"Det är allt tur att jag har dig Murre", sa häxan och strök varsamt den spinnande katten över pälsen. "Ingen annan vill ju kännas vid oss, och inte vid Farao heller. Stackarn, han hade ju varit död om vi inte hade räddat honom ur dendär hiskeliga buren, som de där männen hade satt ut. Och inte kontrollerar de heller ifall de har fått någon fångst, Farao var ju halvdöd när vi fann honom, minns du det Murre?"
Katten spann belåtet vidare, öppnade bara ögonen lite och kisade på häxan.
Det knäckte till lite bakom fönstret. Murre ryckte till och slutade spinna, och han såg avvaktande dit.
"Ingen fara Murre lille", sa häxan med lite sömnig röst, "det är bara nordan som ligger på ikväll och den får alltid kammarfönstret att knaka så där otäckt.".
Häxan gäspade till och tänkte på hur lycklig hon var över att ha Murre och Farao, utan dem skulle hon inte ha någon. Ingen i hela världen, alla skydde henne och var rädda för henne, tyckte att hon var ful, och sa att hon var elak.
Häxan hade fått utstå spott och spe under hela sitt liv, redan när hon var liten. Också då hade hon bott här i stugan tillsammans med sin mamma, och deras tre svarta katter. Barnen i skolan retade häxan för att hon var `trollpackans unge`. De var alla rädda för häxan; trodde att hon kunde förtrolla dem, eller att hon skulle sprida sina löss på dem.
Häxan hade aldrig i hela sitt liv haft löss, hennes mamma hade alltid bot mot sådant. I det lilla huset hade det aldrig funnits några löss och inga andra sjukdomar heller.
När människorna nere i samhället var höstförkylda, rörde häxan i all stillhet ihop sina egna brygder av örter som hon hade odlat under sommaren och skördat på hösten. Av örterna fick häxan ihop stärkande drycker, som hon drack av och klarade sig frisk hela vintern igenom.
Nu lät det dessutom som om någon höll på att gräva där ute också, under fönstret.
Häxan reste sig mödosamt upp för att gå och se vad som stod på därute.
9 kommentarer:
jodu, det är ett oväder utan dess like, fast det är märkligt att de inte är mer förberedda då de visste att det skulle komma. Nu har en del bussar börjat att köra igen. Kram
Stackars häxan...så ensam! Kramiz
Hmm, häxan ÄR snäll! Hon är snäll mot djur och då är hon SNÄLL! Frågan är om hon har så stor anledning att vara snäll mot människor...
Så tråkigt att vara så ensam, hoppas det går bra nu när barnen kommer förbi!
Snöstorm imorse, snöar fortfarande ute men jag hoppas de har hittat åt plogbilarna tills jag ska hem!
Kramar
Spännande att se vad som händer när häxan och barnen konfronteras.
Bra serie, nu väntar jag och många andra på att du ska börja skriva om politik och invandringsproblem, du har ju ordets gåva så det blir garanterat bra.
Svar: Precis, även om jag har svårt att tro det.
Spännande och vad tur häxan har haft, inga löss :)
Det kan tyvärr inte jag skryta med. Fick det två gånger under dotterns dagistid.
kram till dig och Nisse
annepauline: Ja snäll och snäll, fast barnen är ju rädda för häxan. Eller egentligen är det kanske hennes ofördelaktiga utseende som de är rädda för...
Tommy: Ja, nu verkar det ju som att de obönhörligen konfronteras.
Från barnens sida sett var det inte meningen att det skulle gå så, och för häxan var det en ren och skär överraskning!
Skicka en kommentar