En ruggig spökhistoria, del 3

" Skynda på då!" Björn var otålig där han gick bredvid Tommy några meter framför flickorna. Han hade börjat bli störd på flickorna, såhär blev det varenda gång han och Tommy måste dra på sina småsystrar.        

"Förresten tycker jag att vi ska vända om nu", sa Emilia. "Mamma sa ingenting om att vi fick gå här, hon sa att vi skulle hålla oss på upplysta vägar."

"Hon sa heller inte något om att vi inte fick gå här, eller hur?", sa Björn till sin yngre syster, medan han och Tommy växlade en blick
.
"Jag tycker också att vi ska vända om", sa Malin. "Jag börjar bli kissnödig."
 
  "In i skogen med dig då!", kommenderade Tommy och himlade med ögonen i mörkret mot sin lillasyster. Så irriterande att han och Björn måste dra på småtjejerna ikväll. "Snabbt iväg med dig då", visade han med en irriterad gest mot skogen.
 
  "  Nej jag vill inte", sa Malin. "Jag vill gå hem. Hitåt bor ju ingen, varför ska vi då gå här?"




Tommy och Björn växlade en hastig blick. Björn gjorde en kort och knyckig nick. Tommy vände sig mot flickorna och sa med låg och bestämd röst:


"Vi ska gå till häxans ikväll. Om ni inte vill komma med så är det bara att sticka. Våga inte knysta ett ljud till mamma", fortsatte han med en hotfull blick mot Malin.


  "Och inte du heller", väste Björn och blängde mot Emilia.

"Så hur blir det", sa Tommy uppfodrande mot flickorna, "ska ni med eller inte? Och från och med nu är det vi som bestämmer takten, så ni får lägga på ett kol och inte släpa fötterna efter er!"


Flickorna såg skrämda på varandra och Emilia såg ut som om hon skulle börja gråta.


"Vi får ju inte gå till häxans", snyftade hon. "Det har ju mamma sagt, häxan kan ju trolla iväg oss någonstans dit varifrån vi aldrig slipper hem igen! Till Dödsriket." Nu grät Emilia ordentligt.

"Sluta tjuta" Björn blängde irriterad mot henne. "Vi tänker väl aldrig gå dit så att vi lämnar fast heller. Vi ska bara kolla hur det ser ut där, genom fönstret alltså. Hur hon gör när hon trollar då hon firar Sabbat."

En ruggig spökhistoria, del 2

De fyra barnen ute på vägen hade smått ängsliga yttryck i sina ansikten. De bar på varsin halvfull plastpåse med godis som de hade fått ihoptiggt ikväll. Det hade varit en lyckad tiggarkväll, och nu hade de gått igenom de flesta gårdarna nere i samhället. 

Barnen var oense, de två flickorna ville gå hem nu, men pojkarna ville fortsätta tiggarrundan. Det var ju Halloweenkväll och pojkarna hade gjort upp lite egna planer. 

Föräldrarna hade noggrant inpräntat i barnen att inte gå upp till häxans stuga ikväll på sin bus eller godisrunda. Det var väldigt viktigt att de lydde sina föräldrar, för ikväll kunde ju häxan kasta sin förbannelse över barnen; sända iväg dem till något ställe varifrån de aldrig skulle hitta hem igen! 

Ikväll var häxans ondskefulla krafter speciellt starka, eftersom det nu var De Dödas Festkvällen. Häxan firade inte högtider som vanliga människor firade, nej hon firade olika högtider åtta gånger om året; Sabbaterna som de kallades. Det var väldigt många olika ritualer som ingick i hennes firande; farliga saker, hade barnens föräldrar sagt. Så till häxans stuga fick barnen inte gå under sin bus eller godisrunda, det var förbjudet.

" Hu", sa Emilia. "Där flyger ju häxans korp, tänk om den anfaller oss!"

"Neej", sa Malin med svag och osäker röst. "Vi går bara tysta, så låter den nog oss vara."

Flickorna tryckte sig ängsligt mot varandra, de började tycka att det var ett dumt påhitt att gå här längs den mörka vägen, hitåt bodde ju ändå ingen. De skulle ju tigga godis ikväll, för att sedan få njuta av det hemma i värmen, framför tv:n. 

Det kändes bara som ett onödigt tilltag att gå här längs den svarta grusvägen som hela tiden smalnade av, nu kunde de bara nätt och jämt gå två och två i bredd längre. Beckmörkt var det också, eftersom det inte fanns några lampor här, bara fullmånen som kastade sitt kalla ljus över dem. Ibland drog dimman förbi framför månen, och då mörknade det hotfullt kring barnen. 

Flickorna önskade att månen inte skulle försvinna helt bland dimman, då skulle de säkert gå vilse och aldrig hitta hem igen, då skogen omslöt dem tätt nu. 

En ruggig spökhistoria

Så gott som aldrig ger jag mig på att skriva för barn, därför att jag har fått för mig att... jag inte kan? Nu utmanar jag mig själv och lägger in en ruggig spökhistoria hit.

Kvällen var mörk och blåsig. Vinden ven mellan granarna i den svarta skogen och den lilla, ensamma stugan knarrade i de gamla stockarna. De lät som att de suckade spöklikt och de mörka granarna runt stugknuten knakade och rasslade kusligt.

Ute på gården donade den gamla häxan inför Halloweenkvällen. Med möda tände hon ljuset att brinna inuti det stora pumpahuvudet som hon hade skördat lagom till Halloweenaftonen. I sin trädgård bakom huset hade hon en liten pumpaodling som såg ödsligt kall ut nu när frosten hade slagit till.

Såja, nu fick hon eld på ljuset inne i pumpan och det lyste från ögonen, näsan, och den hackiga munnen, som häxan mödosamt hade karvat fram. Hon rätade mödosamt på ryggen, den värkte ordentligt ikväll. Inte konstigt, tänkte hon, det är ju ikväll som hinnorna mellan de olika världarna är som tunnast. Andevärlden och den riktiga världen. Ikväll var det spökkvällen när ovanliga saker kunde hända     

Den svarta, stora korpen som hade suttit tyst på häxans rangliga brevlåda kraxade hest till. "Lille Farao", sa häxan med låg röst, "här är åt dig." Med värkande, knotiga fingrar grävde hon fram en gammal bit torkat bröd till fågeln, som genast lät sig väl smaka. "Det kommer att bli en kall natt", fortsatte häxan till korpen, "det är alldeles stjärnklart, sitt inte härute för länge du nu. Flyg iväg till ditt bo istället, du skrämmer ju barnen om de nu vågar sig hit ut ikväll. Se så,  iväg nu bara, du har fått ditt nu." Fågeln flög lydigt iväg genom dimmorna och när den flög upp framför fullmånen gav den upp ett långdraget kraxande. 

Några barn nere på vägen hörde korpens hesa stämma och tryckte tätare ihop sig där de gick på den ödsliga vägen. Det var spöklikt ikväll, där flög ju häxans korp nu också, den var det bäst att akta sig för!

Första snön (i förrgår)

Det snöar. Tunna, isiga flingor haglar snett uppifrån och skjuter ner som missiler i marken. När de träffar marken liknar de vita, små isbitar som lämnar liggandes i gräsmattan. Det är vinter nu i byn utanför stan.

Förresten är jag sent ute med mitt vinterinlägg, jag borde ha varit på G redan i tisdags. Då föll nämligen första snön här, kvart över åtta  på morgonen. Det vet jag, för jag beskådade snöfallet från köksfönstret och jag visste också om att det skulle komma just den dagen! Så jag var beredd där bakom köksfönstret för att kika.

Hur jag kunde vet det? Jo tidigt i höst, någon gång i augusti, september, fick jag höra på jobbet att någon kvacksalvare hade spått att den tolfte oktober kommer första snön att falla. Så skedde också.

Rafflande spänning

Holy shit! Detta var rafflande spänning om något. Jag har varit så helt uppslukad av läsandet av denna bok under de senaste dygnen. Helt otroligt bra skrivet, spänningen växer hela tiden ju fler blad man vänder i boken, det kommer liksom hela tiden upp något nytt och oväntat.

Läs själva, ni lär inte bli besvikna!

Om ni undrar...

Jag håller ju sakteliga på och städar min blogg och har nu upprättat två nya kategorier, nämligen: Favoritrecept och Hälsa och välmående.

Det finns ju inte så himla många inlägg under dem, jag har kanske inte fått in alla gamla dit än. Och så kommer det ju nya också mellan varven ;)

Enkel äppelkaka

Här följer receptet på en verkligt enkel och god äppelkaka!


2,5 dl vetemjöl
2 dl socker
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
1 ägg
100 g smält smör
4-5 äpplen

Blanda ihop de torra ingredienserna. Häll sedan smält smör och ägget i den torra blandningen. Smörj sedan en ugnsfast form och lägg i de skivade äpplena. Häll smeten över äpplena, platta ut, och grädda i ugn 175 grader i ca 35 minuter.

Serveras med vaniljsås.