Inför Halloweenaftonen imorgon

Halloweenaftonen närmar sig! Nästan så jag kan säga att jag har skaffat mig ny frisyr inför helgen, men  bara nästan. Lite spooky är håret ändå, eller hur? Kanske något man borde satsa på ända fram till jul eller, för att då hitta på något nytt igen.

Bööö! Denna glada pumpa hänger vid ingången till köket. Lite av den vänliga sorten, själva Lucifer himself sitter istället och vakar över vårat köksbord. Sätter kanske in en bild på honom senare. Ni kan titta då ifall ni vågar.

Lite ljus i våran mörkaste årstid är aldrig fel. Liemannen och gastar; som mina pojkar var utklädda till för sådär en tio år sedan. Med en dolk genom skallen och blod. Eller med huggtänder som lyste genom en svart fotsid burka. Och såklart med en lie i handen. Scary värre.

Spöken och gastar, kom hit imorgon. Jag finns till här för er med godiset tillhanda. Skulle bara önska att jag hade en orgel så jag kunde spela lite passlig musik för er också för att höja stämningen lite. Ja, jag kan spela orgel, dold talang hos mig. Funderar allvarligt också på att själv klä ut mig imorgon, rekvisita saknas ju inte här. Nä, skoja bara.

Happy Halloween to you all!

Halloweenpyntande på enklaste sätt

Halloweenpyntandet fortsätter. Här följer fina budjettips: Låt sommarblommorna hänga kvar ett tag. De är helt rätt i detta sammanhang, risigt och trashigt är helt rätt. Ljungen kan vänta, den inhandlas istället lämpligen till Allahelgona.

Se hur fint sommarens sista blomkvistar hänger kvar. Spöken, gastar och övriga övernaturligheter; här har ni att dras till, död och återuppståndelse.

Ett liv, mitt ibland allt dött. Ett plommon, äntligen bar trädet frukt, vi har väntat sju år på att detta skulle hända.

Halloweengardinerna. Ursäkta för dålig bildkvalité, men ni ser hur man kan ordna en scary uppsättning av det enkla. Minns bara att inget måste eller ska strykas. Ju mera trashigt, desto bättre. Fönstertvättandet kan ni syssla med senare, inför jul eller ännu hellre, senare på vårsidan.

Inför storhelgen Halloween 2012

Vi står inför storhelgen Halloween! Jag är ivrig som ett barn inför julafton, räknar dagarna till Den Stora Kvällen och har redan kört igång ett storstädrally utan like. Händer bara en gång om året, så där intensivt.

Jag tvättar fönster och byter gardiner, till Halloweengardiner. Ialla fall i köket. Resten av fönstrena kommer jag nog också att tvätta, liksom att renbädda alla sängar. Jag har redan börjat på med sängarna, orange och svarta färger prioriteras i den mån det finns sådana sängkläder.

Naturen visar sig från sin bästa sida så här i oktober, november. Vissna löv, torra vass, höstkallt vatten. Snart lägger isen sig och gräset blir stelt av frost. Naturen drar ihop sig till vila och våra sinnen skärps. Nedräkningen kan börja.

En ruggig spökhistoria, del 8

Ute bakom häxans köksfönster drog de tre barnen efter andan. Vad tänkte häxan nu göra med Emilia? Man hade ju hört om häxor som kokade barn och åt dem. 

Vad var det som häxan hade strukit på Emilias fot? Någon slags krydda? Nej, nu måste de hitta på något, här kunde de inte lämna och stå. 

Pojkarna knyckte igen med huvudena mot varandra på sitt speciella sätt. Sedan, som på ett osynligt tecken for de iväg mot häxans dörr med Malin hängandes efter sig i bakhasorna. Hastigt nådde de fram och slet upp den tunga ekdörren med järnbeslagen, och hoppades att de inte hade kommit för sent.

Häxan och Emilia vände båda förskräckta på sina huvuden mot det oväntade besöket. Till och med Murre lyfte på huvudet från sin plats vid spismuren och såg mot dörren. Inget sa något på flera sekunder, alla bara stirrade på varandra. Till slut harklade sig Björn och försökte göra rösten barsk och sa:

" Du vågar inte äta upp henne. Hon är min syster och du kommer inte att få henne!"

Häxan stod fortsättningsvis bara stilla och teg. Hon lutade sig från fot till fot och det syntes att hon ännu var förvånad över allt som just hade hänt i hennes stuga under så kort tid.

Björn harklade sig igen. Han vände sig till Emilia och sa uppfordrande:

" Men stig upp då! Fort! Kom med här."

Björn gjorde ett utfall mot Emilia, han tänkte dra upp henne från stolen så att de alla snabbt kunde springa iväg, innan häxan skulle ge sig på dem. Men nu rörde häxan plötsligt på sig, hon hade fått tillbaka fattningen och sa med bestämd röst:

  

"Hon kan inte stiga upp, hon har en tagg i foten som går nästan ända in till benet. Vristen är också stukad.

Seså, flytta på er, nu ska jag plocka ut taggen ur foten." 

Häxan satte sig ner igen på pallen och lyfte upp Emilias fot i sitt knä. Nu vågade barnen inget annat än att lyda. Nu reste sig  häxan upp för att hämta något, och hon kom tillbaka med den stora, grova nålen och det andra metallföremålet som var en pincett.

Med stadig hand grep häxan tag om taggen med pincetten, och började gräva med den stora nålen i Emilias fot. Alla barnen blundade, Emilia också.

En ruggig spökhistoria, del 7

Tommy, Björn och Malin stod i skydd av den mörka skogen och såg häxan dra igen dörren efter sig och

Emilia. Alla tre darrade av både köld och rädsla. 

 "Kan vi inte gå hem nu", grät Malin och skakade i hela kroppen.

"Hem?!", sa Tommy och glömde nästan att viska. "Du är ju inte klok, vi kan ju inte lämna Emilia dä heller!"

"Nej men om vi hämtar pappa, så kanske han…"

   "Nu är du tyst", knep Tommy av. "Att hämta hit pappa, det skulle verkligen vara höjden av allt här. 

Vi ska hämta tillbaka Emilia, och sedan sticker vi härifrån så snabbt som möjligt", sade han bestämt. 

Han nickade med huvudet åt Björn som nickade tillbaka.

De tre barnen började dra sig i samlad trupp mot häxans hus, sakta och försiktigt. De var rädda, men de visste vad de hade att göra.

Inne i huset satt Emilia på en ranglig köksstol med sin sjuka fot upplyft på en pall. Hon hade slutat gråta nu, för foten kändes lite bättre nu. Häxan såg inte heller lika farlig ut här inne ljuset. Hon hade tagit av sig sin svarta kappa och sjal, och nu syntes håret som hon hade fäst i en lång fläta längs ryggen. 

Håret hade en fin mörkbrun färg fast det var lite gråsprängt. Hon hade också vackra bruna ögon, de såg nästan riktigt snälla ut när hon såg på Emilia och pratade med henne. Fast nu såg häxan mest koncentrerad ut och hon hade satt glasögonen på näsan. Hon såg noga på Emilias fot som hon hade strukit en starkt luktande salva på. Just nu stack det sådär skönt och behagligt i foten och gjorde inte alls ont längre. 

Häxan rörde försiktigt  på taggen, den var större och satt djupare än vad hon först hade trott. Häxan steg upp för att se om grytan, där hon hade satt något att koka som nu hade det kokat upp. 

Hon rörde om i grytan och plockade med hjälp av en hålslev upp en stor, grov nål och ett annat metallföremål.

En ruggig spökhistoria, del 6

Där ute bakom häxans fönster rådde panik. Emilias sko hade fastnat bland mossan och stenarna under häxans fönster. Nu stod hon där i bara strumpan och hoppade på ett ben. Pojkarna försökte hitta skon i mörkret, men den var som uppslukad där i mörkret bland mossan och stenarna. Malin skrek:

"Häxan kommer ut! Spring!"
Barnen sprang. De sprang som vettvillingar iväg in i den mörka skyddande skogen. Alla utom Emilia, hon låg kvar i gräset. Hon hade trampat på en ros tagg, och den hade strukit rakt in i foten eftersom hon inte hade någon sko på. Nu gjorde det så ont, både där taggen satt och i vristen som hade vikit sig under henne när hon hade försökt springa iväg med taggen i foten.


Häxan stod förundrad i dörröppningen och såg de tre barnen fly in i skogen. En godispåse låg kvar på marken med godiset uthällt. Häxan såg från de flyende barnen och till påsen, och skakade på huvudet. Hon började  vaggande gå över det våta gräset fram till godispåsen. På vägen dit höll hon på att snubbla över något som låg på gräset i mörkret.

"Vad i hela världen är det här?!" Häxan blev så förvånad att hon pratade högt för sig själv. Det gjorde hon i och för sig ofta, eftersom hon var en ensam människa. Men vad var nu dethär? Ett bylte? Hon böjde sig mödosamt ner för att se närmare på byltet, och såg nu att byltet hade hår. Häxan tog beslutsamt tag i ”byltets” hår och vände på dess huvud. En flicka! Med hårt hopknipna ögon. Munnen var också hopknipen som ett streck. Inte andades hon heller, men häxan visste nog bättre, inte var denhär flickan död inte. Hon höll andan antingen av skräck, eller så hade hon helt enkelt glömt bort att andas. Nu öppnade flickan upp ögonen till en liten springa, och sedan så drog hon efter andan, som om hon tänkte skrika till. Men det kom inte ett ljud över hennes läppar. Häxan sa:

" Stig upp. Där kan du inte ligga. Seså, det tjänar inget till att ligga där och hålla andan och knipa fast ögonen som om du inte var här. För nu ligger du här på min gräsmatta och dina kamrater sprang iväg och lämnade dig här liggandes. Varför gjorde de så?"

Emilia vågade inte längre bara ligga där med hopknipen mun, utan svarade med låg röst:         
"De blev så rädda för tant."

Tant! Det var verkligen första gången som någon hade kallat häxan för tant. Häxan måste riktigt småle, men då knep Emilia fast ögonen igen när hon såg häxans gråa tänder skymta bakom de torra läpparna.

"Seså, ta mig i armen här", sa häxan beslutsamt och räckte fram handen mot Emilia, som inte vågade något annat än att greppa tag i häxans torra, beniga hand. Det var en stark hand, hon drog upp Emilia på fötter på ett huj. Så märkte hon att Emilia stod där i bara strumpan och verkade av allt att döma skadad också. Häxan sa kort:

"Kom med in."


Emilia såg ut som att hon ville springa sin väg, men häxan höll ännu henne bestämt i handen, och började fösa henne mot dörren. Emilia grät stilla och vågade inte annat än att följa med och hon såg hur den tunga ekdörren med järnbeslagen närmade sig, hotfullt närmare och närmare för varje steg.

En ruggig spökhistoria, del 5

Elden sprakade värmande och trivsamt i häxans öppna spis. Häxan värmde sina knotiga händer så nära elden hon kunde. Det var verkligen kallt och rått ute ikväll. Den svarta katten Murre låg framför öppna spisen och tryckte sig mot muren. Murre spann belåtet när häxan kliade honom bakom öronen.

"Det är allt tur att jag har dig Murre", sa häxan och strök varsamt den spinnande katten över pälsen. "Ingen annan vill ju kännas vid oss, och inte vid Farao heller. Stackarn, han hade ju varit död om vi inte hade räddat honom ur dendär hiskeliga buren, som de där männen hade satt ut. Och inte kontrollerar de heller ifall de har fått någon fångst, Farao var ju halvdöd när vi fann honom, minns du det Murre?" 

Katten spann belåtet vidare, öppnade bara ögonen lite och kisade på häxan.

Det knäckte till lite bakom fönstret. Murre ryckte till och slutade spinna, och han såg avvaktande dit.



"Ingen fara Murre lille", sa häxan med lite sömnig röst, "det är bara nordan som ligger på ikväll och den får alltid kammarfönstret att knaka så där otäckt.".
 
Häxan gäspade till och tänkte på hur lycklig hon var över att ha Murre och Farao, utan dem skulle hon inte ha någon. Ingen i hela världen, alla skydde henne och var rädda för henne, tyckte att hon var ful, och sa att hon var elak. 

Häxan hade fått utstå spott och spe under hela sitt liv, redan när hon var liten. Också då hade hon bott här i stugan tillsammans med sin mamma, och deras tre svarta katter. Barnen i skolan retade häxan för att hon var `trollpackans unge`. De var alla rädda för häxan; trodde att hon kunde förtrolla dem, eller att hon skulle sprida sina löss på dem. 

Häxan hade aldrig i hela sitt liv haft löss, hennes mamma hade alltid bot mot sådant. I det lilla huset hade det aldrig funnits några löss och inga andra sjukdomar heller. 

När människorna nere i samhället var höstförkylda, rörde häxan i all stillhet ihop sina egna brygder av örter som hon hade odlat under sommaren och skördat på hösten. Av örterna fick häxan ihop stärkande drycker, som hon drack av och klarade sig frisk hela vintern igenom.


Nej men nu knakade det till igen, och det var ju någon som pratade där ute bakom fönstret också! Det hörde ju både häxan och Murre! Katten hade slutat att spinna och höll nu vaksamt upp huvudet. 

Nu lät det dessutom som om någon höll på att gräva där ute också, under fönstret. 

Häxan reste sig mödosamt upp för att gå och se vad som stod på därute.

En ruggig spökhistoria , del 4

Flickorna såg tveksamt på varandra. Dethär skulle inte mamma ha tyckt om. De hade alltid varit förbjudna att gå nära häxans hus, och speciellt ikväll kunde det ju bli riktigt farligt. 

Förra året hade Bengtsson hittat  Olle Herrgårds hund liggandes död i gräset en bit från häxans hus morgonen efter Halloween. Alla sa att det var häxan som låg bakom det; i sin ondska hade hon dödat hunden, och hunden själ hade ännu inte fått ro, visste Olle Herrgård att berätta på byn. Han sa att han ännu kunde höra hunden krafsa på dörren under mörka stormiga kvällar, som om den ville undgå häxan. Om och om igen under stormiga kvällar, hundens själ hade blivit jordbunden, berättade Olle Herrgård för alla.

Så flickorna var ordentligt rädda. Tänk om häxan skulle döda dem alla, och lämnade dem liggandes där ute i det kalla gräset och så skulle någon hitta deras kroppar nästa dag. De skulle också, liksom hunden bli jordbundna och i evighet jagas av häxan. Varje mörk, stormig kväll skulle de förgäves rycka i sina hemmansdörrar för att få slippa in, för att undgå häxan. Men förgäves skulle det vara, för liksom hunden så skulle ju ingen vara där när mamma och pappa kom för att se vad som lät bakom dörren. Så hade det gått med hunden i alla fall, hade Olle Herrgård berättat.

" "Det är ju bara en skröna", sa Tommy till de darrande flickorna, "det har ju till sagt.mammas sagt. Olle

Herrgård vill bara göra sig märkvärdig. Nu går i alla fall vi", sa Tommy beslutsamt och pojkarna började

gå med långa säkra steg längs stigen, som nu var så smal att de alla måste gå på rad.

Flickorna skyndade efter pojkarna, här vågade de inte lämna att stå ensamma.

En ruggig spökhistoria, del 3

" Skynda på då!" Björn var otålig där han gick bredvid Tommy några meter framför flickorna. Han hade börjat bli störd på flickorna, såhär blev det varenda gång han och Tommy måste dra på sina småsystrar.        

"Förresten tycker jag att vi ska vända om nu", sa Emilia. "Mamma sa ingenting om att vi fick gå här, hon sa att vi skulle hålla oss på upplysta vägar."

"Hon sa heller inte något om att vi inte fick gå här, eller hur?", sa Björn till sin yngre syster, medan han och Tommy växlade en blick
.
"Jag tycker också att vi ska vända om", sa Malin. "Jag börjar bli kissnödig."
 
  "In i skogen med dig då!", kommenderade Tommy och himlade med ögonen i mörkret mot sin lillasyster. Så irriterande att han och Björn måste dra på småtjejerna ikväll. "Snabbt iväg med dig då", visade han med en irriterad gest mot skogen.
 
  "  Nej jag vill inte", sa Malin. "Jag vill gå hem. Hitåt bor ju ingen, varför ska vi då gå här?"




Tommy och Björn växlade en hastig blick. Björn gjorde en kort och knyckig nick. Tommy vände sig mot flickorna och sa med låg och bestämd röst:


"Vi ska gå till häxans ikväll. Om ni inte vill komma med så är det bara att sticka. Våga inte knysta ett ljud till mamma", fortsatte han med en hotfull blick mot Malin.


  "Och inte du heller", väste Björn och blängde mot Emilia.

"Så hur blir det", sa Tommy uppfodrande mot flickorna, "ska ni med eller inte? Och från och med nu är det vi som bestämmer takten, så ni får lägga på ett kol och inte släpa fötterna efter er!"


Flickorna såg skrämda på varandra och Emilia såg ut som om hon skulle börja gråta.


"Vi får ju inte gå till häxans", snyftade hon. "Det har ju mamma sagt, häxan kan ju trolla iväg oss någonstans dit varifrån vi aldrig slipper hem igen! Till Dödsriket." Nu grät Emilia ordentligt.

"Sluta tjuta" Björn blängde irriterad mot henne. "Vi tänker väl aldrig gå dit så att vi lämnar fast heller. Vi ska bara kolla hur det ser ut där, genom fönstret alltså. Hur hon gör när hon trollar då hon firar Sabbat."

En ruggig spökhistoria, del 2

De fyra barnen ute på vägen hade smått ängsliga yttryck i sina ansikten. De bar på varsin halvfull plastpåse med godis som de hade fått ihoptiggt ikväll. Det hade varit en lyckad tiggarkväll, och nu hade de gått igenom de flesta gårdarna nere i samhället. 

Barnen var oense, de två flickorna ville gå hem nu, men pojkarna ville fortsätta tiggarrundan. Det var ju Halloweenkväll och pojkarna hade gjort upp lite egna planer. 

Föräldrarna hade noggrant inpräntat i barnen att inte gå upp till häxans stuga ikväll på sin bus eller godisrunda. Det var väldigt viktigt att de lydde sina föräldrar, för ikväll kunde ju häxan kasta sin förbannelse över barnen; sända iväg dem till något ställe varifrån de aldrig skulle hitta hem igen! 

Ikväll var häxans ondskefulla krafter speciellt starka, eftersom det nu var De Dödas Festkvällen. Häxan firade inte högtider som vanliga människor firade, nej hon firade olika högtider åtta gånger om året; Sabbaterna som de kallades. Det var väldigt många olika ritualer som ingick i hennes firande; farliga saker, hade barnens föräldrar sagt. Så till häxans stuga fick barnen inte gå under sin bus eller godisrunda, det var förbjudet.

" Hu", sa Emilia. "Där flyger ju häxans korp, tänk om den anfaller oss!"

"Neej", sa Malin med svag och osäker röst. "Vi går bara tysta, så låter den nog oss vara."

Flickorna tryckte sig ängsligt mot varandra, de började tycka att det var ett dumt påhitt att gå här längs den mörka vägen, hitåt bodde ju ändå ingen. De skulle ju tigga godis ikväll, för att sedan få njuta av det hemma i värmen, framför tv:n. 

Det kändes bara som ett onödigt tilltag att gå här längs den svarta grusvägen som hela tiden smalnade av, nu kunde de bara nätt och jämt gå två och två i bredd längre. Beckmörkt var det också, eftersom det inte fanns några lampor här, bara fullmånen som kastade sitt kalla ljus över dem. Ibland drog dimman förbi framför månen, och då mörknade det hotfullt kring barnen. 

Flickorna önskade att månen inte skulle försvinna helt bland dimman, då skulle de säkert gå vilse och aldrig hitta hem igen, då skogen omslöt dem tätt nu. 

En ruggig spökhistoria

Så gott som aldrig ger jag mig på att skriva för barn, därför att jag har fått för mig att... jag inte kan? Nu utmanar jag mig själv och lägger in en ruggig spökhistoria hit.

Kvällen var mörk och blåsig. Vinden ven mellan granarna i den svarta skogen och den lilla, ensamma stugan knarrade i de gamla stockarna. De lät som att de suckade spöklikt och de mörka granarna runt stugknuten knakade och rasslade kusligt.

Ute på gården donade den gamla häxan inför Halloweenkvällen. Med möda tände hon ljuset att brinna inuti det stora pumpahuvudet som hon hade skördat lagom till Halloweenaftonen. I sin trädgård bakom huset hade hon en liten pumpaodling som såg ödsligt kall ut nu när frosten hade slagit till.

Såja, nu fick hon eld på ljuset inne i pumpan och det lyste från ögonen, näsan, och den hackiga munnen, som häxan mödosamt hade karvat fram. Hon rätade mödosamt på ryggen, den värkte ordentligt ikväll. Inte konstigt, tänkte hon, det är ju ikväll som hinnorna mellan de olika världarna är som tunnast. Andevärlden och den riktiga världen. Ikväll var det spökkvällen när ovanliga saker kunde hända     

Den svarta, stora korpen som hade suttit tyst på häxans rangliga brevlåda kraxade hest till. "Lille Farao", sa häxan med låg röst, "här är åt dig." Med värkande, knotiga fingrar grävde hon fram en gammal bit torkat bröd till fågeln, som genast lät sig väl smaka. "Det kommer att bli en kall natt", fortsatte häxan till korpen, "det är alldeles stjärnklart, sitt inte härute för länge du nu. Flyg iväg till ditt bo istället, du skrämmer ju barnen om de nu vågar sig hit ut ikväll. Se så,  iväg nu bara, du har fått ditt nu." Fågeln flög lydigt iväg genom dimmorna och när den flög upp framför fullmånen gav den upp ett långdraget kraxande. 

Några barn nere på vägen hörde korpens hesa stämma och tryckte tätare ihop sig där de gick på den ödsliga vägen. Det var spöklikt ikväll, där flög ju häxans korp nu också, den var det bäst att akta sig för!