Som en röd tråd

Jag har hållit skrivardag igen. Idag har jag skrivit olika scener, vilka sedan ska sammanfogas och sedan förstås skrivas om ett par gånger, för att sist och slutligen förhoppningsvis resultera i en färdig bok.

Den röda tråden är viktig att hela tiden hålla, den får gärna slingra sig och nysta ihop sig emellanåt, men man får inte tappa bort den. Den ska också kunna röra sig genom dåtid och nutid, och då hålla samman berättelsen.

På tal om dåtid: Mimmi på en ganska dyster bild här ovan. Hon kändes ganska levande idag, kanske för att jag jobbade med trådar genom tiderna idag då jag skrev, kanske fortsatte jag efteråt omedvetet att röra mig bakåt i mitt eget liv efter skrivandet.

Dåtid och nutid är fashinerande saker.

Jag saknar min schäfer idag.

En skrivardag

Idag är det åter skrivardag. Jag steg upp redan före sex, då jag har så många idér som bubblar och bara vill ut för att bli nerskrivna. När jag har skrivardag har jag inga fasta arbetstider utan kan istället jobba efter inspiration, med det kräver ändå en viss fokusering.

En skrivardag bör ses som en riktig jobbdag, skrivandet får inte bli något man gör däremellan man fyller tvättmaskinen eller skalar potatis och så vidare. Nej, ett jobb är ett jobb.

Min skrivardag idag inleddes med kaffe och frukost framför datorn. Slösurfande på bloggar, dagstidningar och så vidare. Då jag steg upp så tidigt idag gjorde jag mig ingen brådska, jag startar ändå inte upp mitt skrivande förrän sönerna har åkt iväg till skolan vid åttatiden.

Så. Klockan åtta och en timme framåt jobbade jag med mina karaktärer i kommande boken. Man får hela tiden göra uppdateringar bland karaktärerna, allteftersom arbetet framskrider.

Efter nio åkte jag iväg för att handla mat till veckoslutet. Det är bäst att ordna med det redan från morgonen, och det är också en av fördelarna man har när man får lägga upp sin egen arbetstid. Väl hemma igen åt jag lunch och skrev sedan en timme igen efter det.

Därefter en halvtimmes kaffepaus, det är tungt att sitta och skriva när man inte är van vid det som heltidssyssla. Efter kaffepausen skrev jag ändå en timme igen, jag växlade en del mellan tempusformer och så.

Längre än så orkade jag inte idag, för nu kändes det obehagligt i kroppen av allt stillasittande. Hur orkar folk med allt stillasittande framför datorn åtta timmar per dag, på kontor till exempel?

Inspiration och författande

Jag har fortfarande problem med tekniken här, har min Halloweensaga rört till inställningarna såhär? Allt blir bara underligt  nu och ingenting hamnar dit det skall.

Från och med nu kommer min blogg att handla mest om hur det är att vara deltidsförfattare. Ja, alltså på riktigt. Någonstans måste ju pengarna komma ifrån, därför jobbar jag kvar heltid på mitt jobb tillsvidare.

Bilden är en inspirationsbild, tagen utanför mitt fönster. Jag söker ofta inspiration ur naturen då jag skriver, och skriver alltid som bäst då jag sitter vid ett fönster.

Imorgon har jag skrivardag, återkommer då mera om hur det är att vara författare på deltid.

Sparkar igång igen

Jaha. Det har rått tystnad på min blogg under ett par månaders tid. Mitt under Halloweensagan, oförlåtligt, jag vet! Naturligtvis har jag en massa förklaringar till min inaktivitet o:)

1. Jag har jätteproblem med att flytta över texten om Halloweensagan från word till bloggen. Någonting krånglar, med formateringen, eller jag vet inte vad... Men sagan kommer att läggas in i sin helhet, inget annat är acceptabelt!

2: Jag har under de senaste månaderna sysslat med ett projekt. Tänker inte berätta så mycket om det här än, men det kanske kommer senare då min framtid är rättså involverad i det och vad det kan leda till.

3. Jag är numera heltidsförfattare på deltid, en dag i veckan.

Givetvis sker allt detta på sidan om mitt ordinarie jobb, men så är det, man ska försörja sig också. Känns kul att ha sparkat igång bloggen igen!

En ruggig spökhistoria, del 8

Ute bakom häxans köksfönster drog de tre barnen efter andan. Vad tänkte häxan nu göra med Emilia? Man hade ju hört om häxor som kokade barn och åt dem. 

Vad var det som häxan hade strukit på Emilias fot? Någon slags krydda? Nej, nu måste de hitta på något, här kunde de inte lämna och stå. 

Pojkarna knyckte igen med huvudena mot varandra på sitt speciella sätt. Sedan, som på ett osynligt tecken for de iväg mot häxans dörr med Malin hängandes efter sig i bakhasorna. Hastigt nådde de fram och slet upp den tunga ekdörren med järnbeslagen, och hoppades att de inte hade kommit för sent.

Häxan och Emilia vände båda förskräckta på sina huvuden mot det oväntade besöket. Till och med Murre lyfte på huvudet från sin plats vid spismuren och såg mot dörren. Inget sa något på flera sekunder, alla bara stirrade på varandra. Till slut harklade sig Björn och försökte göra rösten barsk och sa:

" Du vågar inte äta upp henne. Hon är min syster och du kommer inte att få henne!"

Häxan stod fortsättningsvis bara stilla och teg. Hon lutade sig från fot till fot och det syntes att hon ännu var förvånad över allt som just hade hänt i hennes stuga under så kort tid.

Björn harklade sig igen. Han vände sig till Emilia och sa uppfordrande:

" Men stig upp då! Fort! Kom med här."

Björn gjorde ett utfall mot Emilia, han tänkte dra upp henne från stolen så att de alla snabbt kunde springa iväg, innan häxan skulle ge sig på dem. Men nu rörde häxan plötsligt på sig, hon hade fått tillbaka fattningen och sa med bestämd röst:

  

"Hon kan inte stiga upp, hon har en tagg i foten som går nästan ända in till benet. Vristen är också stukad.

Seså, flytta på er, nu ska jag plocka ut taggen ur foten." 

Häxan satte sig ner igen på pallen och lyfte upp Emilias fot i sitt knä. Nu vågade barnen inget annat än att lyda. Nu reste sig  häxan upp för att hämta något, och hon kom tillbaka med den stora, grova nålen och det andra metallföremålet som var en pincett.

Med stadig hand grep häxan tag om taggen med pincetten, och började gräva med den stora nålen i Emilias fot. Alla barnen blundade, Emilia också.

Återuppstånden

Hela nätet har vält för mig och all e-post är raderad :( 

Först idag har nätet någotsånär återuppstått. Ifall jag missar någon kommentar vet ni alltså vad det beror på, att all min e-post är förlorad...

En ruggig spökhistoria, del 7

Tommy, Björn och Malin stod i skydd av den mörka skogen och såg häxan dra igen dörren efter sig och

Emilia. Alla tre darrade av både köld och rädsla. 

 "Kan vi inte gå hem nu", grät Malin och skakade i hela kroppen.

"Hem?!", sa Tommy och glömde nästan att viska. "Du är ju inte klok, vi kan ju inte lämna Emilia dä heller!"

"Nej men om vi hämtar pappa, så kanske han…"

   "Nu är du tyst", knep Tommy av. "Att hämta hit pappa, det skulle verkligen vara höjden av allt här. 

Vi ska hämta tillbaka Emilia, och sedan sticker vi härifrån så snabbt som möjligt", sade han bestämt. 

Han nickade med huvudet åt Björn som nickade tillbaka.

De tre barnen började dra sig i samlad trupp mot häxans hus, sakta och försiktigt. De var rädda, men de visste vad de hade att göra.

Inne i huset satt Emilia på en ranglig köksstol med sin sjuka fot upplyft på en pall. Hon hade slutat gråta nu, för foten kändes lite bättre nu. Häxan såg inte heller lika farlig ut här inne ljuset. Hon hade tagit av sig sin svarta kappa och sjal, och nu syntes håret som hon hade fäst i en lång fläta längs ryggen. 

Håret hade en fin mörkbrun färg fast det var lite gråsprängt. Hon hade också vackra bruna ögon, de såg nästan riktigt snälla ut när hon såg på Emilia och pratade med henne. Fast nu såg häxan mest koncentrerad ut och hon hade satt glasögonen på näsan. Hon såg noga på Emilias fot som hon hade strukit en starkt luktande salva på. Just nu stack det sådär skönt och behagligt i foten och gjorde inte alls ont längre. 

Häxan rörde försiktigt  på taggen, den var större och satt djupare än vad hon först hade trott. Häxan steg upp för att se om grytan, där hon hade satt något att koka som nu hade det kokat upp. 

Hon rörde om i grytan och plockade med hjälp av en hålslev upp en stor, grov nål och ett annat metallföremål.