Igår var vi på besök till Dragsvik på Öppna portarnas dag för att hälsa på vår unge rekryt. Att beträda området var som att stiga in i en främmande värld, inte likt något annat.
Soldater överallt och vackra stenbyggnader. Området var hur stort som helst med hur många som helst av dessa vackra stenbyggnader och asfalterade gångar och välansade gräsmattor.
Inget skräp någonstans, vare sig ute eller inne. Här ser man rökrutan. Alla samlade under taket och fimparna prydligt i askkopparna. Ordentligt och bra.
En mojäng som jag inte riktigt vet vad det är. Men i brist på bänkar som det bara fanns en (1) av utomhus på hela området satte jag mig på gräsmattan och lutade mig mot stenmuren. Klockor fanns det heller inga av utomhus på väggarna, men det lär vara därför att i armén sitter man inte, man går eller står och klockan har man på armen. Därför.
Soldater fanns det överallt, här i Draksvik finns hela svenskfinland samlat. Snyggt och prydligt överallt och nyrenoverat inne i stugan, åtminstone i pionjärernas.
Besökare i mängder fanns det också. Vi hade iallafall tur med vädret, eller hur? Det hade ju kunnat störtregna också.
Rekryterna svor faneden under högtidlig seremoni och de är numera jägare. Allt okay så långt, bara att vår unge jägare kommer att bli tvungen att stanna där i ett år, alltså tolv månader istället för sex som är det vanliga. Här i Finland är värnplikten ju inte frivillig så det är bara att ta skeden i vacker hand.
Om en vecka börjar arméns skola där för sonens del, kanske i Fredrikshamn. Utbildningen kommer i såfall att ske på finska. Kanske kommer han att bli underlöjtnant, vem vet? Trots den långa armétiden är jag stolt över honom.
Maten i militären råder det inga fördomar om. Den är under all kritik, det vet jag för jag har ätit ärtsoppa där. Verkade mest vara Saarioinens burksoppa som de hade spätt ut för lite. En salt tjock sörja, men vi åt upp eftersom vi var hungriga. Ingen efterrätt fanns, inte heller kaffe.
Roadtripen till Dragsvik gick på närmare tusen kilometer tur retur. Allt på samma dag, en verklig bedrift när man som jag är migränmänniska. Anlag för åksjuka har jag också. Allt gick ändå bra med åksjukepiller och mycket vatten att dricka och undvikande av kaffe.
Ändå snurrade och skakade världen när jag lade mig att sova på kvällen.
Heder åt alla unga i militären som måste skaka fram och tillbaka i bussarna när de ska hem på permission. Vissa har en resa på över tusen kilometer, tur retur. Ingen i min ålder skulle klara av det, helt säkert, men det är väl annat när man är nitton.
