Ännu namnlös deckare...

Här på min blogg publicerar jag nu prologen av en ännu namnlös deckare jag har på gång. Detta är bara utkastet, säkert kommer texten att ändra form ännu.

Det är också endast prologen som jag kommer att publicera här på bloggen :x


Morgonen var vacker och bitande kall. Dimman höll på att lätta och den bleka höstsolen värmde sakta mellan bladen på de dimvåta äppelträden. Äpplena som ännu satt fast på träden lyste röda mot de torkade bladen på de grå trädstammarna. På marken låg ett helt hav med fallfrukt som lyste i gult och rött i den gröna, oklippta gräsmattan.


Det hade varit ett gott äppelår i år, tänkte Rosita medan hon mödosamt plockade upp fallfrukten ur den långa gräsmattan. Hon rätade på sin värkande rygg medan hon torkade svetten ur det finrynkiga ansiktet och drog av sig mössan. Hennes gråa hår som hade lossnat ur flätan letade sig sakta ner i små slingor över pannan och kinderna. Rosita hade långt och tjockt hår en bra bit ner på ryggen fast hon skulle fylla sextiotre nästa gång.

Det började bli hög tid att flytta in till stan igen, funderade Rosita vidare. Det kunde väl vara så att det inte skulle bli flera såhär varma höstdagar längre. Gärna skulle hon ha bott här ute vid torpet året om, men det blev så kallt och oframkomligt när snön började komma. Inte för att ensamheten härute störde henne, tvärtom.


En skata hade landat på jordhögen en bit bort som skulle föreställa ett potatisland. Den kraxade genomträngande och pickade med ivrigt näbben i den våta jorden. Rosita gick över den våta gräsmattan mot potatislandet för att samla ihop blasten av potatisplantorna som hon bara slängt till sidan tidigare i höst. Det hade varit ett gott potatisår i år, också. Det skulle säkert löna sig att utvidga potatislandet lite, som det var nu var det inte mycket att komma med. Inne i stan hade hon ju också tillgång till jordkällare, och den egenodlade potatisen var mycket godare än vilken köpepotatis som helst. Billigare också.



Inne i det lilla torpet var det mesta redan bortstädat till vintern. De närapå kala väggarna och den slitna trasmattan på köksgolvet såg mest ut att ha gått i vinteride. Det såg sorgligt ut, tyckte Rosita medan hon klädde av sig gummistövlarna i den lilla farstun. Inte för att hon någonsin hade mycket saker omkring sig, hon hade under hela sitt liv levt spartanskt. Den lilla stugan som bestod av ett stugkök, ett sovrum och en liten toalett passade henne förträffligt. Solen silade sina bleka, kalla strålar in genom de skira spetsgardinerna i köket. Skuggorna bildade ett lekfullt mönster på det uråldriga, kala köksbordet. Blommorna på fönsterbrädet skulle också ännu städas bort, eller kanske de fick följa med in till stan i vinter.

Oväntat kände Rosita en hastig impuls av oro. Med yllesockorna på fötterna gick hon över de kalla golvtiljorna in i stugköket. Egentligen var hon inte rädd, oron skulle gå över så som den alltid gjorde. Det gällde bara att fokusera och få kontroll över den. Hon gick fram till väggen bredvid köksfönstret. Där hängde en liten gipsgjutning som föreställde Jesus på krucifixet.

Sakta strök Rosita över figurens smala armar och korset. Hon började sakta gråta tills hon tillslut skakade i hela kroppen. Det var bra med gråt, då skulle oron snabbare klinga av och avta.

Ljudlöst började Rosita frenetiskt rabbla långa ramsor framför Jesus på korset. Läpparna rörde sig ivrigt och små väsande ljud kom stötvis ur hennes mun. Små droppar av saliv stänkte ut från de torra läpparna över figuren på väggen. Rosita böjde hetsigt på huvudet några gånger och gjorde korstecknet över bröstet innan hon tungt föll hon ner på knä med händerna upplyfta och knäppta till en bön mot figuren på väggen. Hennes händer skakade och var alldeles klibbiga av svett. Under armarna och mellan brösten rann kallsvetten och på halsen syntes stora svettdroppar.

Enträget fortsatte hon att be. Allt skulle ordna sig och bli bra, den här gången också. Så som hennes pappa prästen alltid hade lovat henne; att hon hade en plats i paradiset. Bara hon var rättfärdig och gjorde det rätta.

Rosita reste sig långsamt upp i stående ställning och kände lugnet återvända. Sakta böjde hon på huvudet framför Jesus på krucifixet i förvissningen om att hon var en rättfärdig människa.

Han hade talat till henne.