Skrivarkursernas vara eller inte vara

Finns det någon här som har gått en skrivarkurs? Jag själv har gått en, eller rättare sagt den hamnade lite på hälft, då den togs bort innan jag hann gå den färdigt. Vi elever blev heller inte informerade om saken, plötsligt en dag hade kursen bara försvunnit och ingen svarade heller längre på mail.

Låt gå för att jag kanske sågs som en lite lat elev, typ är jag riktigt med längre eller inte. Ibland kan det ändå vara svårt att få till en roman på några få månader, då man ju också har annat här i livet.

Säkert hade jag behövt mera push från lärarhåll där och det är ju trots allt det vi också betalar för. Hade jag vetat om att kursen kommer att utgå innan jag hinner gå den klart, hade jag säkert valt en annan kurs...

Oftast är det ändå bra med skrivarkurser. Man lär sig strukturera upp skrivandet och man får goda råd och tips. Skrivandet börjar flyta på, fast man behöver hela tiden stöd och hjälp för att kunna utvecklas.

Avigsidan med skrivarkurser är att man kan fastna i ett fack, lärarens fack. Man skriver alltså som läraren vill, och inget ont i det. Fast lika bra är det ju inte längre när femti stycken skriver på samma sätt, då har ju det unika i en gått förlorat.

Där har man själv ett ansvar som författare att hitta sin egna unika stil och upprätthålla den. Annars kommer man bara att bli en blek kopia av andra.

Att planera en mordscen

Hur är det riktigt, hur tror ni att en människa tänker som planerar att ta livet av någon? Hastigt och plötsligt spelar ödet in, man kommet sitt offer nära, nu gäller det bara att snabbt hitta på ett tillvägagångssätt att nå ända fram till målet, förrän tillfället glider en ur händerna. Det är nu det händer, det man har planerat under kanske flera månaders tid.

Man måste bygga upp ett förtroende till offret så allt går vägen enda fram, och detta på en väldigt kort tid. Det kan handla om tio minuter, och under dessa tio minuter får inte offret ana oråd och bli misstänksam och kanske klara sig undan då.

Jag håller just på att skriva på en sådan scen nu och det tilltänkta mord tillvägagångsättet är dränkning.

Hur är förresten en mördare funtad? Kan vem som helst bli mördare, om man bara drivs tillräckligt långt och känner sig tillräckligt pressad av någon eller något?

Som en röd tråd

Jag har hållit skrivardag igen. Idag har jag skrivit olika scener, vilka sedan ska sammanfogas och sedan förstås skrivas om ett par gånger, för att sist och slutligen förhoppningsvis resultera i en färdig bok.

Den röda tråden är viktig att hela tiden hålla, den får gärna slingra sig och nysta ihop sig emellanåt, men man får inte tappa bort den. Den ska också kunna röra sig genom dåtid och nutid, och då hålla samman berättelsen.

På tal om dåtid: Mimmi på en ganska dyster bild här ovan. Hon kändes ganska levande idag, kanske för att jag jobbade med trådar genom tiderna idag då jag skrev, kanske fortsatte jag efteråt omedvetet att röra mig bakåt i mitt eget liv efter skrivandet.

Dåtid och nutid är fashinerande saker.

Jag saknar min schäfer idag.

En skrivardag

Idag är det åter skrivardag. Jag steg upp redan före sex, då jag har så många idér som bubblar och bara vill ut för att bli nerskrivna. När jag har skrivardag har jag inga fasta arbetstider utan kan istället jobba efter inspiration, med det kräver ändå en viss fokusering.

En skrivardag bör ses som en riktig jobbdag, skrivandet får inte bli något man gör däremellan man fyller tvättmaskinen eller skalar potatis och så vidare. Nej, ett jobb är ett jobb.

Min skrivardag idag inleddes med kaffe och frukost framför datorn. Slösurfande på bloggar, dagstidningar och så vidare. Då jag steg upp så tidigt idag gjorde jag mig ingen brådska, jag startar ändå inte upp mitt skrivande förrän sönerna har åkt iväg till skolan vid åttatiden.

Så. Klockan åtta och en timme framåt jobbade jag med mina karaktärer i kommande boken. Man får hela tiden göra uppdateringar bland karaktärerna, allteftersom arbetet framskrider.

Efter nio åkte jag iväg för att handla mat till veckoslutet. Det är bäst att ordna med det redan från morgonen, och det är också en av fördelarna man har när man får lägga upp sin egen arbetstid. Väl hemma igen åt jag lunch och skrev sedan en timme igen efter det.

Därefter en halvtimmes kaffepaus, det är tungt att sitta och skriva när man inte är van vid det som heltidssyssla. Efter kaffepausen skrev jag ändå en timme igen, jag växlade en del mellan tempusformer och så.

Längre än så orkade jag inte idag, för nu kändes det obehagligt i kroppen av allt stillasittande. Hur orkar folk med allt stillasittande framför datorn åtta timmar per dag, på kontor till exempel?

Inspiration och författande

Jag har fortfarande problem med tekniken här, har min Halloweensaga rört till inställningarna såhär? Allt blir bara underligt  nu och ingenting hamnar dit det skall.

Från och med nu kommer min blogg att handla mest om hur det är att vara deltidsförfattare. Ja, alltså på riktigt. Någonstans måste ju pengarna komma ifrån, därför jobbar jag kvar heltid på mitt jobb tillsvidare.

Bilden är en inspirationsbild, tagen utanför mitt fönster. Jag söker ofta inspiration ur naturen då jag skriver, och skriver alltid som bäst då jag sitter vid ett fönster.

Imorgon har jag skrivardag, återkommer då mera om hur det är att vara författare på deltid.

Sparkar igång igen

Jaha. Det har rått tystnad på min blogg under ett par månaders tid. Mitt under Halloweensagan, oförlåtligt, jag vet! Naturligtvis har jag en massa förklaringar till min inaktivitet o:)

1. Jag har jätteproblem med att flytta över texten om Halloweensagan från word till bloggen. Någonting krånglar, med formateringen, eller jag vet inte vad... Men sagan kommer att läggas in i sin helhet, inget annat är acceptabelt!

2: Jag har under de senaste månaderna sysslat med ett projekt. Tänker inte berätta så mycket om det här än, men det kanske kommer senare då min framtid är rättså involverad i det och vad det kan leda till.

3. Jag är numera heltidsförfattare på deltid, en dag i veckan.

Givetvis sker allt detta på sidan om mitt ordinarie jobb, men så är det, man ska försörja sig också. Känns kul att ha sparkat igång bloggen igen!

En ruggig spökhistoria, del 8

Ute bakom häxans köksfönster drog de tre barnen efter andan. Vad tänkte häxan nu göra med Emilia? Man hade ju hört om häxor som kokade barn och åt dem. 

Vad var det som häxan hade strukit på Emilias fot? Någon slags krydda? Nej, nu måste de hitta på något, här kunde de inte lämna och stå. 

Pojkarna knyckte igen med huvudena mot varandra på sitt speciella sätt. Sedan, som på ett osynligt tecken for de iväg mot häxans dörr med Malin hängandes efter sig i bakhasorna. Hastigt nådde de fram och slet upp den tunga ekdörren med järnbeslagen, och hoppades att de inte hade kommit för sent.

Häxan och Emilia vände båda förskräckta på sina huvuden mot det oväntade besöket. Till och med Murre lyfte på huvudet från sin plats vid spismuren och såg mot dörren. Inget sa något på flera sekunder, alla bara stirrade på varandra. Till slut harklade sig Björn och försökte göra rösten barsk och sa:

" Du vågar inte äta upp henne. Hon är min syster och du kommer inte att få henne!"

Häxan stod fortsättningsvis bara stilla och teg. Hon lutade sig från fot till fot och det syntes att hon ännu var förvånad över allt som just hade hänt i hennes stuga under så kort tid.

Björn harklade sig igen. Han vände sig till Emilia och sa uppfordrande:

" Men stig upp då! Fort! Kom med här."

Björn gjorde ett utfall mot Emilia, han tänkte dra upp henne från stolen så att de alla snabbt kunde springa iväg, innan häxan skulle ge sig på dem. Men nu rörde häxan plötsligt på sig, hon hade fått tillbaka fattningen och sa med bestämd röst:

  

"Hon kan inte stiga upp, hon har en tagg i foten som går nästan ända in till benet. Vristen är också stukad.

Seså, flytta på er, nu ska jag plocka ut taggen ur foten." 

Häxan satte sig ner igen på pallen och lyfte upp Emilias fot i sitt knä. Nu vågade barnen inget annat än att lyda. Nu reste sig  häxan upp för att hämta något, och hon kom tillbaka med den stora, grova nålen och det andra metallföremålet som var en pincett.

Med stadig hand grep häxan tag om taggen med pincetten, och började gräva med den stora nålen i Emilias fot. Alla barnen blundade, Emilia också.