Häxans handbok; hur man fångar små barn (om man så bryr sig)

-sagan om Hans och Greta-
(kortnovell)

Och det hände sig vid den tiden. Alla har vi väl hört sagan om Hans och Greta, de två stackars moderlösa barnen. Under fattiga och enkla förhållanden levde de också, som kanske framgår av bilden.

Tidiga tiders Hans och Greta visar på två små stackare som bara hade varandra att ty sig till i vår onda värld. Pappa skogshuggaren tycktes ju inte bry sig desto mera eller så var det kanske styvmodern som styrde och ställde. Barnen kördes alltså på porten och ut i skogen och anledningen till detta var alltså först och främst att familjen svälte.

Djupt inne i skogen träffade barnen på en häxa. Hon är vänlig mot barnen och lockar med en festmåltid. Vilka övergivna hungriga barn kan motstå något sådant även om häxan ser ful och vämjelig ut. Och så bodde hon ju fint också, i pepparkakshuset. Klart de små barnen litade på häxan, fast häxan ju hade egna planer på att så småningom äta upp dem. Så, Greta blev tjänare och Hans sattes i bur i fångenskap.

Ja, vi vet hur det gick. Hans och Greta började ana oråd och för att göra historien kort knuffade Greta in häxan i ugnen och befriade Hans ur fångenskapen. Sedan stal de häxans juveler och begav sig åter hem till fadern som passligt nog hade blivit änkling under tiden.

Bra, va? Nej det är på tiden att sagan om Hans och Greta uppdateras lite för att bli lite modernare, läs här:

Nya tidens Hans och Greta är lite äldre av sig då barn ju bor längre hemma i föräldrahemmet nuförtiden. Den främmande skogen tycks framstå som skrämmande med hallucinationer och synvillor för dessa två. Troligtvis har de inte heller blivit utkastade hemifrån av plastmamma, nä man får anta att de har rymt istället. Kanske går de på droger.

Skulle Hans och Greta mot all förmodan hitta ett pepparkakshus djupt inne i skogen och stiga in i det, skulle de inte idag stöta på någon vårtig gammal häxa. Häxan av idag är istället fräsch och cool. Och hon skiter i att äta små barn, då det finns annat att äta istället.

Helt vänlig mot ungarna är hon ändå inte, de har ju gjort intrång på hennes domäner. "Don´t eat the fucking candy" rappar hon snabbt till ifall ungarna får för sig att börja knapra av pepparkakshuset.

Greta skulle heller aldrig behöva vänta på att knuffa in häxan i ugnen, istället knycker hon första bästa maskingevär ifall häxan blir hotfull. Den risken är ändå försvinnande liten nuförtiden, då häxor av idag inte längre är stygga utan coola.

Dagens häxa skulle aldrig få för sig att kidnappa några ungar. Vem skulle egentligen knycka ett par fattiga tonåringar ute på rymmen? Inte ens ifall de kom ifrån något mera välbärgat hem. Det skulle ju bara vara att skaffa sig problem på halsen.

Ifall häxan inte var ett riktigt psykofall, alltså. Det måste hon i gamla tider ju ha varit, bo där djupt inne i skogen helt allena. Och tänkte göda upp Hans och Greta för att sedan äta upp dem, inte riktigt friskt där. Säkert var hon schizofren med psykotiska inslag.

Men medge att sagorna förut hade sting i sig.

En ruggig spökhistoria, del 8

Ute bakom häxans köksfönster drog de tre barnen efter andan. Vad tänkte häxan nu göra med Emilia? Man hade ju hört om häxor som kokade barn och åt dem. 

Vad var det som häxan hade strukit på Emilias fot? Någon slags krydda? Nej, nu måste de hitta på något, här kunde de inte lämna och stå. 

Pojkarna knyckte igen med huvudena mot varandra på sitt speciella sätt. Sedan, som på ett osynligt tecken for de iväg mot häxans dörr med Malin hängandes efter sig i bakhasorna. Hastigt nådde de fram och slet upp den tunga ekdörren med järnbeslagen, och hoppades att de inte hade kommit för sent.

Häxan och Emilia vände båda förskräckta på sina huvuden mot det oväntade besöket. Till och med Murre lyfte på huvudet från sin plats vid spismuren och såg mot dörren. Inget sa något på flera sekunder, alla bara stirrade på varandra. Till slut harklade sig Björn och försökte göra rösten barsk och sa:

" Du vågar inte äta upp henne. Hon är min syster och du kommer inte att få henne!"

Häxan stod fortsättningsvis bara stilla och teg. Hon lutade sig från fot till fot och det syntes att hon ännu var förvånad över allt som just hade hänt i hennes stuga under så kort tid.

Björn harklade sig igen. Han vände sig till Emilia och sa uppfordrande:

" Men stig upp då! Fort! Kom med här."

Björn gjorde ett utfall mot Emilia, han tänkte dra upp henne från stolen så att de alla snabbt kunde springa iväg, innan häxan skulle ge sig på dem. Men nu rörde häxan plötsligt på sig, hon hade fått tillbaka fattningen och sa med bestämd röst:

  

"Hon kan inte stiga upp, hon har en tagg i foten som går nästan ända in till benet. Vristen är också stukad.

Seså, flytta på er, nu ska jag plocka ut taggen ur foten." 

Häxan satte sig ner igen på pallen och lyfte upp Emilias fot i sitt knä. Nu vågade barnen inget annat än att lyda. Nu reste sig  häxan upp för att hämta något, och hon kom tillbaka med den stora, grova nålen och det andra metallföremålet som var en pincett.

Med stadig hand grep häxan tag om taggen med pincetten, och började gräva med den stora nålen i Emilias fot. Alla barnen blundade, Emilia också.

En ruggig spökhistoria, del 7

Tommy, Björn och Malin stod i skydd av den mörka skogen och såg häxan dra igen dörren efter sig och

Emilia. Alla tre darrade av både köld och rädsla. 

 "Kan vi inte gå hem nu", grät Malin och skakade i hela kroppen.

"Hem?!", sa Tommy och glömde nästan att viska. "Du är ju inte klok, vi kan ju inte lämna Emilia dä heller!"

"Nej men om vi hämtar pappa, så kanske han…"

   "Nu är du tyst", knep Tommy av. "Att hämta hit pappa, det skulle verkligen vara höjden av allt här. 

Vi ska hämta tillbaka Emilia, och sedan sticker vi härifrån så snabbt som möjligt", sade han bestämt. 

Han nickade med huvudet åt Björn som nickade tillbaka.

De tre barnen började dra sig i samlad trupp mot häxans hus, sakta och försiktigt. De var rädda, men de visste vad de hade att göra.

Inne i huset satt Emilia på en ranglig köksstol med sin sjuka fot upplyft på en pall. Hon hade slutat gråta nu, för foten kändes lite bättre nu. Häxan såg inte heller lika farlig ut här inne ljuset. Hon hade tagit av sig sin svarta kappa och sjal, och nu syntes håret som hon hade fäst i en lång fläta längs ryggen. 

Håret hade en fin mörkbrun färg fast det var lite gråsprängt. Hon hade också vackra bruna ögon, de såg nästan riktigt snälla ut när hon såg på Emilia och pratade med henne. Fast nu såg häxan mest koncentrerad ut och hon hade satt glasögonen på näsan. Hon såg noga på Emilias fot som hon hade strukit en starkt luktande salva på. Just nu stack det sådär skönt och behagligt i foten och gjorde inte alls ont längre. 

Häxan rörde försiktigt  på taggen, den var större och satt djupare än vad hon först hade trott. Häxan steg upp för att se om grytan, där hon hade satt något att koka som nu hade det kokat upp. 

Hon rörde om i grytan och plockade med hjälp av en hålslev upp en stor, grov nål och ett annat metallföremål.

En ruggig spökhistoria, del 6

Där ute bakom häxans fönster rådde panik. Emilias sko hade fastnat bland mossan och stenarna under häxans fönster. Nu stod hon där i bara strumpan och hoppade på ett ben. Pojkarna försökte hitta skon i mörkret, men den var som uppslukad där i mörkret bland mossan och stenarna. Malin skrek:

"Häxan kommer ut! Spring!"
Barnen sprang. De sprang som vettvillingar iväg in i den mörka skyddande skogen. Alla utom Emilia, hon låg kvar i gräset. Hon hade trampat på en ros tagg, och den hade strukit rakt in i foten eftersom hon inte hade någon sko på. Nu gjorde det så ont, både där taggen satt och i vristen som hade vikit sig under henne när hon hade försökt springa iväg med taggen i foten.


Häxan stod förundrad i dörröppningen och såg de tre barnen fly in i skogen. En godispåse låg kvar på marken med godiset uthällt. Häxan såg från de flyende barnen och till påsen, och skakade på huvudet. Hon började  vaggande gå över det våta gräset fram till godispåsen. På vägen dit höll hon på att snubbla över något som låg på gräset i mörkret.

"Vad i hela världen är det här?!" Häxan blev så förvånad att hon pratade högt för sig själv. Det gjorde hon i och för sig ofta, eftersom hon var en ensam människa. Men vad var nu dethär? Ett bylte? Hon böjde sig mödosamt ner för att se närmare på byltet, och såg nu att byltet hade hår. Häxan tog beslutsamt tag i ”byltets” hår och vände på dess huvud. En flicka! Med hårt hopknipna ögon. Munnen var också hopknipen som ett streck. Inte andades hon heller, men häxan visste nog bättre, inte var denhär flickan död inte. Hon höll andan antingen av skräck, eller så hade hon helt enkelt glömt bort att andas. Nu öppnade flickan upp ögonen till en liten springa, och sedan så drog hon efter andan, som om hon tänkte skrika till. Men det kom inte ett ljud över hennes läppar. Häxan sa:

" Stig upp. Där kan du inte ligga. Seså, det tjänar inget till att ligga där och hålla andan och knipa fast ögonen som om du inte var här. För nu ligger du här på min gräsmatta och dina kamrater sprang iväg och lämnade dig här liggandes. Varför gjorde de så?"

Emilia vågade inte längre bara ligga där med hopknipen mun, utan svarade med låg röst:         
"De blev så rädda för tant."

Tant! Det var verkligen första gången som någon hade kallat häxan för tant. Häxan måste riktigt småle, men då knep Emilia fast ögonen igen när hon såg häxans gråa tänder skymta bakom de torra läpparna.

"Seså, ta mig i armen här", sa häxan beslutsamt och räckte fram handen mot Emilia, som inte vågade något annat än att greppa tag i häxans torra, beniga hand. Det var en stark hand, hon drog upp Emilia på fötter på ett huj. Så märkte hon att Emilia stod där i bara strumpan och verkade av allt att döma skadad också. Häxan sa kort:

"Kom med in."


Emilia såg ut som att hon ville springa sin väg, men häxan höll ännu henne bestämt i handen, och började fösa henne mot dörren. Emilia grät stilla och vågade inte annat än att följa med och hon såg hur den tunga ekdörren med järnbeslagen närmade sig, hotfullt närmare och närmare för varje steg.

En ruggig spökhistoria, del 5

Elden sprakade värmande och trivsamt i häxans öppna spis. Häxan värmde sina knotiga händer så nära elden hon kunde. Det var verkligen kallt och rått ute ikväll. Den svarta katten Murre låg framför öppna spisen och tryckte sig mot muren. Murre spann belåtet när häxan kliade honom bakom öronen.

"Det är allt tur att jag har dig Murre", sa häxan och strök varsamt den spinnande katten över pälsen. "Ingen annan vill ju kännas vid oss, och inte vid Farao heller. Stackarn, han hade ju varit död om vi inte hade räddat honom ur dendär hiskeliga buren, som de där männen hade satt ut. Och inte kontrollerar de heller ifall de har fått någon fångst, Farao var ju halvdöd när vi fann honom, minns du det Murre?" 

Katten spann belåtet vidare, öppnade bara ögonen lite och kisade på häxan.

Det knäckte till lite bakom fönstret. Murre ryckte till och slutade spinna, och han såg avvaktande dit.



"Ingen fara Murre lille", sa häxan med lite sömnig röst, "det är bara nordan som ligger på ikväll och den får alltid kammarfönstret att knaka så där otäckt.".
 
Häxan gäspade till och tänkte på hur lycklig hon var över att ha Murre och Farao, utan dem skulle hon inte ha någon. Ingen i hela världen, alla skydde henne och var rädda för henne, tyckte att hon var ful, och sa att hon var elak. 

Häxan hade fått utstå spott och spe under hela sitt liv, redan när hon var liten. Också då hade hon bott här i stugan tillsammans med sin mamma, och deras tre svarta katter. Barnen i skolan retade häxan för att hon var `trollpackans unge`. De var alla rädda för häxan; trodde att hon kunde förtrolla dem, eller att hon skulle sprida sina löss på dem. 

Häxan hade aldrig i hela sitt liv haft löss, hennes mamma hade alltid bot mot sådant. I det lilla huset hade det aldrig funnits några löss och inga andra sjukdomar heller. 

När människorna nere i samhället var höstförkylda, rörde häxan i all stillhet ihop sina egna brygder av örter som hon hade odlat under sommaren och skördat på hösten. Av örterna fick häxan ihop stärkande drycker, som hon drack av och klarade sig frisk hela vintern igenom.


Nej men nu knakade det till igen, och det var ju någon som pratade där ute bakom fönstret också! Det hörde ju både häxan och Murre! Katten hade slutat att spinna och höll nu vaksamt upp huvudet. 

Nu lät det dessutom som om någon höll på att gräva där ute också, under fönstret. 

Häxan reste sig mödosamt upp för att gå och se vad som stod på därute.

En ruggig spökhistoria , del 4

Flickorna såg tveksamt på varandra. Dethär skulle inte mamma ha tyckt om. De hade alltid varit förbjudna att gå nära häxans hus, och speciellt ikväll kunde det ju bli riktigt farligt. 

Förra året hade Bengtsson hittat  Olle Herrgårds hund liggandes död i gräset en bit från häxans hus morgonen efter Halloween. Alla sa att det var häxan som låg bakom det; i sin ondska hade hon dödat hunden, och hunden själ hade ännu inte fått ro, visste Olle Herrgård att berätta på byn. Han sa att han ännu kunde höra hunden krafsa på dörren under mörka stormiga kvällar, som om den ville undgå häxan. Om och om igen under stormiga kvällar, hundens själ hade blivit jordbunden, berättade Olle Herrgård för alla.

Så flickorna var ordentligt rädda. Tänk om häxan skulle döda dem alla, och lämnade dem liggandes där ute i det kalla gräset och så skulle någon hitta deras kroppar nästa dag. De skulle också, liksom hunden bli jordbundna och i evighet jagas av häxan. Varje mörk, stormig kväll skulle de förgäves rycka i sina hemmansdörrar för att få slippa in, för att undgå häxan. Men förgäves skulle det vara, för liksom hunden så skulle ju ingen vara där när mamma och pappa kom för att se vad som lät bakom dörren. Så hade det gått med hunden i alla fall, hade Olle Herrgård berättat.

" "Det är ju bara en skröna", sa Tommy till de darrande flickorna, "det har ju till sagt.mammas sagt. Olle

Herrgård vill bara göra sig märkvärdig. Nu går i alla fall vi", sa Tommy beslutsamt och pojkarna började

gå med långa säkra steg längs stigen, som nu var så smal att de alla måste gå på rad.

Flickorna skyndade efter pojkarna, här vågade de inte lämna att stå ensamma.

En ruggig spökhistoria, del 3

" Skynda på då!" Björn var otålig där han gick bredvid Tommy några meter framför flickorna. Han hade börjat bli störd på flickorna, såhär blev det varenda gång han och Tommy måste dra på sina småsystrar.        

"Förresten tycker jag att vi ska vända om nu", sa Emilia. "Mamma sa ingenting om att vi fick gå här, hon sa att vi skulle hålla oss på upplysta vägar."

"Hon sa heller inte något om att vi inte fick gå här, eller hur?", sa Björn till sin yngre syster, medan han och Tommy växlade en blick
.
"Jag tycker också att vi ska vända om", sa Malin. "Jag börjar bli kissnödig."
 
  "In i skogen med dig då!", kommenderade Tommy och himlade med ögonen i mörkret mot sin lillasyster. Så irriterande att han och Björn måste dra på småtjejerna ikväll. "Snabbt iväg med dig då", visade han med en irriterad gest mot skogen.
 
  "  Nej jag vill inte", sa Malin. "Jag vill gå hem. Hitåt bor ju ingen, varför ska vi då gå här?"




Tommy och Björn växlade en hastig blick. Björn gjorde en kort och knyckig nick. Tommy vände sig mot flickorna och sa med låg och bestämd röst:


"Vi ska gå till häxans ikväll. Om ni inte vill komma med så är det bara att sticka. Våga inte knysta ett ljud till mamma", fortsatte han med en hotfull blick mot Malin.


  "Och inte du heller", väste Björn och blängde mot Emilia.

"Så hur blir det", sa Tommy uppfodrande mot flickorna, "ska ni med eller inte? Och från och med nu är det vi som bestämmer takten, så ni får lägga på ett kol och inte släpa fötterna efter er!"


Flickorna såg skrämda på varandra och Emilia såg ut som om hon skulle börja gråta.


"Vi får ju inte gå till häxans", snyftade hon. "Det har ju mamma sagt, häxan kan ju trolla iväg oss någonstans dit varifrån vi aldrig slipper hem igen! Till Dödsriket." Nu grät Emilia ordentligt.

"Sluta tjuta" Björn blängde irriterad mot henne. "Vi tänker väl aldrig gå dit så att vi lämnar fast heller. Vi ska bara kolla hur det ser ut där, genom fönstret alltså. Hur hon gör när hon trollar då hon firar Sabbat."

En ruggig spökhistoria, del 2

De fyra barnen ute på vägen hade smått ängsliga yttryck i sina ansikten. De bar på varsin halvfull plastpåse med godis som de hade fått ihoptiggt ikväll. Det hade varit en lyckad tiggarkväll, och nu hade de gått igenom de flesta gårdarna nere i samhället. 

Barnen var oense, de två flickorna ville gå hem nu, men pojkarna ville fortsätta tiggarrundan. Det var ju Halloweenkväll och pojkarna hade gjort upp lite egna planer. 

Föräldrarna hade noggrant inpräntat i barnen att inte gå upp till häxans stuga ikväll på sin bus eller godisrunda. Det var väldigt viktigt att de lydde sina föräldrar, för ikväll kunde ju häxan kasta sin förbannelse över barnen; sända iväg dem till något ställe varifrån de aldrig skulle hitta hem igen! 

Ikväll var häxans ondskefulla krafter speciellt starka, eftersom det nu var De Dödas Festkvällen. Häxan firade inte högtider som vanliga människor firade, nej hon firade olika högtider åtta gånger om året; Sabbaterna som de kallades. Det var väldigt många olika ritualer som ingick i hennes firande; farliga saker, hade barnens föräldrar sagt. Så till häxans stuga fick barnen inte gå under sin bus eller godisrunda, det var förbjudet.

" Hu", sa Emilia. "Där flyger ju häxans korp, tänk om den anfaller oss!"

"Neej", sa Malin med svag och osäker röst. "Vi går bara tysta, så låter den nog oss vara."

Flickorna tryckte sig ängsligt mot varandra, de började tycka att det var ett dumt påhitt att gå här längs den mörka vägen, hitåt bodde ju ändå ingen. De skulle ju tigga godis ikväll, för att sedan få njuta av det hemma i värmen, framför tv:n. 

Det kändes bara som ett onödigt tilltag att gå här längs den svarta grusvägen som hela tiden smalnade av, nu kunde de bara nätt och jämt gå två och två i bredd längre. Beckmörkt var det också, eftersom det inte fanns några lampor här, bara fullmånen som kastade sitt kalla ljus över dem. Ibland drog dimman förbi framför månen, och då mörknade det hotfullt kring barnen. 

Flickorna önskade att månen inte skulle försvinna helt bland dimman, då skulle de säkert gå vilse och aldrig hitta hem igen, då skogen omslöt dem tätt nu. 

En ruggig spökhistoria

Så gott som aldrig ger jag mig på att skriva för barn, därför att jag har fått för mig att... jag inte kan? Nu utmanar jag mig själv och lägger in en ruggig spökhistoria hit.

Kvällen var mörk och blåsig. Vinden ven mellan granarna i den svarta skogen och den lilla, ensamma stugan knarrade i de gamla stockarna. De lät som att de suckade spöklikt och de mörka granarna runt stugknuten knakade och rasslade kusligt.

Ute på gården donade den gamla häxan inför Halloweenkvällen. Med möda tände hon ljuset att brinna inuti det stora pumpahuvudet som hon hade skördat lagom till Halloweenaftonen. I sin trädgård bakom huset hade hon en liten pumpaodling som såg ödsligt kall ut nu när frosten hade slagit till.

Såja, nu fick hon eld på ljuset inne i pumpan och det lyste från ögonen, näsan, och den hackiga munnen, som häxan mödosamt hade karvat fram. Hon rätade mödosamt på ryggen, den värkte ordentligt ikväll. Inte konstigt, tänkte hon, det är ju ikväll som hinnorna mellan de olika världarna är som tunnast. Andevärlden och den riktiga världen. Ikväll var det spökkvällen när ovanliga saker kunde hända     

Den svarta, stora korpen som hade suttit tyst på häxans rangliga brevlåda kraxade hest till. "Lille Farao", sa häxan med låg röst, "här är åt dig." Med värkande, knotiga fingrar grävde hon fram en gammal bit torkat bröd till fågeln, som genast lät sig väl smaka. "Det kommer att bli en kall natt", fortsatte häxan till korpen, "det är alldeles stjärnklart, sitt inte härute för länge du nu. Flyg iväg till ditt bo istället, du skrämmer ju barnen om de nu vågar sig hit ut ikväll. Se så,  iväg nu bara, du har fått ditt nu." Fågeln flög lydigt iväg genom dimmorna och när den flög upp framför fullmånen gav den upp ett långdraget kraxande. 

Några barn nere på vägen hörde korpens hesa stämma och tryckte tätare ihop sig där de gick på den ödsliga vägen. Det var spöklikt ikväll, där flög ju häxans korp nu också, den var det bäst att akta sig för!

Vredens kejsarinna, del 6

Morgonen grydde sakta. Små, lätta snöflingor dalade ner från de blyfärgade, tunga molnen. Flingorna smälte genast när de träffade asfalten på hyreslängans gård, och bildade små vattenpölar istället. Två små pojkar hoppade i vattnet och stänkte på varandra, samtidigt som de försökte fånga snöflingorna med sina tungor.




Uppe i lägenheten på tredje våningen som vette ut mot gårdsplanen, rådde tung och kompakt tystnad. Endast kylskåpets svaga brummande från köket hördes, och i vardagsrummet visade klockan på 11.10.


På soffan låg en man och en kvinna. Mannen låg halvnaken ovanpå kvinnan och verkade ha somnat i en onaturlig ställning. Han såg stel ut. Kvinnan låg med huvudet underligt vridet åt sidan, och en liten sträng av sörja rann ur hennes mun. Hennes blick var glasartad och livlös.


Den flaska starkt som mannen hade haft med sig när han kommit på besök i gårkväll stod urdrucken på soffbordet.


De båda barnen i rummet intill låg i den stora flickans säng. Babypojken gnydde lite och rynkade ihop sitt ansikte, men det var ju för att mamma hade gett honom `sova- gott` medicinen i gårkväll. Snart skulle han må bättre, visste Agnes.


Kaj hade förresten väsnats väldigt mycket igår natt, och det lät nästan som att han hade slagit mamma. Åtminstone hade mamma ropat och jämrat sig från vardagsrummet, och bett honom sluta. Agnes hade haft god lust att rusa in i vardagsrummet, och skrika åt honom att låta mamma vara ifred.


Fast det gick ju inte för sig att visa upp sig så, mamma trodde ju att Agnes hade tagit sin `sova-gott` medicin och låg och sov i sin säng. Hon måste ändå göra något, slagen fortsatte att hagla ute i vardagsrummet och mammas jämmer blev allt värre.


Agnes sprang ut i vardagsrummet. På soffan låg Kaj ovanpå mamma, och slog och örfilade upp henne så att mammas huvud for från sida till sida som på en trasdocka. En tanke for hastigt genom Agnes huvud. I skydd av mörkret tog Agnes brännvinsflaskan som stod på soffbordet. Mamma och Kaj märkte inte henne, det enda ljus som fanns i rummet var det svaga skenet från gårdslamporna som silade in genom spjälgardinerna.


Ute i köket måttade hon med darrande händer upp `sova-gott` medicinen som hon plockade fram ur mammas gömma. Agnes visste var mamma gömde medicinen, och det var inte första gången hon stal ur mammas gömma. Ibland hade hon gett av den till Kenny i smyg, bara för att få tyst på honom så att mamma inte alltid skulle vara så arg och trött på dem, besvärliga ungar som de var.


Agnes satte rejält med pulver i flaskan och skakade om. Försiktigt, i skydd av mörkret hade hon ställt tillbaka brännvinsflaskan på soffbordet och smugit tillbaka till sitt rum.


Hon hade lyft över Kenny till sin egen säng och höll hårt om honom. Inget ont skulle hända dem, tillsammans var de inne i bubblan nu. Allt skulle ordna sig.

 
---Slut---

Vredens kejsarinna, del 5

Det var sent på kvällen och Agnes låg ännu vaken. Hon hade just smugit sig upp, när hon hade hört ljud från vardagsrummet. Ute i vardagsrummet visade klockan på 23:00. Agnes kunde inte klockan, men hon visste att 23:00 var sent och att man borde sova då.



Men mamma hade inte sovit, och inte heller Kaj som också var där! Kaj legat över mamma i soffan och försökt klä av henne. Agnes visste inte, men det verkade lite som att mamma inte ville bli avklädd.


Agnes hade smugit sig tillbaka till sitt rum och lagt sig ner i sängen. Mamma trodde ju att hon sov nu! Agnes hade låtsats svälja `sova-gott` medicinen tidigare ikväll, för mamma hade sett så hotfull ut, när hon kom med skeden med bärkräm och `sova-gott` medicinen hoprört. Mamma hade sagt att ikväll skulle de minsann få gå i säng tidigt, eftersom hon också själv skulle gå och lägga sig tidigt.


Och nu satt Kaj där i vardagsrummet tillsammans med mamma! Mitt i all förvirring kände Agnes skadeglädje, att hon hade lurat mamma. Hon hade nämligen spottat ut `sova-gott` medicinen i toalettskålen när mamma hade gått iväg för att byta blöja på Kenny. Agnes ville inte ha `sova-gott` medicinen, förra gången mamma hade tvingat henne att ta den, hade hon börjat kasta upp nästa dag och huvudet hade sprängvärkt.


Agnes vred oroligt på sig i sängen. Hon hörde Kennys svaga, oregelbundna andetag en bit ifrån sig. Han låg i vagnen, mamma hade lagt honom där och skuffat in honom i Agnes rum. Varför det? Varför låg inte Kenny i sin egen säng i mammas rum, när de alla skulle gå och lägga sig tidigt?


Tänk om Kaj var en inbrottstjuv, som hade brutit sig in för att stjäla något medan de alla låg och sov?


Agnes kände vreden växa i maggropen. Att stjäla var fel, det hade också fröknarna på förskolan sagt.


Agnes kände att hon nu var inne i bubblan, som hon alltid gled in i när något blev för hotfullt. Fast nej, inne i bubblan kunde hon inte stanna, inte nu. Kaj hade ju brutit sig in i lägenheten, och överfallit mamma som säkert hade legat och sovit där på soffan i vardagsrummet.


Väl ute ur bubblan kände Agnes vreden växa till sig inom henne igen. Det blev rött inom hela henne, och det bara måste få komma ut innan hon exploderade. Plötsligt visste hon vad hon måste göra. Att stjäla var fel.

 
---Fortsättning följer---

Vredens kejsarinna, del 4

Decemberkvällen var regntung och det började redan skymma på. I den slumaktiga stadsdelen hängde en och annan julstjärna redan i fönstren, och ute på hyreslängans gård hade någon satt upp en ljusserie i en gran. De flesta av lamporna var redan sönderslagna, ungdomarna här i trakten hade inte så mycket annat vettigt att ta sig för om kvällarna än att vandalisera. Hyreshusen var också sprayade med färg, men ingen orkade riktigt bry sig, alla hade fullt upp med sitt. Någon flaska öl tog man sig på kvällen, för att orka med sitt eländiga liv i denna misär.


Då var det egentligen en småsak ifall några pojkar bestämde sig för att panga julbelysningen, eller att måla grafitti på husen. Man orkade heller inte bry sig, när polisen stod bakom dörren för att berätta att ens egen pojke varit inblandad. Istället drog man bara igen dörren, och tog sig en till öl.


I Lenas fönster hängde ingen julstjärna, och hon hade inte heller alls reflekterat över det. Julen blev ändå alltid ett helvete för henne, alltid var morsan och farsan där och tjatade. Förra julen hade slutat riktigt i kalabalik, morsan hade gnatat och gnatat vid julbordet. Tjatat på, om hur oansvarig Lena var, som igen hade en unge i magen, och inte brydde sig om några följder.


Då hade Lena känt hur vreden började växa inom henne. Något stort, rött växte i magtrakten och bröstet och skulle snart explodera. Det måste få komma ut, det fanns inget annat sätt, annars skulle hon förgås.


Därför hade hon lappat till morsan så hon hade fallit ner i golvet. Två gånger hade hon slagit till, en gång på varje kind. Farsan hade som vanligt suttit tyst utan att yttra ett ljud. Efter det hade föräldrarna inte alls hörts av under det senaste året.




Lena vandrade rastlöst omkring i sin stökiga lägenhet. Ungarnas skrik och gnäll hotade hennes huvud att sprängas. Om två timmar skulle Kaj komma, och då borde ungarna redan ha somnat. Nåja, ännu hade hon tid på sig. Fast hon var ändå lite orolig, förra gången Kaj kom hit hade hon haft problem med att få Agnes att somna i tid. Flickan hade vägrat att svälja `sova-gott` medicinen och Lena hade fått slå till henne flera gånger innan Agnes tillslut svalde den. Med Kenny gick det enklare, han svalde allt som sattes i munnen på honom.


Ikväll tänkte inte Lena ändå tåla något strul, hon kände att hon behövde en fylla ikväll för att orka vidare med allt skrik och gnäll från ungarna. Bara en liten paus från allt, det skulle vara tyst i huset och hon skulle få glida in i ett dimmigt töcken.

 
---Fortsättning följer---

Vredens kejsarinna, del 3

Mobiltelefonen ringde öronbedövande och skrällande, mitt under middagen i det lilla köket. Fan, vilket jävla bröl, tänkte Lena. Hon strök en slinga av sitt mörka, flottiga hår ur pannan och sträckte sig över matbordet efter den. Det skulle bara fattas att Kenny viftade ner den i golvet, där han gnällande satt och viftade med armarna i sin barnstol. Jävla unge. Att han aldrig kunde vara nöjd. Alltid skulle han skrika och gnälla.



Irriterat tecknade Lena till Agnes att ta ner Kenny ur matstolen. Agnes skrapade snabbt upp moset från sin tallrik, och reste sig sedan lydigt upp från stolen. Jävla Kenny, att man inte ens kunde få äta färdigt. Alltid skulle ungen skrika och vråla. Med stor möda lyckades hon få upp den sprattlande, lille pojken ur sin matstol, och släppte honom sedan omilt ner på golvet.


Kenny började skrika igen, och nu lät gråten annorlunda. Han skrek rakt ut, och tårarna rann ner längs hans kinder. Ansiktet var rödlila.


Han hade ont nu, det visste Agnes. Kanske hade hon släppt ner honom för hårt i golvet. Men han skulle lära sig att hålla käften någon gång. Inta alltid vråla så där öronbedövande. En skarp blick från mamma fick henne att lyfta upp Kenny igen, och bära in honom i mammas sovrum.



Lena tryckte på mobilens gröna knapp för att svara. Vem sjutton hade programmerat in den här skrällande ringsignalen? Kaj kanske, igår?


”Lena”. Hon försökte göra rösten så lugn och avspänd som möjligt.


Det var tyst en stund i andra änden, precis som om någon funderade. Till slut hördes en försiktig och tvekande röst:


”Lena? Det där… Ja, jag ville bara ringa och höra hur det står till… Du for ju iväg så snabbt igår. Jag tänkte… Äh, blev du arg över något?"


”Äh.” Lena drog med handen genom håret. ”Jag har ju ungarna, och jag kan inte lämna dem ensamma hemma heller, hur länge som helst. Jag har redan socialkärringarna nosandes i hälarna, det har Agnes sett till genom att babbla på, där på förskolan.”


”Kan jag komma över ikväll?” Kaj var inte intresserad av att höra om Lenas ungar. Förresten brukade båda barnen uppföra sig exemplariskt när han var på besök, man hörde aldrig ett ljud ifrån dem. De låg alltid bägge två och sov snällt till natten, redan när han kom.


”Jaa…” Lena drog ut på svaret. Kaj var ju ingen drömprins, inte på långa vägar. Fet och flottig, med andfådd röst. Han sade att det berodde på att han led av astma, och inte blev det ju bättre av att han rökte i ett och dessutom var rejält överviktig. Fast han redan hade fyllt trettio bodde han ännu hemma hos sin morsa, och verkade inte heller ha någon brådska att flytta hemifrån.


”Okay, då” bestämde sig Lena. Kaj brukade ju alltid ha med sig en flaska starkt när han kom, och det tackade man ju inte nej till när det bjöds. Kaj hade också den goda vanan att alltid masa sig iväg tidigt på morgonen innan ungarna vaknade, och bra var ju det så att inte Agnes fick något mera att babbla om på förskolan.


”Kom efter åtta”, avslutade Lena. ”Då skall jag se till att ungarna är i säng.”



Med mobilen i handen satt hon en stund i sina egna tankar när hon hade avslutat samtalet. Från sovrummet hördes inte ett knäpp, kanske Agnes hade fått tyst på Kenny i alla fall.


Lena suckade tungt. Hon kunde inte fatta hur hennes tjugosexåriga liv hade kunnat bli så här eländigt. Två ungar, med två olika fäder hade hon på halsen. Ingen hjälp från papporna hade hon, Agnes farsa satt ju på kåken just nu. Och Kennys farsa då, honom skulle hon väl knappt känna igen om hon så mötte honom på gatan. Förresten satt han väl mest inomhus och skakade, nerknarkad som han var, hade Lena hört på omvägar.


Kenny hade blivit till under en engångsnatt, och det gällde att akta sig för att något sådant skulle hända igen. Då var Kaj bra att ha, honom kunde hon lätt bolla med hur som helst. En flaska starkt hade han ju också alltid med sig, det var ju det bästa.


---Fortsättning följer---