdammet från en hästskjuts som klapprande travade förbi  trängde in genom den öppna dörren. Inne på stationen låg tobaksröken i tunna slöjor som tillsammans med dammet bars upp i en dansvirvel när solen sken in. Småstadsborna som satt på bänkarna runt väggarna sneglade nyfiket på främlingen. Den prydligt klädda damen bakom disken såg upp mot mannen.

Den långe steg fram till disken och puffade upp hatten med pekfingret i en artig gest mot henne.  

- Till Texas. När går tåget?

- Det tåget går imorgon klockan åtta, svarade betjäningsfröken tjänstvilligt leende.

Cowboyen ändrade ställning på sina långa ben, tog fram en cigarett och satte in den mellan läpparna. Han sög på cigaretten utan att tända den.

- Var kan jag vänta på det tåget? Finns det något ställe jag kan övernatta på? frågade han tillslut efter en stunds funderande. Han tände cigaretten och vände huvudet åt sidan när han blåste ut den tjocka simmiga röken.

- På Mary`s, svarade betjäningsfröken. Det är vårt hotell här i stan och...

- Är det inte ett horställe? Främlingen såg med intensiva bå ögon på damen bakom disken. Ursäkta fröken, tillade han.

Betjäningsfröken svalde för att samla sig. Hon var tjugofem år och ungmö, men ingen dununge!  Hon kände spänningen stiga i kroppen då hon rätade på ryggen och sade modigt:

- Du kan bo hos mig. Ute i stallet finns det rum på loftet.

Så var det sagt. Folket i bakgrunden lyssnade och sneglade mot disken. Var hon inte lite fräck hon, betjäningsfröken! Bjuda hem en vilt främmande karl att bo hos sig! Ett litet barn gnällde borta vid fönstet, men tystades snabbt ner av sin mor.

Mannen nickade kort och puffade upp hatten med pekfingret igen för att markera att avhandlandet var klart.

- Tackar ödmjukast, fröken.