Anna, del 5

Gun sitter på bussen, och ser ut genom fönstret på det flyende landskapet. Som hon har sett framemot den här försäljarkursen! Men allt är inte riktigt bra, något gnager inom henne. Anna. Anna som kommer söndertrasad för att få en tillflyktsort hos henne och Björn.

Gun vet precis hur söndrig i själen Anna kommer att vara när hon kommer, det har hon sett så många gånger vid det här laget nu.

Därför känns det dubbelt surt nu att hon; Gun, sviker Anna genom att själv åka bort, och därmed utelämna Anna till Björn...



Björn står trampande på busstationen med en lite orolig känsla i kroppen. Alldeles nyss vinkade han av Gun, och han känner att han saknar henne redan. Hon är så vacker, hans Gun. Som han älskar henne!

Men varför måste Gun åka på kurs just nu, och lämna honom ensam att ta hand om Anna? Om fem minuter kommer bussen med Anna att anlända till busstationen, och Björn känner redan oron och upphetsningen riva i magtrakten.

Det är Guns fel, resonerar han. Gun vet om, vad som har försiggått tidigare gånger när Anna har kommit som en flykting med bussen, för att stanna hos dem i en vecka. Ändå väljer hon att åka bort nu, fastän hon vet att han inte rår på det själv.

Guns mörka, stumma, blick vid köksbordet följande morgon, efter en sen kväll med några glas vin för mycket. Hennes rädda ögon som frågade, men munnen öppnade sig aldrig för att ställa frågan, och därmed behövde Björn aldrig besvara den.

Men Gun visste, det syntes i hennes ögon.



Bussen rullar in på stationen, och genom bussfönstret försöker Anna få syn på moster Gun. Var kan hon vara, hon brukar ju komma hit och möta varje gång?

Bussen svänger in i ruta fem, och motorn stannar med en lång suck. Busschauffören vänder på sig bakåt i bussen, och försöker på så sätt tyst mana på passagerarna att lämna bussen.

Kvinnan med de många väskorna är redan på väg ut, likaså mamman med de två barnen. Ivrigt ser sig barnen omkring när de stigit ur bussen, det är inte varje dag de får resa in till stan.

De två rödbrusiga männen med brännvinsflaskan rullar varsin cigarett så fort de stigit ut ur bussen. Alldeles intill står Björn och ser avvaktande på den lilla folkströmmen som strömmar ut ur bussen. Den ena rödbrusiga mannen frågar ifall Björn har eld. Avvärjande skakar Björn på huvudet. Var är Anna egentligen?



Anna sitter ännu inne i bussen. Hon har upptäckt Björn där nere väntandes på henne. Anna anar redan att moster Gun är på annat håll, att hon inte kommer, och att det nu är Björn som skall ta hand om henne.

Hon vet också att hon kommer att få vara Björns lilla älskling nu, Björn säger att han tycker jättemycket om henne. Han kommer också att visa henne hur vuxna gör när de tycker om varandra väldigt mycket. Anna vet vad vuxna som tycker om varandra gör när de går och lägger sig, pappa har också visat henne.

Busschauffören ser uppfodrande på Anna genom bakspegeln. Anna reser sig upp för att gå ut, och tar sin väska med sina prydligt vikta kläder. I bussgången stannar hon till för att dra upp sina vita knästrumpor. Hon vänder på benen för att se att strumporna inte har fått hål eller blivit smutsiga.

Hel och ren. Hel och ren måste man vara, allt annat kvittar. Så brukar mamma säga.

---Slut---

Anna, del 4

Gun står utanför busstationen och trampar rastlöst. Käkarna mal när hon tuggar tuggummit, och nervöst stryker hon en kort, ljus hårslinga bakom örat.

Vad fan skulle Anna skickas hit till stan igen för? Hit att snylta på henne och Björn, bara för att syrrans gubbe hade supit till igen. Så hade han väl i fyllan gått och tafsat på ungen igen, inte för att syrran hade sagt något, den tillknäppta skatan. Det enda skatan brydde sig om var en hel och ren fasad.

Nej, det visste man nog att gubben hade gett sig på Anna igen. Så var det ju varje gång ungen skickades bort till henne; Gun, på en knapp vecka eller så.

Men den här gången tänker inte Gun stanna hemma i stan och ta hand om syrrans skygga unge, nej den här gången har hon bättre planer på gång.

Gun skall åka till Helsingfors på försäljarkurs. Äntligen börjar de visa henne lite uppskattning där på hennes trista jobb, på varuhuset!

Och vad fan, Björn kan väl ställa upp och ta hand om ungen de fyra dagar som hon är i Helsingfors. Det har han säkert inget emot heller, han som alltid skall hålla på och gosa med andras ungar i ett kör. Alltid håller han på och tjatar om att de borde skaffa egna ungar också.

Gun står och trampar nervöst, och hoppas att hennes egen buss skall hinna in till busstationen förrän bussen med Anna kommer. Hoppas bara att Björn hinner hit i tid då, så att ungen inte lämnar att stå här ensam.

"Hej älskling, det är visst din buss som har kommit in där borta." Björn står plötsligt framför henne med andan i halsen. Hans bruna, rufsiga hår är svettigt, precis som om han hade sprungit hit.

"Ja men, där är den ju", säger Gun och får bråttom. "Du har väl inget emot att ta hand om Anna de här dagarna som jag är borta? Du vet, det brukar ju sällan bli några problem med henne, hon vill ju ändå mest bara sitta för sig själv."

"Nej fan, klart jag tar hand om henne. Hon får hänga med mig till jobbet ifall hon får det långtråkigt hemma. Inga problem." Ännu andfådd efter språngmarschen lyfter Björn upp Guns reseväska och lyfter in den åt henne i bussen.

Gun stiger in i bussen och vänder sig om mot Björn nere på marken. Hans blåa, glada ögon ser beundrande på henne. Så fin hon är hans Gun, som skall ut och resa till Helsingfors! Månne hon har resnerver då hon ser så där spänd ut.

Gun lyfter handen till en vinkning, och skickar en slängkyss till Björn. "Vi syns på fredag", säger hon innan hon försvinner in i bussen.

---Fortsättning följer---

Anna, del 3

- Det är skymt i rummet och jag håller på att somna. En mygga surrar ovanför mitt huvud, men jag orkar inte stiga upp och söka rätt på den, den får väl bita mig istället. Jag vill bara somna, somna snabbt så att det skall bli morgon istället.

Golvplankorna bakom min dörr knakar till och det hörs tunga, hasande steg. Som om någon stod och lyssnade bakom min dörr. Avvaktande och tveksamt. Jag känner hur jag stelnar till, och nu mår jag illa. Kniper ihop ögonen och drar täcket över huvudet, vill inte. Inte igen.

Dörren öppnas försiktigt med ett tyst knäpp. En välbekant figur glider in i rummet, och stänger dörren omsorgsfullt efter sig.

"Gumman" säger han. "Gumman, inte sover du väl redan?"

Jo pappa, skriker det inom mig. Jo jag sover, gå ut, gå ut, kom inte hit!

Skriket inom mig stelnar, istället ligger jag tyst och stilla, och kniper fast mina ögon.

Jag vill att det skall vara morgon, jag vill att det skall vara morgon... -



Anna vaknar med ett ryck när bussen kör över en rejäl guppa. Oj, nästan så hon föll i golvet. Hon stryker sig med handen över vänster mungipa, och känner att hon har dräglat. Högra foten känns också alldeles bortdomnad, och Anna spretar med tårna av och an för att få liv i den igen.

Yrvaket ser hon sig omkring. Hur länge har hon sovit, egentligen?

Hon sträcker på sig och ser att det sitter två farbröder där framme i bussen som måste ha stigit på medan hon har sovit.

Det är lugnt i bussen. De två trilskande barnen och deras mamma, sitter nu alla tre i samma bänk, och tittar halvsovande ut på det flyende landskapet genom bussfönstret.

Männen med brännvinsflaskan som sitter snett mitt emot, dricker ur sina vita engångsmuggar. De är också tysta och verkar försjunkna i sina egna tankar.

Tanten med det rynkiga ansiktet sitter och läser dagstidningen, och det enda ljud som hörs i bussen är prasslet när hon vänder sida i tidningen.

Anna rätar på sig i bussbänken, och ser att klockan på skolbyggnaden utanför bussfönstret visar på tolv. Om en kvart kommer hon att vara framme i staden, och hos moster Gun.

---Fortsättning följer---

Anna, del 2

Bussen kränger och hoppar längs den slingriga landsvägen, och Anna tycker nästan att hon börjar må illa. Kanske borde hon byta plats och flytta sig framåt lite i bussen, och inte sitta här i bakbänken?

Nej, det blir nog bäst att sitta här, hon vill inte sitta för nära fyllbultarna där borta. Anna håller hårt i sin vita, lilla väska, och gläntar försiktigt på den. Inne i den finns rena underkläder, strumpor, en klänning, och ett nattlinne. Som varje gång. Anna vet utantill vad som finns i väskan, det är så mamma packar den varje gång.

En pojke, och en flicka och deras mamma stiger på bussen. Barnen trilskas och mamman mutar dem med godis. Pojken klottar genast med lakritsen på sin vita tröja, och Anna vänder bort blicken från dem. Man skall vara hel och ren, hel och ren, mumlar Anna för sig själv, som ett mantra.

Männen med brännvinsflaskan skrattar högljutt, och häller upp mera sprit i sina engångsmuggar. De ropar högljutt skåål och höjer muggarna över bussgången mot den unga mamman och de två barnen. Med hesa röster ropar de komplimanger till den unga kvinnan och den ena får ett hostanfall som aldrig verkar ta slut.

Precis som pappa, tänker Anna. Han hostar också så envist att det kommer upp blod ibland.

Förstrött ser Anna mot de två fyllbultarna, och funderar ifall de också har barn.


---Fortsättning följer---

Nätkrångel och Anna, del 1

Blogspot krånglar ikväll, det går inte att överföra varken bilder eller gadgetar till bloggen. Därför kommer här en liten historia istället:

Anna stiger på bussen, försiktigt uppför de höga trapporna. Hon aktar sig noga så att hennes vita knästrumpor inte skall bli smutsiga, eller ännu värre, att det skulle gå hål på dem.

I sin svettiga näve håller hon resepengarna hon fått av mamma. Blygt och utan att våga se upp sträcker hon fram pengarna till busschauffören.

"Jaha, skall lilla fröken åka buss in till stan på egen hand", gnäggar busschauffören så hans stora mage hoppar. Anna lägger märke till att knapparna i hans blåa skjorta håller på att lossna, där den väldiga magen brer ut sig. Han luktar äckligt; äckelgubbe.

Bussen kör igång med ett ryck, och Anna faller nästan omkull i bussgången. Hon hinner ta fast i en bussbänk, och rätar upp sig. En gammal tant med ansiktet fullt av rynkor och slarvigt påsatt läppstift, ler vänligt mot henne sittandes i sin bänk bakom en hel hög väskor.

"Gick det bra, du?" Tanten ler och har en snäll röst när hon pratar, och Anna kan se att hennes tänder är helt gråa. Anna nickar utan att våga se upp. Man skall inte prata med främlingar.

Anna fortsätter att gå i gången, och passerar två slarvigt klädda män som luktar gammal fylla. Anna hinner hastigt se en brännvinsflaska, som de häller upp ur i vita engångsmuggar till sig. Hon skyndar hastigt förbi.

Gubbarna luktar äckligt, deras smutsiga och kvävande lukt brer ut sig i bussen.

Man skall vara hel och ren, så brukar mamma säga.

---Fortsättning följer---