Eftersom jag lider av extrem bloggtorka, publicerar jag en av mina dikter i brist på annat...
En dåres betraktelser och bekännelser...
Jag lämnade frun och grabben, efter att hon kastat ut mig ur vår hyrestvåa
De har det bättre utan mig, ett jävla fyllo som jag är
Grabben är fem år och en riktigt intelligent en
Fast idag kände han inte igen mig när vi möttes på stan
Han bara vände bort huvudet
Min exfru knegar på, hon städar hemma hos åldringar
Från början var det tänkt att jag skulle försörja oss, men alkoholen och knarket kom i min väg
Istället blev jag hemmapappa med grabben, ett lättsamt liv för mig
Tills den soliga eftermiddagen när grabben halkade på den hala grästuvan, och föll ner i ån
Ett äldre förbipasserande par hörde grabben ropa och såg honom sjunka
De drog upp honom ur det iskalla vattnet
I sista sekunden, sade den äldre mannen när han stod bakom dörren med min genomblöte son i sina armar
Gubben såg anklagande på mig
Säkert luktade jag gammal fylla, jag hade just vaknat till och hade svårt att fokusera
Min son vände bara bort huvudet när jag valhänt försökte stryka honom över håret
Efter det har allt gått utför
Socialkärringarna bestämde att jag inget längre har att göra med min son
Skenheliga blickar från de båda socialkärringarna när de satt i mitt kök
Vidare bestämde de också att jag inte fick bo kvar här i lägenheten, alkoholist och narkoman som jag var, och farlig för min son
Min son ville inte längre titta på mig
Han vände bara bort huvudet
Nu är jag hemlös
Bor under en gammal, rutten båt nere vid åbranten
Alkoholen lindrar den värsta kylan och ångesten
T-sprit och lim som jag drar i mig ur en plastpåse
En dåre som jag har inte pengar till något bättre
Min son kände inte igen mig idag utanför saluhallen
Där jag skäggig och skitig stod och väntade på dagens limranson
Tillsammans med dagiskompisarna och fröknarna gick barnen i samlad trupp förbi saluhallen och sjöng en hurtig vårvisa
Min son gick nästsist i raden
Han såg glad och sorglös ut när han sjöng med i sången
När han såg mig vände han bara bort huvudet
När han snabbt vände bort huvudet visste jag
Att han hade känt igen mig
Visar inlägg med etikett fyllo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fyllo. Visa alla inlägg
onsdag 28 april 2010
lördag 20 februari 2010
Anna, del 3
- Det är skymt i rummet och jag håller på att somna. En mygga surrar ovanför mitt huvud, men jag orkar inte stiga upp och söka rätt på den, den får väl bita mig istället. Jag vill bara somna, somna snabbt så att det skall bli morgon istället.
Golvplankorna bakom min dörr knakar till och det hörs tunga, hasande steg. Som om någon stod och lyssnade bakom min dörr. Avvaktande och tveksamt. Jag känner hur jag stelnar till, och nu mår jag illa. Kniper ihop ögonen och drar täcket över huvudet, vill inte. Inte igen.
Dörren öppnas försiktigt med ett tyst knäpp. En välbekant figur glider in i rummet, och stänger dörren omsorgsfullt efter sig.
"Gumman" säger han. "Gumman, inte sover du väl redan?"
Jo pappa, skriker det inom mig. Jo jag sover, gå ut, gå ut, kom inte hit!
Skriket inom mig stelnar, istället ligger jag tyst och stilla, och kniper fast mina ögon.
Jag vill att det skall vara morgon, jag vill att det skall vara morgon... -
Anna vaknar med ett ryck när bussen kör över en rejäl guppa. Oj, nästan så hon föll i golvet. Hon stryker sig med handen över vänster mungipa, och känner att hon har dräglat. Högra foten känns också alldeles bortdomnad, och Anna spretar med tårna av och an för att få liv i den igen.
Yrvaket ser hon sig omkring. Hur länge har hon sovit, egentligen?
Hon sträcker på sig och ser att det sitter två farbröder där framme i bussen som måste ha stigit på medan hon har sovit.
Det är lugnt i bussen. De två trilskande barnen och deras mamma, sitter nu alla tre i samma bänk, och tittar halvsovande ut på det flyende landskapet genom bussfönstret.
Männen med brännvinsflaskan som sitter snett mitt emot, dricker ur sina vita engångsmuggar. De är också tysta och verkar försjunkna i sina egna tankar.
Tanten med det rynkiga ansiktet sitter och läser dagstidningen, och det enda ljud som hörs i bussen är prasslet när hon vänder sida i tidningen.
Anna rätar på sig i bussbänken, och ser att klockan på skolbyggnaden utanför bussfönstret visar på tolv. Om en kvart kommer hon att vara framme i staden, och hos moster Gun.
---Fortsättning följer---
Golvplankorna bakom min dörr knakar till och det hörs tunga, hasande steg. Som om någon stod och lyssnade bakom min dörr. Avvaktande och tveksamt. Jag känner hur jag stelnar till, och nu mår jag illa. Kniper ihop ögonen och drar täcket över huvudet, vill inte. Inte igen.
Dörren öppnas försiktigt med ett tyst knäpp. En välbekant figur glider in i rummet, och stänger dörren omsorgsfullt efter sig.
"Gumman" säger han. "Gumman, inte sover du väl redan?"
Jo pappa, skriker det inom mig. Jo jag sover, gå ut, gå ut, kom inte hit!
Skriket inom mig stelnar, istället ligger jag tyst och stilla, och kniper fast mina ögon.
Jag vill att det skall vara morgon, jag vill att det skall vara morgon... -
Anna vaknar med ett ryck när bussen kör över en rejäl guppa. Oj, nästan så hon föll i golvet. Hon stryker sig med handen över vänster mungipa, och känner att hon har dräglat. Högra foten känns också alldeles bortdomnad, och Anna spretar med tårna av och an för att få liv i den igen.
Yrvaket ser hon sig omkring. Hur länge har hon sovit, egentligen?
Hon sträcker på sig och ser att det sitter två farbröder där framme i bussen som måste ha stigit på medan hon har sovit.
Det är lugnt i bussen. De två trilskande barnen och deras mamma, sitter nu alla tre i samma bänk, och tittar halvsovande ut på det flyende landskapet genom bussfönstret.
Männen med brännvinsflaskan som sitter snett mitt emot, dricker ur sina vita engångsmuggar. De är också tysta och verkar försjunkna i sina egna tankar.
Tanten med det rynkiga ansiktet sitter och läser dagstidningen, och det enda ljud som hörs i bussen är prasslet när hon vänder sida i tidningen.
Anna rätar på sig i bussbänken, och ser att klockan på skolbyggnaden utanför bussfönstret visar på tolv. Om en kvart kommer hon att vara framme i staden, och hos moster Gun.
---Fortsättning följer---
fredag 19 februari 2010
Anna, del 2
Bussen kränger och hoppar längs den slingriga landsvägen, och Anna tycker nästan att hon börjar må illa. Kanske borde hon byta plats och flytta sig framåt lite i bussen, och inte sitta här i bakbänken?
Nej, det blir nog bäst att sitta här, hon vill inte sitta för nära fyllbultarna där borta. Anna håller hårt i sin vita, lilla väska, och gläntar försiktigt på den. Inne i den finns rena underkläder, strumpor, en klänning, och ett nattlinne. Som varje gång. Anna vet utantill vad som finns i väskan, det är så mamma packar den varje gång.
En pojke, och en flicka och deras mamma stiger på bussen. Barnen trilskas och mamman mutar dem med godis. Pojken klottar genast med lakritsen på sin vita tröja, och Anna vänder bort blicken från dem. Man skall vara hel och ren, hel och ren, mumlar Anna för sig själv, som ett mantra.
Männen med brännvinsflaskan skrattar högljutt, och häller upp mera sprit i sina engångsmuggar. De ropar högljutt skåål och höjer muggarna över bussgången mot den unga mamman och de två barnen. Med hesa röster ropar de komplimanger till den unga kvinnan och den ena får ett hostanfall som aldrig verkar ta slut.
Precis som pappa, tänker Anna. Han hostar också så envist att det kommer upp blod ibland.
Förstrött ser Anna mot de två fyllbultarna, och funderar ifall de också har barn.
---Fortsättning följer---
Nej, det blir nog bäst att sitta här, hon vill inte sitta för nära fyllbultarna där borta. Anna håller hårt i sin vita, lilla väska, och gläntar försiktigt på den. Inne i den finns rena underkläder, strumpor, en klänning, och ett nattlinne. Som varje gång. Anna vet utantill vad som finns i väskan, det är så mamma packar den varje gång.
En pojke, och en flicka och deras mamma stiger på bussen. Barnen trilskas och mamman mutar dem med godis. Pojken klottar genast med lakritsen på sin vita tröja, och Anna vänder bort blicken från dem. Man skall vara hel och ren, hel och ren, mumlar Anna för sig själv, som ett mantra.
Männen med brännvinsflaskan skrattar högljutt, och häller upp mera sprit i sina engångsmuggar. De ropar högljutt skåål och höjer muggarna över bussgången mot den unga mamman och de två barnen. Med hesa röster ropar de komplimanger till den unga kvinnan och den ena får ett hostanfall som aldrig verkar ta slut.
Precis som pappa, tänker Anna. Han hostar också så envist att det kommer upp blod ibland.
Förstrött ser Anna mot de två fyllbultarna, och funderar ifall de också har barn.
---Fortsättning följer---
onsdag 17 februari 2010
Nätkrångel och Anna, del 1
Blogspot krånglar ikväll, det går inte att överföra varken bilder eller gadgetar till bloggen. Därför kommer här en liten historia istället:
Anna stiger på bussen, försiktigt uppför de höga trapporna. Hon aktar sig noga så att hennes vita knästrumpor inte skall bli smutsiga, eller ännu värre, att det skulle gå hål på dem.
I sin svettiga näve håller hon resepengarna hon fått av mamma. Blygt och utan att våga se upp sträcker hon fram pengarna till busschauffören.
"Jaha, skall lilla fröken åka buss in till stan på egen hand", gnäggar busschauffören så hans stora mage hoppar. Anna lägger märke till att knapparna i hans blåa skjorta håller på att lossna, där den väldiga magen brer ut sig. Han luktar äckligt; äckelgubbe.
Bussen kör igång med ett ryck, och Anna faller nästan omkull i bussgången. Hon hinner ta fast i en bussbänk, och rätar upp sig. En gammal tant med ansiktet fullt av rynkor och slarvigt påsatt läppstift, ler vänligt mot henne sittandes i sin bänk bakom en hel hög väskor.
"Gick det bra, du?" Tanten ler och har en snäll röst när hon pratar, och Anna kan se att hennes tänder är helt gråa. Anna nickar utan att våga se upp. Man skall inte prata med främlingar.
Anna fortsätter att gå i gången, och passerar två slarvigt klädda män som luktar gammal fylla. Anna hinner hastigt se en brännvinsflaska, som de häller upp ur i vita engångsmuggar till sig. Hon skyndar hastigt förbi.
Gubbarna luktar äckligt, deras smutsiga och kvävande lukt brer ut sig i bussen.
Man skall vara hel och ren, så brukar mamma säga.
---Fortsättning följer---
Anna stiger på bussen, försiktigt uppför de höga trapporna. Hon aktar sig noga så att hennes vita knästrumpor inte skall bli smutsiga, eller ännu värre, att det skulle gå hål på dem.
I sin svettiga näve håller hon resepengarna hon fått av mamma. Blygt och utan att våga se upp sträcker hon fram pengarna till busschauffören.
"Jaha, skall lilla fröken åka buss in till stan på egen hand", gnäggar busschauffören så hans stora mage hoppar. Anna lägger märke till att knapparna i hans blåa skjorta håller på att lossna, där den väldiga magen brer ut sig. Han luktar äckligt; äckelgubbe.
Bussen kör igång med ett ryck, och Anna faller nästan omkull i bussgången. Hon hinner ta fast i en bussbänk, och rätar upp sig. En gammal tant med ansiktet fullt av rynkor och slarvigt påsatt läppstift, ler vänligt mot henne sittandes i sin bänk bakom en hel hög väskor.
"Gick det bra, du?" Tanten ler och har en snäll röst när hon pratar, och Anna kan se att hennes tänder är helt gråa. Anna nickar utan att våga se upp. Man skall inte prata med främlingar.
Anna fortsätter att gå i gången, och passerar två slarvigt klädda män som luktar gammal fylla. Anna hinner hastigt se en brännvinsflaska, som de häller upp ur i vita engångsmuggar till sig. Hon skyndar hastigt förbi.
Gubbarna luktar äckligt, deras smutsiga och kvävande lukt brer ut sig i bussen.
Man skall vara hel och ren, så brukar mamma säga.
---Fortsättning följer---
torsdag 17 december 2009
Ett fyllos jul, del 7
Inne i den lilla kyrkan var det tyst och stilla. Margareta hade fått ett infall, hon skulle åka till kyrkan och ta nattvarden innan hon fortsatte iväg till jobbet som nattsköterska på demenshemmet. Som någonslags julefrid, när hon ändå blev tvungen att jobba på julaftonsnatten.
Prästen rörde sig stilla när han delade ut nattvarden till den lilla, frusna människoskaran, som hade hittat hit till kyrkan i kväll.
Den hafsigt klädde mannen som knäböjde bredvid Margareta framme vid altaret, svalde sitt nattvardsvin i en enda stor klunk. Det såg ut som om vinet hade tagit slut alldeles för fort för honom. Han lade inte märke till att Margareta vände sig om och log varmt emot honom.
Hemma hos Bo hade klockan hunnit bli nio på kvällen. Bo satt i mörkret, han hade inte tänt en enda lampa i hela huset. Gatlampan utanför lyste rakt in i köket, och kastade en strimma ljus rakt över hans ansikte.
Här vid köksbordet hade han suttit nu, de senaste sex timmarna. Väntat på det telefonsamtal som aldrig kom, inte i år heller.
Hela kvällen hade han suttit här utan att dricka en droppe, förgäves. Han svalde, och i ljusstrimman från gatlampan syntes en tår sakta trilla ner för hans kind. Förgäves, tänkte han. Förgäves.
Sköterskan Margareta var nu på jobbet, och höll som bäst på att bädda ner den gamla, dementa Elsa i hennes säng. Sköterskan och patienten log emot varandra, som om de delade en trevlig händelse nu på julaftonskvällen.
Det gjorde de också. Margareta visste nog att fastän Elsa var dement, fanns nog ändå sonen Bengt alltid med i hennes tankar. Hur dement Elsa än blev, skulle det alltid värma hennes hjärta att få höra, att hennes av livet hårt drabbade son hade hittat till kyrkan på julaftonskvällen för att ta nattvarden.
Elsa log igen, nu med klar blick. Så gott det kändes när Margareta berättade om nattvarden för henne. Hennes Bengt, han hade haft det varmt och gott på julaftonskvällen.
--- Slut---
Prästen rörde sig stilla när han delade ut nattvarden till den lilla, frusna människoskaran, som hade hittat hit till kyrkan i kväll.
Den hafsigt klädde mannen som knäböjde bredvid Margareta framme vid altaret, svalde sitt nattvardsvin i en enda stor klunk. Det såg ut som om vinet hade tagit slut alldeles för fort för honom. Han lade inte märke till att Margareta vände sig om och log varmt emot honom.
Hemma hos Bo hade klockan hunnit bli nio på kvällen. Bo satt i mörkret, han hade inte tänt en enda lampa i hela huset. Gatlampan utanför lyste rakt in i köket, och kastade en strimma ljus rakt över hans ansikte.
Här vid köksbordet hade han suttit nu, de senaste sex timmarna. Väntat på det telefonsamtal som aldrig kom, inte i år heller.
Hela kvällen hade han suttit här utan att dricka en droppe, förgäves. Han svalde, och i ljusstrimman från gatlampan syntes en tår sakta trilla ner för hans kind. Förgäves, tänkte han. Förgäves.
Sköterskan Margareta var nu på jobbet, och höll som bäst på att bädda ner den gamla, dementa Elsa i hennes säng. Sköterskan och patienten log emot varandra, som om de delade en trevlig händelse nu på julaftonskvällen.
Det gjorde de också. Margareta visste nog att fastän Elsa var dement, fanns nog ändå sonen Bengt alltid med i hennes tankar. Hur dement Elsa än blev, skulle det alltid värma hennes hjärta att få höra, att hennes av livet hårt drabbade son hade hittat till kyrkan på julaftonskvällen för att ta nattvarden.
Elsa log igen, nu med klar blick. Så gott det kändes när Margareta berättade om nattvarden för henne. Hennes Bengt, han hade haft det varmt och gott på julaftonskvällen.
--- Slut---
måndag 14 december 2009
Ett fyllos jul, del 5
"Hur känns det?" Bo drog ut stolen vid köksbordet för Bengt att sätta sig ner på.
"Jo, än lever man" muttrade Bengt och tände en cigarett. Det starka kaffet sköt han ifrån sig, det fick det bara att vända sig i magen på honom.
"Hör du, du måste sticka nu, ganska snart." Bo strök sig osäkert genom håret. "Du förstår, jag skall ju hem till Torbjörn och Anna ikväll, och måste hinna med att snygga upp mig. Jag måste ju hinna med att raka mig, så att inte Jonas och Johanna inte blir rädda" sade han i att försök att vara rolig, men inombords kände han ett stygn av fruktan. Tänk om barnen skulle bli rädda för honom!
Som den gången när Jonas fyllde tre år, och Bo hade kommit oanmäld för att lämna en chokladplatta i present till sin sonson. När han äntligen hade vågat sig dit för att uppvakta pojken.
Där, i vardagsrummet hade släkten suttit när Bo hade vinglat in, rejält påstruken. Efter den dagen hade det inte hörts något från Torbjörn och Anna, och det var nio månader sedan nu.
Men ikväll skulle det bli annorlunda, helt annorlunda än på Jonas treårsdag. Ikväll skulle han vara nykter.
"Ja, tack för natthärbärge, då." Bengt samlade fumligt ihop cigaretterna och tändaren, och gjorde sig redo att gå.
"Du klarar dig väl?" frågade Bo oroligt och kände lite dåligt samvete över att köra iväg sin kompis så där hastigt.
"Ingen fara på taket här." Bengt krängde med möda på sig sin jacka. Han var alldeles svettig i ansiktet och såg inte ut att må bra alls. "Får jag kallt, går jag bara in i kyrkan ett tag. Kanske man då kan få sig en sup av nattvardsvinet också, ha, ha. Men du!" Nu såg plötsligt Bengt lite orolig ut. "Strula inte till det nu, se till att sköta dig ikväll. Och håll dig borta från supen. Det är bara ensamma, övergivna som jag som har rätt att supa till på julafton. Om Anna-Lisa visar upp sig här igen, säger du bara att du inte vet var jag är, jag tänker inte förstöra för henne ikväll."
Bengt tryckte ner mössan över huvudet, och skakade valhänt om Bos ena axel. "Anna-Lisa och du kan hålla varandra nyktra idag, och fan ta er om ni sabbar det. Jag menar det, kompis. Se till att inte sabba småungarnas julafton."
Han fick plötsligt bråttom iväg ut, och Bo såg till sin förvåning att Bengts ögon just hade blivit alldeles blanka.
Fortsättning följer...
"Jo, än lever man" muttrade Bengt och tände en cigarett. Det starka kaffet sköt han ifrån sig, det fick det bara att vända sig i magen på honom.
"Hör du, du måste sticka nu, ganska snart." Bo strök sig osäkert genom håret. "Du förstår, jag skall ju hem till Torbjörn och Anna ikväll, och måste hinna med att snygga upp mig. Jag måste ju hinna med att raka mig, så att inte Jonas och Johanna inte blir rädda" sade han i att försök att vara rolig, men inombords kände han ett stygn av fruktan. Tänk om barnen skulle bli rädda för honom!
Som den gången när Jonas fyllde tre år, och Bo hade kommit oanmäld för att lämna en chokladplatta i present till sin sonson. När han äntligen hade vågat sig dit för att uppvakta pojken.
Där, i vardagsrummet hade släkten suttit när Bo hade vinglat in, rejält påstruken. Efter den dagen hade det inte hörts något från Torbjörn och Anna, och det var nio månader sedan nu.
Men ikväll skulle det bli annorlunda, helt annorlunda än på Jonas treårsdag. Ikväll skulle han vara nykter.
"Ja, tack för natthärbärge, då." Bengt samlade fumligt ihop cigaretterna och tändaren, och gjorde sig redo att gå.
"Du klarar dig väl?" frågade Bo oroligt och kände lite dåligt samvete över att köra iväg sin kompis så där hastigt.
"Ingen fara på taket här." Bengt krängde med möda på sig sin jacka. Han var alldeles svettig i ansiktet och såg inte ut att må bra alls. "Får jag kallt, går jag bara in i kyrkan ett tag. Kanske man då kan få sig en sup av nattvardsvinet också, ha, ha. Men du!" Nu såg plötsligt Bengt lite orolig ut. "Strula inte till det nu, se till att sköta dig ikväll. Och håll dig borta från supen. Det är bara ensamma, övergivna som jag som har rätt att supa till på julafton. Om Anna-Lisa visar upp sig här igen, säger du bara att du inte vet var jag är, jag tänker inte förstöra för henne ikväll."
Bengt tryckte ner mössan över huvudet, och skakade valhänt om Bos ena axel. "Anna-Lisa och du kan hålla varandra nyktra idag, och fan ta er om ni sabbar det. Jag menar det, kompis. Se till att inte sabba småungarnas julafton."
Han fick plötsligt bråttom iväg ut, och Bo såg till sin förvåning att Bengts ögon just hade blivit alldeles blanka.
Fortsättning följer...
fredag 11 december 2009
Ett fyllos jul, del 4
Bo hade nu klarat av att äta upp morgongröten, och dricka upp kaffet utan att något hade kommit upp igen. Det kändes bra, det fanns nog hopp för denna dag också.
Han grävde fram mobilen som låg under en tidningshög, och gned sig i ögonen några gånger för att se ordentligt på displayen. Tänk ifall Torbjörn redan hade ringt, för att säga klockslag när de skulle äta julmiddag ikväll.
Jaha, inget missat samtal, men nu skulle iallafall Bengt ut härifrån, så att Bo kunde börja snygga till sig inför kvällen. Det var ju synd om Bengt som inte hade någon att fira jul ihop med, den enda familj han hade var hans dementa mor, som bodde på demenshemmet.
Han steg upp och gick fram till Bengt som ännu sov där borta i soffhörnet. Bengt snarkade tungt, och lite saliv rann ur hans ena mungipa.
Bo skakade lite lätt om Bengts axel för att väcka honom. Inget hände förutom att Bengt började smacka lite med munnen, och vred ansiktet i en grimas.
Bo skakade om honom igen, nu lite hårdare. Fan, vad fyllot var svårväckt. Nå, nu verkade han komma till liv.
"Du, jag har kaffet klart. Och gröt också, ifall du tror att du kan få ner det." Bo visade med tummen mot köket.
Fast som Bengt såg ut, skulle han knappast inte få ner någonting alls. Mycket riktigt fick han bråttom upp ur soffan, och hasade sig iväg till toaletten så snabbt han förmådde. Några sekunder senare hördes hulkande ljud inifrån toaletten.
Bo satte i fram en kaffemugg till på bordet, och hällde den full till bredden med starkt kaffe. När det gällde att bota baksmälla var svart kaffe oslagbart. Nu gällde det att få Bengt på fötter, här kunde han inte lämna att sitta, då skulle han ju bara fyllna till igen.
Fortsättning följer...
Han grävde fram mobilen som låg under en tidningshög, och gned sig i ögonen några gånger för att se ordentligt på displayen. Tänk ifall Torbjörn redan hade ringt, för att säga klockslag när de skulle äta julmiddag ikväll.
Jaha, inget missat samtal, men nu skulle iallafall Bengt ut härifrån, så att Bo kunde börja snygga till sig inför kvällen. Det var ju synd om Bengt som inte hade någon att fira jul ihop med, den enda familj han hade var hans dementa mor, som bodde på demenshemmet.
Han steg upp och gick fram till Bengt som ännu sov där borta i soffhörnet. Bengt snarkade tungt, och lite saliv rann ur hans ena mungipa.
Bo skakade lite lätt om Bengts axel för att väcka honom. Inget hände förutom att Bengt började smacka lite med munnen, och vred ansiktet i en grimas.
Bo skakade om honom igen, nu lite hårdare. Fan, vad fyllot var svårväckt. Nå, nu verkade han komma till liv.
"Du, jag har kaffet klart. Och gröt också, ifall du tror att du kan få ner det." Bo visade med tummen mot köket.
Fast som Bengt såg ut, skulle han knappast inte få ner någonting alls. Mycket riktigt fick han bråttom upp ur soffan, och hasade sig iväg till toaletten så snabbt han förmådde. Några sekunder senare hördes hulkande ljud inifrån toaletten.
Bo satte i fram en kaffemugg till på bordet, och hällde den full till bredden med starkt kaffe. När det gällde att bota baksmälla var svart kaffe oslagbart. Nu gällde det att få Bengt på fötter, här kunde han inte lämna att sitta, då skulle han ju bara fyllna till igen.
Fortsättning följer...
måndag 7 december 2009
Ett fyllos jul, del 2
Men efter det då? Nu stod det stilla i Bo Karlssons sprängvärkande skalle. Jo, Anna-Lisa hade ju försökt få med sig Bengt därifrån, men han gick inte att väcka.
Efter det hade Anna-Lisa gripits av självömkan över att ha ett sådant fyllo till karl, och börjat gråta. Bo hade lamt försökt att trösta.
Då hade Anna-Lisa börjat bli närgången mot honom istället. Men vad fan hade hänt efter det? Nu började det vända sig i magen för Bo, och han skyndade sig upp för att inte spy i sängen.
På vägen mot toaletten såg han sina två fyllekompisar tungt snarkande i vardagsrumssoffan. Bengt sittandes i ena soffhörnet, och Anna-Lisa halvliggandes i en till synes obekväm ställning. Hon hade brett sin kappa över sig och Bengts jacka över sina fötter.
Väl framme vid toaletten sprutade den gula sörjan ur Bos gap. Sprutade och sprutade. Tillslut övergick den i den kännspaka smaken av galla.
Såja. Han torkade sig kring munnen med baksidan av handen. Kastade en blick på sin spegelbild, men vände hastigt bort blicken.
Hastigt rafsade han fram två tabletter ur badrumsskåpet, och kastade in dem i sitt stinkande gap. Hafsigt kupade han handen under vattenkranen och drack lite vatten på huvudvärkstabletterna. Han hoppades att de skulle hållas inne och inte genast komma upp.
Fortsättning följer...
Efter det hade Anna-Lisa gripits av självömkan över att ha ett sådant fyllo till karl, och börjat gråta. Bo hade lamt försökt att trösta.
Då hade Anna-Lisa börjat bli närgången mot honom istället. Men vad fan hade hänt efter det? Nu började det vända sig i magen för Bo, och han skyndade sig upp för att inte spy i sängen.
På vägen mot toaletten såg han sina två fyllekompisar tungt snarkande i vardagsrumssoffan. Bengt sittandes i ena soffhörnet, och Anna-Lisa halvliggandes i en till synes obekväm ställning. Hon hade brett sin kappa över sig och Bengts jacka över sina fötter.
Väl framme vid toaletten sprutade den gula sörjan ur Bos gap. Sprutade och sprutade. Tillslut övergick den i den kännspaka smaken av galla.
Såja. Han torkade sig kring munnen med baksidan av handen. Kastade en blick på sin spegelbild, men vände hastigt bort blicken.
Hastigt rafsade han fram två tabletter ur badrumsskåpet, och kastade in dem i sitt stinkande gap. Hafsigt kupade han handen under vattenkranen och drack lite vatten på huvudvärkstabletterna. Han hoppades att de skulle hållas inne och inte genast komma upp.
Fortsättning följer...
söndag 6 december 2009
Ett fyllos jul, del 1
Det drar ihop sig mot jul! För egen del tänkte jag fördriva tiden med att publicera några av mina julnoveller här, får se hur många jag orkar/hinner lägga ut.
Så först ut: Ett fyllos jul. Med denna novell vann jag faktiskt första pris i en mindre tävling förra året, så det känns passligt att börja med den o:)
Morgonen grydde i småstaden där alla kände varandra. Endast ett fåtal var vakna vid denna tidiga timme, klockan sex på julaftonsmorgonen 2008.
Det var en kall morgon, vintern hade kommit till småstaden nu. Tio minusgrader visade mätaren högst uppe på bankhuset. Det var stjärnklart, och man visste att det skulle bli en klar och kall julafton.
Det var också kylan som väckte den skäggige mannen ur hans oroliga sömn, denna tidiga morgon. Inne i hans kök visade termometern på femton grader. Mannen rörde stelt på sig i sängen, invirad täcket och filten.
Fan, vad det var kallt. Fast han låg fullt påklädd och allt. Han försökte linda täcket tätare kring sig, men inte blev det varmare för det.
Huvudet sprängde också. Han försökte söka i minnet efter gårdagskvällen. Här, hemma hos honom hade de suttit och festat. Bengt, Anna-Lisa och så han själv; Bo Karlsson.
Bengt hade redan tidigt under kvällen slocknat i soffan, och inte gått att väcka sedan. Snarkande hade han suttit där, medan tobaksfimpen pyrde mellan hans fingrar.
Det hade varit ett helvete att släcka fimpen, efter att den hade fallit i soffan och nästan antänt den. Då hade Anna-Lisa hämtat ett halvtomt mjölkpaket från kylskåpet, och hällt över den pyrande fimpen. Efter det var ju den hotande brandfaran i varje fall över.
Fortsättning följer...
Så först ut: Ett fyllos jul. Med denna novell vann jag faktiskt första pris i en mindre tävling förra året, så det känns passligt att börja med den o:)
Morgonen grydde i småstaden där alla kände varandra. Endast ett fåtal var vakna vid denna tidiga timme, klockan sex på julaftonsmorgonen 2008.
Det var en kall morgon, vintern hade kommit till småstaden nu. Tio minusgrader visade mätaren högst uppe på bankhuset. Det var stjärnklart, och man visste att det skulle bli en klar och kall julafton.
Det var också kylan som väckte den skäggige mannen ur hans oroliga sömn, denna tidiga morgon. Inne i hans kök visade termometern på femton grader. Mannen rörde stelt på sig i sängen, invirad täcket och filten.
Fan, vad det var kallt. Fast han låg fullt påklädd och allt. Han försökte linda täcket tätare kring sig, men inte blev det varmare för det.
Huvudet sprängde också. Han försökte söka i minnet efter gårdagskvällen. Här, hemma hos honom hade de suttit och festat. Bengt, Anna-Lisa och så han själv; Bo Karlsson.
Bengt hade redan tidigt under kvällen slocknat i soffan, och inte gått att väcka sedan. Snarkande hade han suttit där, medan tobaksfimpen pyrde mellan hans fingrar.
Det hade varit ett helvete att släcka fimpen, efter att den hade fallit i soffan och nästan antänt den. Då hade Anna-Lisa hämtat ett halvtomt mjölkpaket från kylskåpet, och hällt över den pyrande fimpen. Efter det var ju den hotande brandfaran i varje fall över.
Fortsättning följer...
fredag 1 maj 2009
Unge Arthur, sommaren 1917
Arthur balanserade vingligt upp för pensionatets smala trappa. Det var sent, och han ville inte väcka någon. Försiktigt låste han upp sin dörr, och stängde den försiktigt efter sig.
- Var har du varit så här länge? Ingrid satte sig upp i den smala sängen och strök bort det ljusa håret från ansiktet.
- Bara nere på baren, en av arbetarna pratade om att han kanske hade ett bättre arbete på lut åt mig, sluddrade Arthur.
- Bättre arbete! Du är ju full, och skall upp till gruvan om några timmar! Ingrid kastade med huvudet och började gråta.
- Här har jag ljugit för far, och sade att jag skulle komma hem i tid ikväll, och så kommer du först nu. Han kommer att bli rasande ifall jag stannar kvar här över natten. Ingrid hulkade och skakade i sängen.
- Har du inte berättat för honom om barnet då, frågade Arthur och satte sig vingligt på sängkanten.
- Nej! Han skulle ha ihjäl dig om han visste det. Och inte får du huset färdigtbyggt någon gång heller, när du bara är ute och dricker varje kväll. Var har du tänkt att vi skall bo när barnet kommer?
Arthur suckade. Han tänkte på Pamela på baren, hur enkelt allt var med henne. Bara en stund uppe på hennes rum, och allt kändes så bra.
Trött drog han av sig stövlarna och lade sig i sängen bredvid Ingrid. Det kunde kvitta om hon sov här i natt, eller gick hem till sin familj.
- Var har du varit så här länge? Ingrid satte sig upp i den smala sängen och strök bort det ljusa håret från ansiktet.
- Bara nere på baren, en av arbetarna pratade om att han kanske hade ett bättre arbete på lut åt mig, sluddrade Arthur.
- Bättre arbete! Du är ju full, och skall upp till gruvan om några timmar! Ingrid kastade med huvudet och började gråta.
- Här har jag ljugit för far, och sade att jag skulle komma hem i tid ikväll, och så kommer du först nu. Han kommer att bli rasande ifall jag stannar kvar här över natten. Ingrid hulkade och skakade i sängen.
- Har du inte berättat för honom om barnet då, frågade Arthur och satte sig vingligt på sängkanten.
- Nej! Han skulle ha ihjäl dig om han visste det. Och inte får du huset färdigtbyggt någon gång heller, när du bara är ute och dricker varje kväll. Var har du tänkt att vi skall bo när barnet kommer?
Arthur suckade. Han tänkte på Pamela på baren, hur enkelt allt var med henne. Bara en stund uppe på hennes rum, och allt kändes så bra.
Trött drog han av sig stövlarna och lade sig i sängen bredvid Ingrid. Det kunde kvitta om hon sov här i natt, eller gick hem till sin familj.
fredag 24 april 2009
Lille Arthur, hösten 1906
Arthur låg uppe på höskullen, och försökte bädda in sig i höet för att hålla värmen. Det var svårt att sova när man frös. Den kalla höststormen tjöt utanför fähuset, och det blåste in mellan de glesa bräderna.
Arthur försökte bädda in sig ännu djupare, det var redan sent och klockan fem imorgon skulle han redan vara på plats för att mjölka korna. Han bodde numera hos farbror Matt och fick redan göra dagsverke för en full karl.
Farbror Matt hade sagt att Arthur skulle vara tacksam för att han hade blivit omhändertagen i gården och inte utakorderad på auktion. Det hade i och för sig ingen av syskonen blivit, alla hade blivit utplacerade i olika hem.
Yngsta systern Ellen, som var knappt ett år gammal hade tagits hand om av moster Elna och hon hade det ganska bra där. Alla de övriga syskonen hade kommit till olika hem, där de mer eller mindre var arbetskraft i hushållen.
Far bodde ännu kvar i sin lilla stuga. Han hade varit på väg till Amerika i ett halvårs tid nu, men verkade aldrig komma sig iväg. Istället söp han dagarna i ända, och farbror Matt rasade över att andra måste ta hand om hans ungar och föda dem, när far bara söp. Farbror Matt hade också hotat med med att skicka tillbaka Arthur till hemmet, ifall att far inte kom sig iväg någon gång.
Men ikväll när farbror Matt kom hem efter ett besök hos far, hade han iallafall inte sagt något om hotet. Han hade bara ostadigt vinglat in i stugan, efter att först ha fallit två gånger ute på trappan.
Arthur försökte bädda in sig ännu djupare, det var redan sent och klockan fem imorgon skulle han redan vara på plats för att mjölka korna. Han bodde numera hos farbror Matt och fick redan göra dagsverke för en full karl.
Farbror Matt hade sagt att Arthur skulle vara tacksam för att han hade blivit omhändertagen i gården och inte utakorderad på auktion. Det hade i och för sig ingen av syskonen blivit, alla hade blivit utplacerade i olika hem.
Yngsta systern Ellen, som var knappt ett år gammal hade tagits hand om av moster Elna och hon hade det ganska bra där. Alla de övriga syskonen hade kommit till olika hem, där de mer eller mindre var arbetskraft i hushållen.
Far bodde ännu kvar i sin lilla stuga. Han hade varit på väg till Amerika i ett halvårs tid nu, men verkade aldrig komma sig iväg. Istället söp han dagarna i ända, och farbror Matt rasade över att andra måste ta hand om hans ungar och föda dem, när far bara söp. Farbror Matt hade också hotat med med att skicka tillbaka Arthur till hemmet, ifall att far inte kom sig iväg någon gång.
Men ikväll när farbror Matt kom hem efter ett besök hos far, hade han iallafall inte sagt något om hotet. Han hade bara ostadigt vinglat in i stugan, efter att först ha fallit två gånger ute på trappan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)