Regn; SkrivPuff 28.08.2012

Han föddes med segerhuva
För nitton år sedan
En välförtjänt belöning efter alla värkar

Han växte upp till ett rättrådigt barn
Visste vad som var rätt och fel
Hade samvetet

Nitton år förflöt och jag hade min solstråle nära mig varje dag

Tills värnplikten kallade, i Nylands Brigad

I armén sade de:
"Du är lämplig  för uppgiften, att leda andra"
Att gå i arméns skola och stanna där i tolv månader, istället för sedvanliga sex månader

Min son stannar i armén för att utbilda sig inom ledarskap
På ett främmande språk, som i och för sig är hans andra språk

- 

Jag tror att han kommer att han kommer att klara sig fint här i världen
Fastän regnet kommer att piska honom många gånger ute på lägren

Öppna portarnas dag i Dragsvik 2012

Igår var vi på besök till Dragsvik på Öppna portarnas dag för att hälsa på vår unge rekryt. Att beträda området var som att stiga in i en främmande värld, inte likt något annat.

Soldater överallt och vackra stenbyggnader. Området var hur stort som helst med hur många som helst av dessa vackra stenbyggnader och asfalterade gångar och välansade gräsmattor.

Inget skräp någonstans, vare sig ute eller inne. Här ser man rökrutan. Alla samlade under taket och fimparna prydligt i askkopparna. Ordentligt och bra.

En mojäng som jag inte riktigt vet vad det är. Men i brist på bänkar som det bara fanns en (1) av utomhus på hela området satte jag mig på gräsmattan och lutade mig mot stenmuren. Klockor fanns det heller inga av utomhus på väggarna, men det lär vara därför att i armén sitter man inte, man går eller står och klockan har man på armen. Därför.

Soldater fanns det överallt, här i Draksvik finns hela svenskfinland samlat. Snyggt och prydligt överallt och nyrenoverat inne i stugan, åtminstone i pionjärernas.

Besökare i mängder fanns det också. Vi hade iallafall tur med vädret, eller hur? Det hade ju kunnat störtregna också.

Rekryterna svor faneden under högtidlig seremoni och de är numera jägare. Allt okay så långt, bara att vår unge jägare kommer att bli tvungen att stanna där i ett år, alltså tolv månader istället för sex som är det vanliga. Här i Finland är värnplikten ju inte frivillig så det är bara att ta skeden i vacker hand.

Om en vecka börjar arméns skola där för sonens del, kanske i Fredrikshamn. Utbildningen kommer i såfall att ske på finska. Kanske kommer han att bli underlöjtnant, vem vet? Trots den långa armétiden är jag stolt över honom.

Maten i militären råder det inga fördomar om. Den är under all kritik, det vet jag för jag har ätit ärtsoppa där. Verkade mest vara Saarioinens burksoppa som de hade spätt ut för lite. En salt tjock sörja, men vi åt upp eftersom vi var hungriga. Ingen efterrätt fanns, inte heller kaffe.

Roadtripen till Dragsvik gick på närmare tusen kilometer tur retur. Allt på samma dag, en verklig bedrift när man som jag är migränmänniska. Anlag för åksjuka har jag också. Allt gick ändå bra med åksjukepiller och mycket vatten att dricka och undvikande av kaffe.

Ändå snurrade och skakade världen när jag lade mig att sova på kvällen.

Heder åt alla unga i militären som måste skaka fram och tillbaka i bussarna när de ska hem på permission. Vissa har en resa på över tusen kilometer, tur retur. Ingen i min ålder skulle klara av det, helt säkert, men det är väl annat när man är nitton.

Om finlandismer när man är uppvuxen i helt svenskspråkig miljö

När man skriver mycket som jag ju gör stöter man titt som tätt på stötestenen finlandismer. Oberäkneliga ord som man själv anser som självklara eftersom man ju har modersmålet svenska. Då kan man ju svenska, eller? Åtminstone om man jämför med landets andra språk finskan, som man ju aldrig utgivit sig för att behärska perfekt, då man själv är uppvuxen i en helt svenskspråkig miljö.

Finlandismer är förrädiska. Eller vad säger ni om följande, åtminstone finlandssvenska läsare reagerar säkert på samma sätt som jag gör och tänker oops!

batteri (sv. element), stegring (sv. lätt feber), halare (overall), diskbord (sv. diskbänk), rusvård (sv. missbrukarvård), taltur (sv. inlägg, anförande), denhär (sv. den här)

Vad sägs? Orden i kursiv stil är ord som jag själv använder i dagligt tal utan att alls reagera på att de skulle vara "fel ordval" på något vis. Vad säger ni "Sverigesvenskar", förstår ni alls vad orden i kursiv stil betyder, eller tror ni kanske rent av att man pratar finska ifall ni hör dessa ord? Vid närmare granskning så är ju orden rakt översatta direkt från finskans motsvarande ord. Fast det är ju ingenting man går omkring och tänker på när man pratar, bara så där.

Det finns så många fällor med våra kära finlandismer, och det värsta är att det är en hel vetenskap att reda ut dem.

Sommarsemestern 2012 (eller vart tog den vägen?)

Se vilken fin blomma! Jag undrar vad den heter, det vet jag inte ens, men jag tyckte den var ståtlig nog att köpa till Den Stora Studentfesten i början av juni, för att pryda upp vår gårdsplan. Visst, blomman var vacker och allt annat också ute på gårdsplanen, för som jag hade kämpat och hållit i gång där under hela min första semestervecka.

Tyvärr regnade och stormade den stora dagen bort, värre väder har man inte sett under hela juni efteråt, så det blev ju till att vi alla trängde ihop oss härinne istället. Det gick ju det också, riktigt bra till och med.

Efter den stora festen var över tillbringade jag lite semestertid ute vid Granören istället. Simmade och solade och kopplade av. Havet är bäst, och här var vädret också plötsligt betydligt varmare. Semesterkänsla infann sig.

Hemma igen på bakgården. En gräsmatta är som finast när man inte tuktar den för hårt, eller hur? Eller så inte, beror på hur man ser det. Jag tycker iallafall bäst om gräsmattan såhär, när den får växa lite småvilt.

Äppelblom som bäst. Kanske kommer man att få rekordskörd i äpplen i år, men det har vi ju varje år, så det skulle inte vara något nytt. Varje höst håller man ju på att drunkna i äpplen, så inget nytt under solen här, alltså.

Tänk att det snart är höst. Ja, ja jag vet att det är många som inte har haft semester alls ännu, men dagarna blir redan kortare, så är det ju. Smått vemodigt kanske, men hösten är ju iallafall min favoritårstid (som jag redan ser fram emot.)

Är jag ensam om att se fram emot novembervindarna?

Pansarhjärtats synops slingrar sig som en röd tråd bland stickig väv

Pansarhjärtat håller sakta på att ta form. Det är ett drygt jobb som kräver allt mera ju längre in i skrivandet man kommer. Nu gäller det ju också att driva den stackars familjen framåt i berättelsen så att de inte bara blir sittande där förstenade av sorg boken ut. Nej, så var verkligen inte meningen.

Men lilla Ellen. Om henne kan man väl vänta sig vad som helst, en riktigt kallhamrad liten tjej som hon är. Hon verkar också hata Niklas, varför har ännu inte avslöjats. Som det är nu är det heller ingen i familjen som riktigt märker hur det står till där, då alla är så upptagna av sin egen sorg.

Ja, ja. Världen är grym.

Pansarhjärtat; 2. (under arbete)

Niklas! Hör du mig? Jag vet att du hör mig! Det gör mig ont att se dig på det här sättet, alldeles blåslagen och full med skrapsår. Så vit och kall din hand är, den har nästan krympt och dina naglar är så torra. Så fint ditt hår är kammat, fast det verkar vara lite smuts i det. Är det blod, Niklas? De säger att flygplanet störtade och att ni alla dog i kraschen. Fast du är ju här nu Niklas, de hittade dig där i bergen. De säger att ditt ena ben är bortbränt, men det gör ingenting, Niklas. Huvudsaken att du är här hos mig och jag tänker inte lyfta på skjortan för att titta efter hur det är med benet. Jag vet att jag inte kan ta dig med hem, Niklas. Men hur är det tror du, kan jag komma hit igen så kan vi ses här istället? Jag ska försöka komma hit igen redan imorgon. Vi ses då, pojken min.

De satt båda tysta och i sina egna tankar i bilen hem från bårhuset. Kjell kände sig lätt illamående och kväljdes av den unkna lukten som bitit sig fast i hans kläder. Liklukten.

   Det hade varit fruktansvärt att se Niklas ligga där så kall och stel, och iklädd en vit skjorta. Så svåra skador han hade fått där i olyckan, han var alldeles blågul och lila i skinnet. Säkert hade han blött en massa blod också då han hade så många fula skrapsår på kroppen. Men det hade ändå inte funnits någon tvekan om saken; det var Niklas som hade legat död där, framför Anna och honom.

   Hur ont måste det ha gjort i honom innan han dog? Eller hade döden varit ögonblicklig? På sjukhuset hade de berättat att nacken var bruten och att Niklas inte hunnit känna så mycket när han dog. Hur kunde de veta det? Vad hade Niklas känt när de i planet förstått att planet kommer att störta? Hade de alla gripits av panik och skrikit och gråtit? Eller hade de hoppats att ett under kommer att ske? Hade Niklas tänkt på dem, sina föräldrar och ropat efter dem? Hur rädd hade han varit?

   Hur hade det känts då planet störtade i marken? Var det då Niklas nacke bröts? Eller var det senare när han rullade ut på marken? När hade hans kropp fattat eld? Vilken tur att hans ansikte inte brunnit, det kändes fint att han i alla fall fått ha sitt ansikte intakt.

   Han sneglade åt sidan och såg på Annas profil. Hon lutade huvudet åt höger mot bilfönstret och såg ut att halvsova. Hennes fina rynkor runt munnen hade under de senaste dagarna grävt sig djupare i hennes ansikte. Läpparna som alltid varit så mjuka var nu torra och fnasiga och nästan färglösa. Det långa, tjocka håret som var Annas stolthet och som hon slingade i ljusa, tunna slingor varannan månad hängde nu trassligt runt kinderna ihopsamlat i en slarvig hästsvans. I vanliga fall tvättade Anna håret varannan dag och lät det självtorka, alltid självtorka, för att inte slita på håret. Sedan när håret hade torkat flätade hon det i en tjock, rak fläta som hängde långt ner på ryggen. Barnen på hennes jobb älskade hennes hår och ibland brukade Anna berätta att ungarna kallat henne för ”Lilla Anna med Långa Flätan”.

   På de senaste fyra dagarna såg håret inte ut att ha blivit vare sig tvättat eller kammat. Det började mest likna en färglös rishög, som helt saknade liv.

   Kjell strök sig över munnen och koncentrerade sig på trafiken istället. Han skämdes över sina tankar då han visste att hans eget utseende heller inte på något sätt var mycket bättre. Att möta sin egen blick i backspegeln hade varit skrämmande, de förut så havsblåa ögonen var nu överdragna med en matt, blodsprängd hinna. Längst ut i ögonvrårna fanns också fasttorkat var. Rynkorna i pannan hade grävt sig djupare in under de senaste dagarna och huden glänste fet. Han drog handen genom det tjocka, cendréfärgade håret för att det inte skulle klibba fast i pannan, och tänkte att han säkert inte heller hade tvättat sig på de fyra senaste dagarna.

När Kjell svängde in Volvon på gårdsinfarten såg de båda två att det hängde tre blompaket på ytterdörren.

   ”Varifrån har de kommit då?” muttrade Anna när hon steg ur bilen. Kjell låste bilen och gick fram och vände på blompaketen. Dörren där blompaketen hängde öppnades försiktigt. 

   ”Jag visste inte riktigt om ni ville ha in dem.” Margit såg villrådig ut när hon hade öppnat dörren. ”Inte alla vill ha in kondoleansblommor i huset då de påminner så mycket om… och fyller upp hela huset med sin blomlukt… ja…” Margit stakade sig och hostade sedan till.  Hon öppnade dörren lite mera för att fösa in Anna och Kjell som hade lämnat att stå ute på trappan. Blommorna lämnade att hänga kvar ute på dörren.

Du är död Niklas, död, död! Jag hörde mamma säga det vid middagsbordet ikväll, att det var du som låg där död i kylrummet på sjukhuset. Att du hade varit vit och kall, men så fridfull. Jag tror inte att du var så vidare fridfull, du hade ju störtat ner med planet! Hade du ens alla armar och ben kvar, Niklas? Det måste ju ha gjort jätteont när benet brann upp, pappa sade att ditt ena ben var bortbränt.

    I dag när Emma och jag var ensamma hemma med Margit sa hon till oss att vi måste vara duktiga flickor nu för att mamma och pappa är jätteledsna just nu. Hör du det Niklas! Mamma är ledsen och det är ditt fel! Du förtjänar faktiskt att dö!

Klockan var halv elva och tystnaden kändes kompakt i vardagsrummet. Tv-nyheterna hade gått för länge sedan, men varken Anna eller Kjell hade sett på dem med något större intresse. De låg i varsin soffa mest för att skjuta på natten och mardrömmarna. Sovrummet hade blivit en skrämmande plats, utom på dagen då man kunde gräva ner sig under täcket och lägga dynan ovanpå huvudet för att stänga ut verkligheten. Ligga invirad och trygg och slippa ta itu med det som hade hänt.

   På kvällen blev sovrummet däremot ett hotfullt och ångestfyllt rum. Det störtande flygplanet vrålade i öronen när man väl fått tag på sömnen. Niklas som föll och föll och skrek i panik. Flygplanet som brann och någon som hånskrattade i drömmen. Var det djävulen eller en demon? Eller kanske en mardröm?

   Det kändes tryggare att ligga här i vardagsrummet och bara stirra rakt ut. Emma och Ellen hade redan gått och lagt sig, och det var skönt att inte behöva skärpa upp sig inför flickorna längre ikväll. Det måste kännas fruktansvärt för dem också, visste Anna. De hade ju mist sin älskade storebror, herregud, flickornas sorg måste ju vara lika stor som deras egen.

   Tack gode gud för Margit! Hur hade man klarat av allt praktiskt utan henne? Det hade inte gått visste Anna, och hon sände den småknubbiga hemvårdaren med kort permanentat hår en varm tanke. Som en räddande ängel gick hon runt här i deras hem och tog hand om allt löpande. Idag hade hon handlat och gjort i ordning middag till familjen innan hon gick hem. Hon hade också sett till att flickorna hade duschat och tvättat håret. Posten låg prydligt sorterad i köket och räkningarna satta i lådan för obetalda räkningar. Då hon gick hade hon visst också sagt något om att hon kommer igen i nästa vecka, på måndag. Hur många timmar var det riktigt kvar tills måndag?

Om hur man skriver Pansarhjärtat

N är tillbaka! Nico alltså, inte Pansarhjärtats Niklas även om han naturligtvis stod modell för skrivandet i Pansarhjärtat. Min egen son Nico som fick i studentgåva en resa till Turkiet, dit han reste på egen hand med åtta av sina kompisar.

Det värsta som kan hända en som förälder är då man skickar iväg sitt nyligen myndiga barn ut på egna vägar och oroar sig för det. Den unga måste ju få pröva sina egna vingar, minns själva hur det var när man var nitton!

Vad man inte som nittonåring visste eller räknade med var våndan, föräldrarnas våndan, om hur den unga ska klara sig där ute i (arab)världen. Visst vet man som nittonåring om att föräldrarna oroar sig ju hit och dit och alltid, men den faktiska våndan föräldrarna lever med när man är borta och på egen hand vet man ingenting om.

Därför var det lätt att börja skriva på Pansarhjärtat när N hade rest iväg. Om det som hänt i boken hade varit verklighet som hänt för mig, hade jag säkert blivit som bokens Anna. Helt sanslös och börjat blanda ihop fantasi och egna önskningar och verklighet. En vilja att räcka till för de två övriga barnen och inte klara av det. Ett äktenskap som är i skör gungning.

Nu består skrivandet av Pansarhjärtats fortsättning av att jag kan försätta mig i situationen att min son faktiskt dog i en flygplanskrasch, istället för att jag ju får fortsätta att ha honom levande, tack gode gud för det!

Får se hur jag lyckas med det. Början av historien var lätt att skriva då jag levde med våndan, osäkerheten över att släppa honom ute på egna vingar.