Ett fyllos jul, del 6

Bo stod framför spegeln och drog några sista drag med rakhyveln. Han hade vattenkammat håret bakåt, och satt i lite pomada. Kanske borde han ha tvättat det också, men badhuset var inte öppet så här på julafton, och själv hade Bo ingen dusch.

Så. Det fick duga. Han hade lagt fram sina svarta byxor som han använde vid finare tillfällen, som vid begravningar, och så. Vita skjortan skulle ha behövt en tvätt, men det fanns det inte tid till nu. Istället hade Bo lite provisoriskt borstat bort några intorkade fläckar från framsidan av skjortan.

När Bo hade klätt på sig allt, tyckte han själv att han såg riktigt städad ut. Han satte också på lite rakvatten, för att dofta fräschare. Han stänkte lite rakvatten över kläderna också, som luktade unket av gammal smuts och instängd garderob. I förbifarten såg han en gång till på mobilen, att där inte fanns något missat samtal.



Eftermiddagen på julaftonen höll på att övergå i skymning, och nästan ingen var ute. Alla i småstaden satt inomhus och åt julmiddag, skrattandes och väntandes på tomten ihop med sina närmaste.

Ett äldre par kom gåendes längs gatan, i muntert samspråk med varandra. Efter sig drog de varsin pulka full med julklappar. Andedräkten stod som rök ur deras munnar, och snön knarrade under deras skor. Glada och förväntansfulla såg de fram emot julaftonskvällen tillsammans med sina nära och kära.

När de passerade kvinnan som huttrandes satt inne i busskuren, sneglade de lite i smyg på henne. Hon var ju full! Stank av sprit, och satt där och muttrade för sig själv.

Att sådana där inte kunde hållas inomhus, istället för att sitta här ute på allmän plats och supa. Och på julafton också. Fanns det inte något vettigare att göra?!

Det äldre paret skyndade förbi, och skakade snabbt av sig synen av den fulla, huttrande och muttrande kvinnan.

Anna-Lisa såg långt efter det äldre paret. Hon kände hur tårarna steg upp i ögonen, och en tår letade sig ner för kinden.

Hon tog en klunk till ur vodkaflaskan, och nu rann tårarna nerför kinderna på henne. Hon kände hur hon frös, både inombords och utombords.

Varför, varför hade hon inte bara gått hem till Jeanette och Per och ringt på? Varför, varför måste hon vara så himla rädd för att bli avvisad, att hon inte ens kom sig för att ringa på hos sin dotter och hennes familj?

För tredje julen i rad satt Anna-Lisa ensam och grät, med spritflaskan som enda sällskap.

Skulle det alltid komma att vara så här? Skulle de två barnbarnen någonsin kalla henne mormor mer?

Fortsättning följer...