Recension av "Det som aldrig sker" av Anne Holt

Anne Holt - författaren till Det som aldrig sker tar oss med till Norge och trakterna av Oslo.

Ifall man läst Anne Holts tidigare böcker känns Yngvar Stubö och Inger Johanne Vik som gamla bekanta det är trevligt att få återse. De två är så lagom och det är lätt att relatera till deras vardag, om den än är lite kaotisk. Inger Johanne, psykolog och jurist som från tidigare har en nioårig dotter med en odiagnosticerad neuropsykiatrisk diagnos får tillsammans med kriminalkommisarie Yngvar en liten dotter. Allt väl i deras nya hem.

Tv-stjärnan Fiona Helle hittas mördad. Man dras snabbt med in i en suggestiv atmosfär av ondska och vrede. Återhållet hat som blommar upp i sin värsta form. Texten är starkt driven och man plöjer vidare, vidare samtidigt som man undrar över hur någon människa kan vara så makaber som denna mördare.

Det sker flera mord, alla med gemensamma nämnaren brutalt och starkt symboliskt. En nedåtgående spiral som snurrar neråt, neråt. Yngvar övertalar Inger Johanne att hjälpa till vid mordfallen som profilierare, då hon har gått i lära hos den bäste, the Chief Warren Scifford i USA. Inger Johanne tvekar, då hon har sina egna spöken i bagaget från den här tiden. Tillslut ger hon ändå upp och hjälper till.

Så här långt i boken börjar man verkligen tycka synd om Inger Johanne som verkar falla sönder som mor under all press. Döttrarna, som på grund av hur situationen utvecklas måste flytta ut ur hemmet tycker jag också synd om. Hur reagerar en nyfödd och en nioåring med en neuropsykiatrisk diagnos på all denna stress? Det kunde Anne Holt gärna ha utvecklat lite i boken!

Tillvaron för Inger Johanne och Yngvar börjar kännas alltmera snärjd. Gastkramad, tryggt liggandes i soffhörnet med filten tätt virad om mig läser jag vidare, sida efter sida fast klockan närmar sig tre på natten. För man kan inte sluta läsa, då boken är en riktigt bladvändare. Man bara måste få veta. Vem var mördaren och hur ska det gå?

Boken avslutas i övrigt med en riktig twist. Huh! Här  kan ni köpa boken, eller här,  gör det!

Rafflande spänning

Holy shit! Detta var rafflande spänning om något. Jag har varit så helt uppslukad av läsandet av denna bok under de senaste dygnen. Helt otroligt bra skrivet, spänningen växer hela tiden ju fler blad man vänder i boken, det kommer liksom hela tiden upp något nytt och oväntat.

Läs själva, ni lär inte bli besvikna!

Ännu namnlös deckare...

Här på min blogg publicerar jag nu prologen av en ännu namnlös deckare jag har på gång. Detta är bara utkastet, säkert kommer texten att ändra form ännu.

Det är också endast prologen som jag kommer att publicera här på bloggen :x


Morgonen var vacker och bitande kall. Dimman höll på att lätta och den bleka höstsolen värmde sakta mellan bladen på de dimvåta äppelträden. Äpplena som ännu satt fast på träden lyste röda mot de torkade bladen på de grå trädstammarna. På marken låg ett helt hav med fallfrukt som lyste i gult och rött i den gröna, oklippta gräsmattan.


Det hade varit ett gott äppelår i år, tänkte Rosita medan hon mödosamt plockade upp fallfrukten ur den långa gräsmattan. Hon rätade på sin värkande rygg medan hon torkade svetten ur det finrynkiga ansiktet och drog av sig mössan. Hennes gråa hår som hade lossnat ur flätan letade sig sakta ner i små slingor över pannan och kinderna. Rosita hade långt och tjockt hår en bra bit ner på ryggen fast hon skulle fylla sextiotre nästa gång.

Det började bli hög tid att flytta in till stan igen, funderade Rosita vidare. Det kunde väl vara så att det inte skulle bli flera såhär varma höstdagar längre. Gärna skulle hon ha bott här ute vid torpet året om, men det blev så kallt och oframkomligt när snön började komma. Inte för att ensamheten härute störde henne, tvärtom.


En skata hade landat på jordhögen en bit bort som skulle föreställa ett potatisland. Den kraxade genomträngande och pickade med ivrigt näbben i den våta jorden. Rosita gick över den våta gräsmattan mot potatislandet för att samla ihop blasten av potatisplantorna som hon bara slängt till sidan tidigare i höst. Det hade varit ett gott potatisår i år, också. Det skulle säkert löna sig att utvidga potatislandet lite, som det var nu var det inte mycket att komma med. Inne i stan hade hon ju också tillgång till jordkällare, och den egenodlade potatisen var mycket godare än vilken köpepotatis som helst. Billigare också.



Inne i det lilla torpet var det mesta redan bortstädat till vintern. De närapå kala väggarna och den slitna trasmattan på köksgolvet såg mest ut att ha gått i vinteride. Det såg sorgligt ut, tyckte Rosita medan hon klädde av sig gummistövlarna i den lilla farstun. Inte för att hon någonsin hade mycket saker omkring sig, hon hade under hela sitt liv levt spartanskt. Den lilla stugan som bestod av ett stugkök, ett sovrum och en liten toalett passade henne förträffligt. Solen silade sina bleka, kalla strålar in genom de skira spetsgardinerna i köket. Skuggorna bildade ett lekfullt mönster på det uråldriga, kala köksbordet. Blommorna på fönsterbrädet skulle också ännu städas bort, eller kanske de fick följa med in till stan i vinter.

Oväntat kände Rosita en hastig impuls av oro. Med yllesockorna på fötterna gick hon över de kalla golvtiljorna in i stugköket. Egentligen var hon inte rädd, oron skulle gå över så som den alltid gjorde. Det gällde bara att fokusera och få kontroll över den. Hon gick fram till väggen bredvid köksfönstret. Där hängde en liten gipsgjutning som föreställde Jesus på krucifixet.

Sakta strök Rosita över figurens smala armar och korset. Hon började sakta gråta tills hon tillslut skakade i hela kroppen. Det var bra med gråt, då skulle oron snabbare klinga av och avta.

Ljudlöst började Rosita frenetiskt rabbla långa ramsor framför Jesus på korset. Läpparna rörde sig ivrigt och små väsande ljud kom stötvis ur hennes mun. Små droppar av saliv stänkte ut från de torra läpparna över figuren på väggen. Rosita böjde hetsigt på huvudet några gånger och gjorde korstecknet över bröstet innan hon tungt föll hon ner på knä med händerna upplyfta och knäppta till en bön mot figuren på väggen. Hennes händer skakade och var alldeles klibbiga av svett. Under armarna och mellan brösten rann kallsvetten och på halsen syntes stora svettdroppar.

Enträget fortsatte hon att be. Allt skulle ordna sig och bli bra, den här gången också. Så som hennes pappa prästen alltid hade lovat henne; att hon hade en plats i paradiset. Bara hon var rättfärdig och gjorde det rätta.

Rosita reste sig långsamt upp i stående ställning och kände lugnet återvända. Sakta böjde hon på huvudet framför Jesus på krucifixet i förvissningen om att hon var en rättfärdig människa.

Han hade talat till henne.

Ett till boktips

Här kommer ännu ett boktips, en helt fantastisk bok.

Jag ger mig inte på att recensera den (eftersom jag ännu inte har läst hela boken, har bara börjat.)

Denna är ändå helt klart en sträckläsare, det kommer att bli sent ikväll...

Boktips

Det har varit skitvarmt idag, 31,5 grader i skuggan. Det har ändå inte hindrat mig från att vara ute, men jag har mest legat stillla och läst istället för att flänga runt.

Denna gruvligt spännande bok håller jag på att läsa som bäst! Rekommenderas verkligen.

Igår kväll låg jag och läste ända fram till halv två, kommer säkert att gå på samma sätt ikväll.

Jättebra bok.

Konstnärinnan på Strandgatan, del 8

Medan prästens starka stämma sjöng vidare, fortsatte Arne försiktigt att se sig omkring i den lilla församlingen runt honom.

Idel obekanta ansikten. Skulle Anja, som hade varit så tillbakadragen och anspråkslös av sig, ha umgåtts med dem? Med ens slog det honom hur lite han visste om sin syster.

Förstrött vandrade hans blick vidare, en bit bort bakom begravningssällskapet. Där höll två äldre kvinnor på att plantera ut ljung på en grav. En lång, mager man i övre medelåldern stod med händerna på ryggen lite på sidan om från kvinnorna. Han var redan rejält blöt av regnet, fast det verkade inte bekomma honom. Säkert var han kvinnornas chaufför, tänkte Arne.

Huvudlöst att ge sig ut och plantera ljung på gravarna i det här vädret. Fast kvinnor var ju oftast väldigt bestämmande av sig angående sådana saker, det var ju därför som Arne själv aldrig hade gift sig.

Plötsligt tyckte han synd om mannen som stod och frös där borta. En kvinna var bra att ha som sängvärmare, det hade Arne alltid tyckt. Men att bo under samma tak med en kvinna, som skulle gnata om än det ena, än det andra, det kunde man gott klara sig utan.

Arne snöt sig diskret i sin tillskrynklade näsduk och sträckte på ryggen. Imorgon var en ny dag. Han skulle få sätta sig bakom ratten i sin invanda sopbil, och societetslejonen skulle bara se åt sidan nästa gång han mötte dem, precis som om de aldrig hade träffats.

---Slut på kapitel 1---

Ingen fortsättning finns i dagsläget skriven. Kanske kommer den, ni läsare har ju visat ett visst intresse för deckarförsöket. Roligt att ni är med och läser.

Konstnärinnan på Strandgatan, del 7

Nu ljöd orgelmusiken igen. Arne och fem svartklädda män från församlingen steg upp från kyrkbänken, och gick fram till kistan. Sakta lyfte de upp den, och så började den stilla färden ut ur kyrkan.

Ute på begravningsplatsen var det isande kallt. När kistan sänktes ner i den djupa graven gick solen i moln. Vinden blåste upp, och nu började det dugga småspik istället. Vassa isiga regndroppar som långsamt smälte på kyrkbesökarnas kläder, där de stod i en liten församlad klunga kring graven.

Arne tog några steg bakåt till det övriga begravningssällskapet. Den ena av kistbärarna plockade med begravningsblommorna och lade ner buketterna på graven. Genast bildades det en isig, frostig hinna på blommorna.

Prästen, som stod närmast graven, predikade med hög och klar röst några tröstens ord till Anjas närmaste. Sedan stämde han upp i en psalm, och de sörjande harklade sina strupar för att sjunga med. Arnes läppar rörde sig ljudlöst. Han hade aldrig varit någon sångare, och han kände sig obekväm med att stå här och sjunga högt inför dessa människor som han inte kände.

Hade Anja faktiskt umgåtts med de här fina, välklädda människorna? Eller hade de kommit hit på begravningen bara för att det ”hörde till” när man hade bott grannar?

---Fortsättning följer---

Konstnärinnan på Strandgatan, del 6

Nu satt grannarna i kyrkbänken och snöt sig, och kunde inte förstå att hon var borta. Tänk att hon hade fallit i vattnet vid sitt sommarställe och drunknat!

Arne; brodern hade åkt ut till sommarstället och kollat när Anja inte hade synts till på ett tag. De två hade ju endast sporadisk kontakt, så Arne hade inte hunnit sakna systern. Det var brevbäraren som hade börjat undra när han inte fick in mera post att rymmas i brevinkastet, när mellandörren var stängd.

Arne hade åkt ut till systerns sommarställe, och det första han hade lagt märke till var ekan som upp och nervänd hade drivit iland bland stenarna en bit bort. Anja syntes inte till, och allt annat på tomten verkade uppstädat inför vintern. Arne visste att Anja hade för vana att alltid åka ensam ut till sitt sommarställe, också när hon städade bort till vintern. Bara ekan brukade hon ibland be honom om hjälp med att lyfta in under tak till vintern.

Arne förstod genast att det måste ha hänt en olycka. Redan samma dag draggades sjön nära sommarstället, och Anja hittades ett tiotal meter bort, liggandes på havsbottnen. Utan flytväst, vilket var ovanligt när det gällde Anja. Hon hade alltid haft stor respekt för sjön, och med hennes simkunnighet hade det varit lite si och så.

---Fortsättning följer---

Konstnärinnan på Strandgatan, del 5

Den mäktiga orgelmusiken uppfyllde kyrkan, och nu snöt sig också kyrkobesökarna i bänkarna längre bak. Vackra, välklädda människor som hörde till societeten i stan. Anja skulle också ha haft tillträde till societeten ifall hon hade brytt sig; rik och eftertraktad singel som hon var.

Men Anja hade aldrig brytt sig om något umgänge, hon hade mest suttit inne i sin stora, ljusa lägenhet i det vackra sekelskiftshuset på Strandgatan.

I rummet med de stora panoramafönstren ut mot havet, hade hon inrett sin ateljé. Anja hade målat fantastiska tavlor. För tjugo år sedan hade hon blivit känd över en natt, när hon hade målat sitt första genombrott. Konstkännarna hade sagt att Anjas tavlor innehöll så mycken smärta att den nästan kröp ut ur tavlorna.

Så hade det rullat på år efter år. Anjas tavlor hade sålt så bra, att hon efter genombrottet hade kunnat försörja sig på sitt målande. Ensam och lite sorgsen hade hon alltid verkat, aldrig hade hon brytt sig om att umgås med grannarna på Strandgatan. Fast vänlig och artig var hon, och hälsade alltid när man mötte henne i trapphuset.

---Fortsättning följer---

Konstnärinnan på Strandgatan, del 4

I den vackra kyrkan var det högt till tak. Senhöstens bleka solstrålar lyste in genom de stora kyrkfönstren över den vita kistan längst fram i kyrkan.

I de två första bänkraderna satt ett fåtal kyrkobesökare, också i bänkraderna längre bak var det ganska glest. Det rådde begravningsstämning och stillhet, bara tysta snyftningar och snörvlande ljud hördes från bänkraderna.

Längst fram i kyrkan, framför den vita kistan mässade prästen på. Med innerlig röst och svepande händer, predikade han för de närmaste sörjande hur rättfärdig och anspråkslös människa Anja hade varit. Hur ofattbart allt var, hur snabbt och oväntat olyckan kan vara framme.

På första bänkraden satt en svartklädd man i övre medelåldern. Han hade gråsprängt, välklippt hår, en attraktiv man enligt de flesta kvinnor. Anjas bror. Ogift, liksom Anja hade varit. Båda syskonen hade varit riktiga enstöringar, aldrig haft något egentligt umgänge på fritiden. Mest bara suttit för sig själva, var och en i sitt eget hem.

Det letade sig en tår nerför mannens kind. Han grimaserade med hela ansiktet för att få tåren att försvinna. Fan att börja sitta här och lipa, han som inte hade haft något egentligt umgänge med Anja sedan de var unga och föräldrarna ännu levde.

---Fortsättning följer ---

Konstnärinnan på Strandgatan, del 3

Såja. Mannen med de starka händerna stod på stranden och andades andfått. Han hade jobbat snabbt, och nu var han klar. Av kvinnan han just hade dränkt syntes ingenting längre.

Med stor möda hade han simmat ut med henne under ena armen, och släppt ner henne att sjunka ungefär tjugo meter från stranden. Ekan hade han låtit ligga kvar upp och nervänd, han hade bara föst ut den lite längre i vattnet. Snart skulle den ändå driva i land här, en bit längre bort.

Mannen blåste på sina iskalla händer. Kylan gick genom märg och ben genom hans våta kläder. Vinden hade friskat i, kanske var det rent av snö i luften. Nu måste han snabbt härifrån och få på sig något torrt. Han kände knappt av den isande kylan, han var så upphetsad.

Allt hade gått perfekt. Så enkelt det hade varit. Han kastade en sista svepande blick runt sig, för att se att allt var i ordning och började gå bort från stranden och upp mot skogen. Han log segervisst.

Allt hade gått perfekt.

---Fortsättning följer---

Konstnärinnan på Strandgatan, del 2

Plötsligt krängde ekan till. Anja försökte snabbt räta upp båten när ett plaskande ljud hördes strax bakom henne. Nu blev Anja riktigt rädd; den gamla, djupa skräcken inom henne gjorde sig påmind. Du kan inte simma, skrek den.

Något hårt grep tag runt hennes överkropp. Anja tappade andan, och i panik försökte hon vrida sig loss ur järngreppet. Ekan krängde till igen, nu ännu farligare än förra gången.
Båten rammade och Anja drogs hårdhänt ner i vattnet. Nu skrek hon rakt ut. Hon trycktes ner under vattenytan, men lyckades vrida upp huvudet igen och få luft. Det hårda greppet tog åter igen tag om hennes huvud, och tryckte ner det under vattnet.

Hennes ångestfyllda skrik tystnade. Hon pressades ner mot havsbottnen. Någon försöker dränka mig, for det genom hennes huvud.

Så kallt vattnet var. Kylan stack som nålar över hela kroppen. Obönhörligt och överallt. Anja försökte förgäves vrida sig loss, men det gick inte, hon satt fast. Långsamt kände hon hur hennes lungor började fyllas av det iskalla, tunga vattnet. Nu verkade ingenting längre ha betydelse, allt blev ett enda töcken.

Vem vill mig så här illa, hann hon tänka, innan allt stannade upp och upphörde att existera.

---Fortsättning följer---

Konstnärinnan på Strandgatan, del 1

Oktober eftermiddagen var vacker men bitande kall. Från det öppna havet blåste en svag, isande vind in över den vackra skärgårdstomten och det stora, vita huset. Ett vackert, pampigt tvåvåningshus, ett lusthus, förråd och vedlider, under sommarmånaderna var stället ett riktigt paradis. Nu var alla utemöbler insatta i förrådet, sommarblommorna undanstädade, och husen såg ödsligt igenbommade ut i väntan på vintern.

I ekan nere vid stranden, kämpade en kvinna i femtioårsåldern med att få loss repen som båten var förtöjd med vid bryggan. Såja, tänkte Anja, när hon äntligen fick loss dem. Nu var det bara att ro runt ekan till andra sidan av bryggan, så kunde hon lätt dra upp båten i sanden där. Sedan kunde någon, i värsta fall Arne, komma och hjälpa till med lyfta in båten under tak till vintern.

Anja pustade och drog ner dragkedjan i täckjackan. Hon kände sig riktigt svettig nu, det var tungt att ensam städa undan allt till vintern. Men Anja klagade inte, det var ett kärt bestyr att ta hand om sommarstället på bästa sätt i brist på annat, ensamstående som hon var.

Hon fattade tag i årorna och började ro utåt och runt bryggan. Det gick tungt att ro, vinden låg på ordentligt fast den verkade så svag. Det var svårt att slippa fram alls, men Anja kämpade på.

--- fortsättning följer---

På kommande...

Aktiva läsare kan kanske dra sig till minnes detta, och för er som undrar så vann jag inte tävlingen. Ett under hade det ju varit i såfall, eftersom vi var sexhundra tävlande.

Fast nu tänker jag ändå publicera mitt tävlingsbidrag här på bloggen, första kapitlet ur en deckarroman. Någon fortsättning på deckaren finns inte, och kommer kanske inte heller att komma, eftersom den trots allt kanske var lite slätstruken och pliisu.

I nästa inlägg kommer den, eftersom den finns sparad på en annan dator.