Arthur satt i sitt lilla rum på pensionatet och frös. Att det kunde vara så kallt här! Han hade ännu brevet i handen, brevet som han hade fått idag på posten.
Det var nästan två månader sedan det skrevs. Brevet var från Emmy, fars unga fru. I brevet berättade Emmy att far var lite i bättre skick nu, men att han var ilsken över den nyfödda pojken. Far sade, att han inte var pojkens far.
I brevet skrev Emmy rakt på sak att pojken var Arthurs. För Arthur var det väl ingen direkt överraskning. Största problemet nu var att Emmy behövde pengar, och Arthur hade inga pengar att sända hem.
Som gruvarbetare förtjänade Arthur inte mycket. Han höll hela tiden upp ögonen efter något bättre arbete, men det verkade inte finnas något.
Språket var också svårt att förstå. Arthur höll sig mest för sig själv i sitt lilla rum kvällstid, och kvällarna var långa. Ibland längtade han hem, fast han visste att han inte hade något att längta hem till, i hemlandet.
I brevet berättade också Emmy att Anna hade dött i lungsot. Det gjorde Arthur ont att läsa, han skulle så ha velat ta hit Anna till Amerika.
Arthur suckade. Ännu en dyster kväll på pensionatet. Hur skulle han stå ut här, om det inte blev till det bättre?
Han suckade igen och steg upp. Tog på sig överrocken och lindade halsduken runt halsen, det var kallt ute ikväll. Han gick ut ur rummet och ner för de smala trapporna. Ute på gatan blåste det isande, och människorna där såg inte mot Arthur, utan de var upptagna med sitt.
Arthur gick till närmaste bar. Kanske kunde han slå ihjäl några timmar där igen.
torsdag 30 april 2009
Unge Arthur, sommaren 1916
Arthur stod nere vid hamnen och såg sig omkring i det nya hemlandet. För två timmar sedan hade fartyget anlänt till Amerika, och alla passagerarna hade kommit fram relativt välbehållna.
Resan hade inte varit lätt. Det hade funnits smittosamma sjukdomar ombord, och de flesta av passagerarna hade insjuknat. Arthur hade också legat sjuk, i den trånga hytten hade alla de unga pojkarna insjuknat.
De hade alla haft hög feber, väldiga magkramper, och ingen mat hade hållits kvar i magen. Tillslut hade de fått prickar på armarna, benen och i svalget. Prickarna hade kliat alldeles djävulskt, och när de sprack sönder kliade de ännu mer. Ännu syntes sårskorporna kvar på armarna.
Det blåste kallt i hamnen, och Arthur kände att han frös. Han märkte att byxorna hade blivit mycket lösare nu, igen måste han göra ett nytt hål i livremmen.
Vart skulle han ta vägen nu? På fartyget hade det varit tal om något slags hotell, där invandrarna brukade ta in. Ingen av reskamraterna syntes till, hade alla redan sökt sig bort från hamnen?
Arthur började gå på måfå. Han svettades och det dunkade i huvudet. Han måste sätta sig ner, han var alldeses yr nu. En man kom fram och sade något på ett främmande språk. Arthur bara skakade på huvudet för att visa att han inte förstod. Mannen sade något igen, nu med högre röst och skakade om Arthur.
Arthur hörde ändå inte något, han hade svimmat.
Resan hade inte varit lätt. Det hade funnits smittosamma sjukdomar ombord, och de flesta av passagerarna hade insjuknat. Arthur hade också legat sjuk, i den trånga hytten hade alla de unga pojkarna insjuknat.
De hade alla haft hög feber, väldiga magkramper, och ingen mat hade hållits kvar i magen. Tillslut hade de fått prickar på armarna, benen och i svalget. Prickarna hade kliat alldeles djävulskt, och när de sprack sönder kliade de ännu mer. Ännu syntes sårskorporna kvar på armarna.
Det blåste kallt i hamnen, och Arthur kände att han frös. Han märkte att byxorna hade blivit mycket lösare nu, igen måste han göra ett nytt hål i livremmen.
Vart skulle han ta vägen nu? På fartyget hade det varit tal om något slags hotell, där invandrarna brukade ta in. Ingen av reskamraterna syntes till, hade alla redan sökt sig bort från hamnen?
Arthur började gå på måfå. Han svettades och det dunkade i huvudet. Han måste sätta sig ner, han var alldeses yr nu. En man kom fram och sade något på ett främmande språk. Arthur bara skakade på huvudet för att visa att han inte förstod. Mannen sade något igen, nu med högre röst och skakade om Arthur.
Arthur hörde ändå inte något, han hade svimmat.
onsdag 29 april 2009
Kätblög (pö sänt)
Det är ju länge sedan det fanns några bilder på den här bloggen sist. Det har jag; Nisse, Smörblommans katt tänkt råda bot på nu. Jag lägger alltså in en bild på mig själv!Det har ju skrivits en massa om hunden (som inte ens finns längre) på sistone. En fin grav fick hon, med en graverad gravsten där det till och med står födelsedatum och dödsdatum. Det tog husse en hel kväll att få till allt det där.
Mig vet de inte ens när jag är född! Någon gång i maj, för tio år sedan! Vad ska det stå på min gravsten då, när jag är död?!
Alla människor här i hushållet sörjer ännu hunden, hur länge skall de hålla på med det? Jag har nog gått vidare, jag. Jag tycker att det är mycket mera rent här nu för tiden, och så luktar det inte hund längre.
Som katt är man ju mycket mera hygienisk av sig än vad hundar är. Därför får jag ligga i soffan, skulle hunden ha försökt sig på det, hade hon blivit utkastad.
Fast Smörblomman kan nog också vara fin av sig, ska ni veta. Eftersom jag är katt, vill jag ju leva så naturligt som möjligt och inte ta några illasmakande mediciner. Och vet ni vad Smörblomman kallade mig för härom dagen? Maskäschle! MASKÄSCHLE!
Och jag blev genast utkastad från soffan, ut på gården, och dörren smällde igen med ett brak bakom mig. Som en hund!
Smörblomman har också ändrat matplats åt mig. Nu är min matplats i hundmathörnet! Fint, med en tablett under matskålarna, men ändå! Åt hunden kunde de inte ha någon mattablett under matskålarna, de försökte en gång, men hon åt upp halva tabletten. Snacka om ovärdigt.
Till vardags är jag musfångare. Får jag chansen, tar jag in mina möss för att visa upp vad jag har fångat. De borde ju bli glada och prisa mig, möss kan ju tugga i sig hus och ställa till med väldiga skador.
Men vad hände. Jo:
Usch! Nisse har dragit in ett möss! Det lever! (yngste sonen).
Nisse! Mamma, Nisse har dragit in ett möss som lever! (mellerste sonen)
Va... (Smörblomma)
Nu sprang mösset in i köket! NISSE! (mellerste sonen)
AAAHH! (Smörblomma, som hoppar upp på en stol, och skriker hysteriskt) Var är pappa? Säg att han kommer och kastar ut mösset! (Hon skriker och darrar av skräck, skall hon till att svimma?)
Han är inte hemma. Nu for mösset in bland stövlarna! (mellerste sonen)
Ta ut det, ta ut det, ta ut det! (Smörblomma)
Vad är det, varför står du där på stolen? (äldste sonen)
Ta ut mösset, det lever, och kasta ut Nisse också! (Smörblomma)
Tyst, sluta skrika! Vad du är feg (äldste sonen) Han drar på sig handskarna och slänger ut min fångst genom dörren. Yngste sonen slänger ut mig genom andra dörren. Han puttar också ner mig från terassen och smäller igen dörren. Så ovärdigt!
Skulle det inte vara för mig, skulle det ju springa omkring en massa ofångade möss här längs gården.
Huset skulle ju snart vara uppätet.
Smörblomman skulle aldrig våga sig ut.
Otack är världens lön.
Nisse
Unge Arthur, sommaren 1916
Arthur vaknade av att något dånade och brusade i närheten. Det var kvalmigt varmt, klockan måste vara långt in på dagen. Men det var alldeles mörkt, varför sipprade det inte in ljus mellan fähusets glesa plankor?
Med ens mindes han. Han var ju på båten, på väg till Amerika! Arthur steg upp, och famlade med händerna längs väggarna och hittade till slut dörren. Det verkade inte finnas någon annan i hytten, alla hade väl redan stigit upp för dagen.
Igår kväll hade de varit många unga pojkar i den trånga hytten, och ivrigt hade de tillsammans drömt om framtiden i Amerika.
Arthur var glad över att han till slut lyckats skrapa ihop pengarna till biljetten. Pengarna som han stal ur kollekten hade inte riktigt räckt till, och i förrgår kväll hade han gjort ett besök hem till sin far.
När han efter ett kort besök lämnade den lilla stugan, hade han Emmys och fars hushållspengar i sin ficka. Han tröstade sig med att när han väl hade kommit sig igång i Amerika, skulle han skicka tillbaka pengarna han var skyldig dem.
Bara Anna, Arthurs två år äldre syster, visste om att han igår hade lämnat landet. Anna hade tiggt och bett att han skulle ta henne med också, men det fanns inte pengar till bådas biljetter.
Istället hade Arthur lovat att sända efter Anna så fort som möjligt. Hon var inte riktigt kry, och ibland hostade hon upp blod. Hon hade börjat se riktigt svag ut på senare tid.
Arthur stod ute på däck, och såg ut över det oändliga havet. Äntligen skulle hans liv kunna börja.
Med ens mindes han. Han var ju på båten, på väg till Amerika! Arthur steg upp, och famlade med händerna längs väggarna och hittade till slut dörren. Det verkade inte finnas någon annan i hytten, alla hade väl redan stigit upp för dagen.
Igår kväll hade de varit många unga pojkar i den trånga hytten, och ivrigt hade de tillsammans drömt om framtiden i Amerika.
Arthur var glad över att han till slut lyckats skrapa ihop pengarna till biljetten. Pengarna som han stal ur kollekten hade inte riktigt räckt till, och i förrgår kväll hade han gjort ett besök hem till sin far.
När han efter ett kort besök lämnade den lilla stugan, hade han Emmys och fars hushållspengar i sin ficka. Han tröstade sig med att när han väl hade kommit sig igång i Amerika, skulle han skicka tillbaka pengarna han var skyldig dem.
Bara Anna, Arthurs två år äldre syster, visste om att han igår hade lämnat landet. Anna hade tiggt och bett att han skulle ta henne med också, men det fanns inte pengar till bådas biljetter.
Istället hade Arthur lovat att sända efter Anna så fort som möjligt. Hon var inte riktigt kry, och ibland hostade hon upp blod. Hon hade börjat se riktigt svag ut på senare tid.
Arthur stod ute på däck, och såg ut över det oändliga havet. Äntligen skulle hans liv kunna börja.
tisdag 28 april 2009
Unge Arthur, sommaren 1916
Utanför kyrkan sken solen och björkarna susade i vinden. Högmässan var slut, och församlingsborna stod ute på kyrktrappan. Vid kyrkväggen hade fotografen satt fram bänkar och ställde nu upp sin kamera.
Arthur och de andra ungdomarna trängde ihop sig för att få rum på fotografiet. De hade alla blivit konfirmerade idag, och nu var de vuxna. De var stilla och såg allvarligt in i kameran, och väntade på att fotografen skulle säga att de fick röra på sig igen.
Stolta, helgdagsklädda föräldrar stod på kyrktrappan och såg mot konfirmanderna. Prästen hade talat väl om gruppen, så mödrarna och fäderna kunde känna sig nöjda och behövde inte skämmas.
Arthur hade ingen som stod och väntade på honom på kyrktrappan. Matt och Agda hade aldrig varit som föräldrar för honom, istället hade de hatat honom. Det visste Arthur, och han knöt händerna i fickorna där han stod.
Far levde fortsättnigsvis i den lilla stugan, och han blev mer och mer försupen för varje år som gick. Säkert skulle han redan ha varit död om det inte hade varit för Emmy.
Lilla sjuttonåriga Emmy som far hade förfört på logdansen. Vad hade söta Emmy sett i honom; den gamle söndersupna gubben?
Nu, tre år senare hade hon en två årig dotter och en ring på fingret från far.
Arthur suckade. Han hade planer, stora planer men till det behövdes det pengar. Han hade planerat det under tio års tid nu, men det skulle gå om intet om han inte fick tag i pengar.
Från början hade han tänkt spara. Men det gick inte, Matt och Agda tog allt han någonsin tjänade in, och sade att han var dem tacksamhetsskyldig. Att han skulle ha sålts på auktion om det inte hade varit för dem.
Ibland sägs det att det är tillfället som gör tjuven. Var det så den här gången? Kyrkvaktmästaren fick iallafall aldrig utrett hur det hade gått till, vem som hade varit den skyldige, när hela kollekten hade blivit stulen efter konfirmationshögmässan, midsommaren 1916.
Arthur och de andra ungdomarna trängde ihop sig för att få rum på fotografiet. De hade alla blivit konfirmerade idag, och nu var de vuxna. De var stilla och såg allvarligt in i kameran, och väntade på att fotografen skulle säga att de fick röra på sig igen.
Stolta, helgdagsklädda föräldrar stod på kyrktrappan och såg mot konfirmanderna. Prästen hade talat väl om gruppen, så mödrarna och fäderna kunde känna sig nöjda och behövde inte skämmas.
Arthur hade ingen som stod och väntade på honom på kyrktrappan. Matt och Agda hade aldrig varit som föräldrar för honom, istället hade de hatat honom. Det visste Arthur, och han knöt händerna i fickorna där han stod.
Far levde fortsättnigsvis i den lilla stugan, och han blev mer och mer försupen för varje år som gick. Säkert skulle han redan ha varit död om det inte hade varit för Emmy.
Lilla sjuttonåriga Emmy som far hade förfört på logdansen. Vad hade söta Emmy sett i honom; den gamle söndersupna gubben?
Nu, tre år senare hade hon en två årig dotter och en ring på fingret från far.
Arthur suckade. Han hade planer, stora planer men till det behövdes det pengar. Han hade planerat det under tio års tid nu, men det skulle gå om intet om han inte fick tag i pengar.
Från början hade han tänkt spara. Men det gick inte, Matt och Agda tog allt han någonsin tjänade in, och sade att han var dem tacksamhetsskyldig. Att han skulle ha sålts på auktion om det inte hade varit för dem.
Ibland sägs det att det är tillfället som gör tjuven. Var det så den här gången? Kyrkvaktmästaren fick iallafall aldrig utrett hur det hade gått till, vem som hade varit den skyldige, när hela kollekten hade blivit stulen efter konfirmationshögmässan, midsommaren 1916.
måndag 27 april 2009
Ett liv utan hund...
Nu är det snart en vecka sedan Mimmi dog. Så småningom har vi väl börjat fatta att vi är utan hund.
Och det är inget man vill vara!
Nisse (som är en katt) kanske vill vara hundlös. Han tar mycket mera utrymme nu på alla sätt, och verkar vara nöjd med det. Han har också fått överta Mimmis korv som finns i frysen.
Annars vet jag inte vad vi ska göra av all mat som dagligen blir över. När man inte längre har hund, hamnar man att slänga bort en massa mat. Rakt i sopnedkastet.
Jag har funderat på ifall man kunde gå till grannarna och säga: "Ni behöver inte längre koka mat, vi har så det räcker och blir över. Jag kan bära över middagsmat till er varje kväll."
Medan man hade hund var det dammsugning som gällde varje dag, åtminstone nu så här på våren. Idag dammsugade jag första gången efter Mimmi dog, och det var inte ens särskillt skräpigt.
Jag skulle gärna dammsuga varje dag, om jag fick Mimmi tillbaka!
Nu måste vi också minnas att låsa ytterdörren noggrant till natten, i skogen lurar många faror när man inte längre har en hund som vaktar.
Mimmi kunde vara vaken när som helst på dygnet! Ville man sitta upp tills klockan två på natten hade man sällskap av henne. Likadant ifall man måste stiga upp klockan fem på morgonen, Mimmi hade ingen skillnad.
Hon var också alltid glad.
Hon förebrådde oss aldrig, vad vi än skulle ha gjort.
Hon var nöjd med det enkla liv hon hade.
Jag saknar dig, Mimmi. Vila i frid.
Och det är inget man vill vara!
Nisse (som är en katt) kanske vill vara hundlös. Han tar mycket mera utrymme nu på alla sätt, och verkar vara nöjd med det. Han har också fått överta Mimmis korv som finns i frysen.
Annars vet jag inte vad vi ska göra av all mat som dagligen blir över. När man inte längre har hund, hamnar man att slänga bort en massa mat. Rakt i sopnedkastet.
Jag har funderat på ifall man kunde gå till grannarna och säga: "Ni behöver inte längre koka mat, vi har så det räcker och blir över. Jag kan bära över middagsmat till er varje kväll."
Medan man hade hund var det dammsugning som gällde varje dag, åtminstone nu så här på våren. Idag dammsugade jag första gången efter Mimmi dog, och det var inte ens särskillt skräpigt.
Jag skulle gärna dammsuga varje dag, om jag fick Mimmi tillbaka!
Nu måste vi också minnas att låsa ytterdörren noggrant till natten, i skogen lurar många faror när man inte längre har en hund som vaktar.
Mimmi kunde vara vaken när som helst på dygnet! Ville man sitta upp tills klockan två på natten hade man sällskap av henne. Likadant ifall man måste stiga upp klockan fem på morgonen, Mimmi hade ingen skillnad.
Hon var också alltid glad.
Hon förebrådde oss aldrig, vad vi än skulle ha gjort.
Hon var nöjd med det enkla liv hon hade.
Jag saknar dig, Mimmi. Vila i frid.
fredag 24 april 2009
Lille Arthur, hösten 1906
Arthur och alla familjemedlemmarna satt till bords. Det var sent på eftermiddagen och alla var hungriga efter dagens arbete. Den klibbiga, vattniga korngrynsgröten luktade inte speciellt gott, men var man så hungrig som Arthur var, så smakade den himmelskt.
Farbror Matt som satt på Arthurs högra sida hade redan lagt upp en rejäl portion åt sig. Arthur tog sleven för att börja lägga upp på sin tallrik. Han fick en rejäl smäll över handen av tant Agdas hårda matsked.
- Tänker du tränga dig före oss andra? Tant Agda var högröd i ansiktet och hon viftade i luften med matskeden som hon just slagit Arthur över handen med.
Arthur gned sig över handen, det hade kommit ett rejält rött märke där som gjorde riktigt ont. Han fick tårar i ögonen. Att tant Agda alltid måste vara så elak mot honom.
- Du ska ta maten sist, efter alla oss andra, du bara är inhyst här! Skulle det inte vara för Matts och min goda vilja skulle du var barnhusbarn istället, eller såld på auktion. Du har fått ett hederligt hem här, och du ska visa mig tacksamhet och respekt! Tant Agda stod upp nu, och viftade med sin matsked under hakan på Arthur medan hon gick på. Till slut slog hon honom över huvudet med matskeden.
- Förlåt, viskade Arthur och nu grät han på riktigt, fast han kämpade för att låta bli. Tant Agda skulle bli riktigt vred ifall hon märkte att han satt vid matbordet och bölade.
- Vad sitter ni och glor på alla? Ta åt er av gröten, har ni inte förstånd att vara tacksamma över att vi har mat på bordet? Tant Agda tog grötsleven och dängde upp en portion till två årige Emil, som satt och såg på uppträdet med stora ögon.
Alla tog i tur och ordning grötsleven, och lade tigande upp gröt på den egna tallriken. När det blev Arthurs tur fanns det ingen gröt kvar längre i kastrullen. Allt var bortskrapat.
Arthur satt och såg ner i sin tomma tallrik medan de andra åt. Tårarna droppade i tallriken, och han försökte att inte visa att han grät. Han visste att han måste sitta kvar vid bordet tills alla hade ätit klart, fast han inte fick någon mat.
När alla äntligen hade ätit upp, och han fick stiga upp från matbordet, gick han ut och lade sig på höskullen. Det började bli kallt här ute nu så här på senhösten, och han försökte bädda ner sig ordentligt i höet.
Det vred till igen i magen av hunger, men också av rädsla. Det var så många olika slags ljud där ute i mörkret, och det kändes otryggt att vara tvungen att sova här ensam. Så olikt den tiden när han hade sovit skavfötters med sin syster Anna hemma i den lilla stugan.
Arthur snörvlade och tårarna började rinna nerför kinderna igen. Han strök bort dem och satte sig upp. Han hade fattat ett viktigt beslut, något som kanske kom att styra hans liv mera än han just då kunde ana.
Farbror Matt som satt på Arthurs högra sida hade redan lagt upp en rejäl portion åt sig. Arthur tog sleven för att börja lägga upp på sin tallrik. Han fick en rejäl smäll över handen av tant Agdas hårda matsked.
- Tänker du tränga dig före oss andra? Tant Agda var högröd i ansiktet och hon viftade i luften med matskeden som hon just slagit Arthur över handen med.
Arthur gned sig över handen, det hade kommit ett rejält rött märke där som gjorde riktigt ont. Han fick tårar i ögonen. Att tant Agda alltid måste vara så elak mot honom.
- Du ska ta maten sist, efter alla oss andra, du bara är inhyst här! Skulle det inte vara för Matts och min goda vilja skulle du var barnhusbarn istället, eller såld på auktion. Du har fått ett hederligt hem här, och du ska visa mig tacksamhet och respekt! Tant Agda stod upp nu, och viftade med sin matsked under hakan på Arthur medan hon gick på. Till slut slog hon honom över huvudet med matskeden.
- Förlåt, viskade Arthur och nu grät han på riktigt, fast han kämpade för att låta bli. Tant Agda skulle bli riktigt vred ifall hon märkte att han satt vid matbordet och bölade.
- Vad sitter ni och glor på alla? Ta åt er av gröten, har ni inte förstånd att vara tacksamma över att vi har mat på bordet? Tant Agda tog grötsleven och dängde upp en portion till två årige Emil, som satt och såg på uppträdet med stora ögon.
Alla tog i tur och ordning grötsleven, och lade tigande upp gröt på den egna tallriken. När det blev Arthurs tur fanns det ingen gröt kvar längre i kastrullen. Allt var bortskrapat.
Arthur satt och såg ner i sin tomma tallrik medan de andra åt. Tårarna droppade i tallriken, och han försökte att inte visa att han grät. Han visste att han måste sitta kvar vid bordet tills alla hade ätit klart, fast han inte fick någon mat.
När alla äntligen hade ätit upp, och han fick stiga upp från matbordet, gick han ut och lade sig på höskullen. Det började bli kallt här ute nu så här på senhösten, och han försökte bädda ner sig ordentligt i höet.
Det vred till igen i magen av hunger, men också av rädsla. Det var så många olika slags ljud där ute i mörkret, och det kändes otryggt att vara tvungen att sova här ensam. Så olikt den tiden när han hade sovit skavfötters med sin syster Anna hemma i den lilla stugan.
Arthur snörvlade och tårarna började rinna nerför kinderna igen. Han strök bort dem och satte sig upp. Han hade fattat ett viktigt beslut, något som kanske kom att styra hans liv mera än han just då kunde ana.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)