En ruggig spökhistoria, del 2

De fyra barnen ute på vägen hade smått ängsliga yttryck i sina ansikten. De bar på varsin halvfull plastpåse med godis som de hade fått ihoptiggt ikväll. Det hade varit en lyckad tiggarkväll, och nu hade de gått igenom de flesta gårdarna nere i samhället. 

Barnen var oense, de två flickorna ville gå hem nu, men pojkarna ville fortsätta tiggarrundan. Det var ju Halloweenkväll och pojkarna hade gjort upp lite egna planer. 

Föräldrarna hade noggrant inpräntat i barnen att inte gå upp till häxans stuga ikväll på sin bus eller godisrunda. Det var väldigt viktigt att de lydde sina föräldrar, för ikväll kunde ju häxan kasta sin förbannelse över barnen; sända iväg dem till något ställe varifrån de aldrig skulle hitta hem igen! 

Ikväll var häxans ondskefulla krafter speciellt starka, eftersom det nu var De Dödas Festkvällen. Häxan firade inte högtider som vanliga människor firade, nej hon firade olika högtider åtta gånger om året; Sabbaterna som de kallades. Det var väldigt många olika ritualer som ingick i hennes firande; farliga saker, hade barnens föräldrar sagt. Så till häxans stuga fick barnen inte gå under sin bus eller godisrunda, det var förbjudet.

" Hu", sa Emilia. "Där flyger ju häxans korp, tänk om den anfaller oss!"

"Neej", sa Malin med svag och osäker röst. "Vi går bara tysta, så låter den nog oss vara."

Flickorna tryckte sig ängsligt mot varandra, de började tycka att det var ett dumt påhitt att gå här längs den mörka vägen, hitåt bodde ju ändå ingen. De skulle ju tigga godis ikväll, för att sedan få njuta av det hemma i värmen, framför tv:n. 

Det kändes bara som ett onödigt tilltag att gå här längs den svarta grusvägen som hela tiden smalnade av, nu kunde de bara nätt och jämt gå två och två i bredd längre. Beckmörkt var det också, eftersom det inte fanns några lampor här, bara fullmånen som kastade sitt kalla ljus över dem. Ibland drog dimman förbi framför månen, och då mörknade det hotfullt kring barnen. 

Flickorna önskade att månen inte skulle försvinna helt bland dimman, då skulle de säkert gå vilse och aldrig hitta hem igen, då skogen omslöt dem tätt nu.