Inne i den lilla kyrkan var det tyst och stilla. Margareta hade fått ett infall, hon skulle åka till kyrkan och ta nattvarden innan hon fortsatte iväg till jobbet som nattsköterska på demenshemmet. Som någonslags julefrid, när hon ändå blev tvungen att jobba på julaftonsnatten.
Prästen rörde sig stilla när han delade ut nattvarden till den lilla, frusna människoskaran, som hade hittat hit till kyrkan i kväll.
Den hafsigt klädde mannen som knäböjde bredvid Margareta framme vid altaret, svalde sitt nattvardsvin i en enda stor klunk. Det såg ut som om vinet hade tagit slut alldeles för fort för honom. Han lade inte märke till att Margareta vände sig om och log varmt emot honom.
Hemma hos Bo hade klockan hunnit bli nio på kvällen. Bo satt i mörkret, han hade inte tänt en enda lampa i hela huset. Gatlampan utanför lyste rakt in i köket, och kastade en strimma ljus rakt över hans ansikte.
Här vid köksbordet hade han suttit nu, de senaste sex timmarna. Väntat på det telefonsamtal som aldrig kom, inte i år heller.
Hela kvällen hade han suttit här utan att dricka en droppe, förgäves. Han svalde, och i ljusstrimman från gatlampan syntes en tår sakta trilla ner för hans kind. Förgäves, tänkte han. Förgäves.
Sköterskan Margareta var nu på jobbet, och höll som bäst på att bädda ner den gamla, dementa Elsa i hennes säng. Sköterskan och patienten log emot varandra, som om de delade en trevlig händelse nu på julaftonskvällen.
Det gjorde de också. Margareta visste nog att fastän Elsa var dement, fanns nog ändå sonen Bengt alltid med i hennes tankar. Hur dement Elsa än blev, skulle det alltid värma hennes hjärta att få höra, att hennes av livet hårt drabbade son hade hittat till kyrkan på julaftonskvällen för att ta nattvarden.
Elsa log igen, nu med klar blick. Så gott det kändes när Margareta berättade om nattvarden för henne. Hennes Bengt, han hade haft det varmt och gott på julaftonskvällen.
--- Slut---
13 kommentarer:
Så där är det i det verkliga livet. Man kan tycka synd om Bo fastän han förmodligen hade sig själv att skylla. Ingen litade på honom längre, han måste nog bjuda till lite mer än några timmar en julafton.
Min dator ville inte vara med igår, så ska läsa igenom din historia ikväll istället!
Vi hade -20 imorse, det blev buss till jobbet!
Hoppas du får en fin helg!
Kramar
Åhå... det var så det gick. Inget vidare för någon (nästan).
Här är 20 grader kallt nu, inget vidare alls... lite väl i överkant tycker jag nog!
Ha det gott!
annepauline: Ja, Bo har ju förorsakat endast besvikelse för sina närmaste under de senaste trettio åren: En hel radda julfyllor, utlovade julklappar som aldrig blev köpta då när sonen var liten, ingen julgran i tid till julafton osv...
Skogens drottning: Ja, novellen är alltigenom sorglig. Krossade förhoppningar och drömmar.
Här har det också varit - 24 grader kallt, nu är det endast - 10 grader, så det känns ju nästan som varmt blidväder nu ;)
Ha det gott du med!
Ellis: Kul att du vill läsa novellen :) Här har det också varit skitkallt, nu har vi bara - 10 grader, så det känns ju nästan som blidväder ;) Vackert julväder får vi ju i år, hur som helst :) Kramar
Godmorgon vännen! Ja, så mycket tragedier som följer i spritens spår...Kramiz
En sorlig histori. Just julen kan nog få många att känna sig ensammen och bortglömd.
Men du hade skrivit en bra novell.
God Jul och Gott Nytt År Smörblomman :)
Fenixmona: Ja, julspriten kan vara en riktig förbannelse. Bos liv i övrigt var nog inte mycket att hurra för heller. Kramiz
Augusta: Tack så mycket :) Ja, julen kan vara den värsta tiden på året för en och annan.
God Jul och Gott Nytt År till dig med, Augusta :)
Vad bra du skriver, har äntligen läst klart novellen! Inte lätt med julen för alla!
Kramar
Ellis: Tack så mycket :)
Det gick väldigt lätt att skriva novellen, det kändes som att texten bara flöt på. Som om det var ett viktigt budskap som skulle fram. För julen är ju inte lätt för alla, som sagt! Kramar
En sorglig och gripande historia. Var tvungen att läsa allt på en gång. Tack.
Skicka en kommentar