En ruggig spökhistoria, del 6

Där ute bakom häxans fönster rådde panik. Emilias sko hade fastnat bland mossan och stenarna under häxans fönster. Nu stod hon där i bara strumpan och hoppade på ett ben. Pojkarna försökte hitta skon i mörkret, men den var som uppslukad där i mörkret bland mossan och stenarna. Malin skrek:

"Häxan kommer ut! Spring!"
Barnen sprang. De sprang som vettvillingar iväg in i den mörka skyddande skogen. Alla utom Emilia, hon låg kvar i gräset. Hon hade trampat på en ros tagg, och den hade strukit rakt in i foten eftersom hon inte hade någon sko på. Nu gjorde det så ont, både där taggen satt och i vristen som hade vikit sig under henne när hon hade försökt springa iväg med taggen i foten.


Häxan stod förundrad i dörröppningen och såg de tre barnen fly in i skogen. En godispåse låg kvar på marken med godiset uthällt. Häxan såg från de flyende barnen och till påsen, och skakade på huvudet. Hon började  vaggande gå över det våta gräset fram till godispåsen. På vägen dit höll hon på att snubbla över något som låg på gräset i mörkret.

"Vad i hela världen är det här?!" Häxan blev så förvånad att hon pratade högt för sig själv. Det gjorde hon i och för sig ofta, eftersom hon var en ensam människa. Men vad var nu dethär? Ett bylte? Hon böjde sig mödosamt ner för att se närmare på byltet, och såg nu att byltet hade hår. Häxan tog beslutsamt tag i ”byltets” hår och vände på dess huvud. En flicka! Med hårt hopknipna ögon. Munnen var också hopknipen som ett streck. Inte andades hon heller, men häxan visste nog bättre, inte var denhär flickan död inte. Hon höll andan antingen av skräck, eller så hade hon helt enkelt glömt bort att andas. Nu öppnade flickan upp ögonen till en liten springa, och sedan så drog hon efter andan, som om hon tänkte skrika till. Men det kom inte ett ljud över hennes läppar. Häxan sa:

" Stig upp. Där kan du inte ligga. Seså, det tjänar inget till att ligga där och hålla andan och knipa fast ögonen som om du inte var här. För nu ligger du här på min gräsmatta och dina kamrater sprang iväg och lämnade dig här liggandes. Varför gjorde de så?"

Emilia vågade inte längre bara ligga där med hopknipen mun, utan svarade med låg röst:         
"De blev så rädda för tant."

Tant! Det var verkligen första gången som någon hade kallat häxan för tant. Häxan måste riktigt småle, men då knep Emilia fast ögonen igen när hon såg häxans gråa tänder skymta bakom de torra läpparna.

"Seså, ta mig i armen här", sa häxan beslutsamt och räckte fram handen mot Emilia, som inte vågade något annat än att greppa tag i häxans torra, beniga hand. Det var en stark hand, hon drog upp Emilia på fötter på ett huj. Så märkte hon att Emilia stod där i bara strumpan och verkade av allt att döma skadad också. Häxan sa kort:

"Kom med in."


Emilia såg ut som att hon ville springa sin väg, men häxan höll ännu henne bestämt i handen, och började fösa henne mot dörren. Emilia grät stilla och vågade inte annat än att följa med och hon såg hur den tunga ekdörren med järnbeslagen närmade sig, hotfullt närmare och närmare för varje steg.