Mästerkatten i stövlar

Serien Bröderna Grimms sagor fortsätter även idag. Visst är de riktiga skräcksagor och man kan verkligen undra var sagorna skulle hamna idag om någon försökte sig på att ge ut dylikt. Säkert i pappersstrimlaren på förlagen och författaren till manuset skulle troligtvis klassas som mentalt sjuk.

Som tur är skrevs dessa mästerverk på en tid då man inte var så noga av sig. Barnen fick väl tåla något också, tänkte man på den tiden.

Så vad sägs om Mästerkatten i stövlar:

Enligt texten i Grimms saga ärver tre bröder sin bortgångne far. Den äldste får kvarnen, mellanbrodern en åsna och den yngste får en hankatt som till synes är värdelös. Men katten, som kan tala, lyckas övertala sin nye ägare att inte låta tillverka ett par handskar av kattskinnet utan att i stället använda sina sista pengar till att köpa ett par stövlar till katten. Som tack lyckas katten jaga en säck full med rapphönor åt kungen, som han betalar för med guldmynt. Katten lyckas sedan ordna en fin tomt med ett slott åt sin numera rike herre mjölnarsonen, genom att lura den förre ägaren, ett troll, till att förvandla sig själv till råtta. Katten äter upp råttan. Mjölnarsonen kan nu utge sig för att vara adelsman under namnet "markisen av Carabas" och gifter sig slutligen med kungens dotter.
De enkla motiven som förekommer i denna saga är frågor om rättvisa vid arvsskiften, kattens tacksamhet och till sist turen, som gör den ursprungligen fattige till en välbärgad man.

Just det, inte så hemsk saga idag även om ju katten åt upp ägaren till slottet (råttan, alltså.) Sedan finns det ju vissa fina motiv här i sagan också, något som barn har att lära av än i denna dag.

Håll med om att sagorna var mycket bättre förr, på 1800-talet. Dagens sagor förbleknar ju helt i jämförelse med dem.

Bröderna Grimms sagor

Jag har funderat en del över sagor från nu och då. Dagens sagor är och ska helst vara med lite pedagogiska pekpinnar så att våra små lär sig vad som är rätt och fel redan från tidig ålder och genom sagornas värld. Så längt allt väl. Kanske. Själv måste jag säga att jag föredrar 1800-talets sagor, där kan man tala om handling och garanterad underhållning.

Så. Får jag presentera, först ut i serien om Bröderna Grimms sagor; Sagan om Rödluvan.

Rödluvan är en flicka som bor i ett hus tillsammans med sin mamma. Mamma ger henne i uppdrag att gå hem till sin gamla mormor med en korg mat. Mormodern bor på andra sidan skogen, och Rödluvans mamma förmanar dottern och säger att hon måste gå raka vägen dit. På vägen träffar hon Vargen, ett antropomorft djur med talförmåga och helt utan skrupler. Av Rödluvan får vargen veta att hon är på väg till mormor. Vargen lurar rödluvan att plocka blommor vid sidan av vägen, medan han passar skyndar sig hem till mormor. Där äter han upp henne (genom att svälja henne hel) och lägger sig därefter i mormors säng för att invänta Rödluvans ankomst.
När Rödluvan kort därpå kommer fram till stugan tycker hon att mormor inte ser ut som hon brukar, och följande dialog utspelar sig:
Rödluvan: Men mormor, varför har du så stora ögon?
"Mormor": Det är bara för att jag skall se dig bättre, mitt barn.
Rödluvan: Men mormor, varför har du så stora öron?
"Mormor": Det är bara för att jag skall höra dig bättre, mitt barn.
Rödluvan: Men mormor, varför har du så stora tänder?
"Mormor": Det är bara för att jag skall kunna äta upp dig!
Vargen äter därefter även upp Rödluvan. Som tur är råkar en jägare kort därpå passera stugan, och han dödar snabbt vargen och skär upp dess buk, så att Rödluvan och mormor kan komma ut, chockade men oskadda.

Vad sägs?! Skulle sagor av idag låta såhär? I vår skyddade värld där barn inte får utsättas för i princip något otillbörligt alls, inte ens i sagornas värld?

Och det blir värre, hör här:

Vissa äldre versioner av Rödluvan slutar med att Rödluvan blir uppäten. Det förekommer också att Vargen serverar Rödluvan på kött och blod från sin döda mormors kropp som hon omedvetet äter och dricker. Likaså att Vargen ber Rödluvan att ta av och elda upp sina kläder för att sedan komma och lägga sig jämte honom.

Vad sägs föräldrar, hade inte sagorna bättre sting förut ;)

 

Lacoste och kuoma, allt för att vara på den säkra sidan

Så trist det har blivit utomhus. Imorse vaknade jag till en smällkall, snötyngd värld, där hela färgskalan gick i grått-mörkgrönt-vitt. Inget annat alls, och man började ju fundera på vart alla färgerna har tagit vägen. Glömde jag kanske nämna att termometern visade på -11grader? Vi hade med andra ord kastats rakt ut mitt i skitvintern.

Vilket ledde till nästa problem, nämligen vinterskorna. N och T har vinterskor, om än lite finare sådana. Alltså inte skor som man skottar snö med här ute på landet. R i sin tur ägde inga vinterskor alls, vilket ju inte längre gick för sig nu då polarvintern gjorde sig påmind.

Vi åkte in till The City of Vasa. Där finns det skor i massor, men R har inte världens bästa tålamod då det gäller skoköp. Helst ska man hitta skorna redan på det första stället man går in på. Det gjorde vi.

Lacosteskor för 99 euro, vad sägs om det? Inte billigt, men mamma betalar ju. Och förresten var dethär ju inte ens vinterskorna utan sommarskorna, då inte ens sådana (hela) fanns att tillgå i hemmet.

Efter Lacosteskoköpet blev R på bättre humör och orkade varva både Citymarket och Prisma i jakt på lämpliga vinterskor. Tillslut hittade vi Kuomas enkla basicsort; skinn inuti, fuskgoretex utanpå, men stövlarna håller hur länge som helst. Det vet jag, för då pojkarna var små var detta sorten man satsade på.

Bara det att jag trodde att de skulle kosta runt tjugolappen. Kanske har de någon gång i världen gjort så, men icke så längre. Idag kostar kuomastövlar 59,90 euro, och kanske var det specialpris, vad vet jag?

Jag svalde halvchocken att jag nu var 160 euro fattigare, bara sådär. Kuomastövlarna är ju tänkta att alla i hemmet (utom jag) ska kunna använda gemensamt, då det väl ändå inte är någon rusning till juntvinterstövlarna.

Trots allt är jag säker på att detta är vinterns inköp. Vänta bara tills det blir -25 grader kallt, då kommer det att uppstå rusning om vem som först hinner ta kuomavinterstövlarna idag. Ha, ha.

En verktygslåda (SkrivPuff 6.1.2012)

När jag var liten hade jag en verktygslåda. Den var min egen och den innehöll hammare och spik och fil och skruvmejsel, allt detta var mitt fast jag var flicka. Verktygen var för mig ganska främmande.

Ibland använde jag dem sporadiskt med lite varierande resultat. Allt blev väl lite sisådär.

Jag fick också ett syskrin. Det använde jag inte alls. Jag har inte ännu vid fyrtiofemårs ålder stickat ett enda par sockor, inte ens ett par vantar. Bara gardiner har jag sytt för arton år sedan, då jag ännu bara hade ett barn och var vårdledig och hade all tid i världen (i jämförelse med senare.)

Läsa och skriva har jag däremot alltid hunnit med. Säkert är det så att de egna intressena styr.

Nyårsnytt

    

Jag gjorde det igen! Gjorde en sak som jag aldrig gjort förut, alltså. Nästan så det har blivit mitt nyårslöfte i efterskott, då jag ju inte gav något på nyårsnatten. Borde man kanske ge sina nyårslöften lite inpå nya året istället för på nyårsnatten (mitt i allt tjo och stim och uppskruvad stämning) för att man smått ska hinna tänka över dem också? Så att de blir mera realistiska?

Hur som helst, här kommer ett bidrag till göra-saker-som-jag-aldrig-gjort-förr: Jag har beställt tidningen Skriva. Jag tror det kommer att bli en jättebra tidning.

Jag recenserar boken "My"

"Martin drog på nytt efter andan och insåg att det bara gått några sekunder sen han steg in i köket. Några sekunder av hans liv, en vanlig dag på jobbet - men den dagen som så totalt skulle ändra hans liv." 
 
Detta är upptakten till berättelsen om My som kommer hem till Sverige för att stadga sig och leva som alla andra Svensson. Det blir inte riktigt så - även om hennes ohämmade liv är tätt sammanflätat med renovering av huset hon ärvt och middagsbjudningar. Martin inser snabbt att ett liv med My omöjligt kan bli långtråkigt. Bara oförmodat, huvudstupa, färgstarkt och alldeles underbart.

Desirèe Fredlund, författare till boken My försökte upprepade gånger få förlagen att bli intresserade av hennes bok. Ingen nappade, och Desirée blev åter igen refuserad, många gånger. Driven av detta och istället för att ge upp skriver Desirée boken Refuserad , som blir utgiven på Duo Dito förlag. Men boken om My är för den skull inte bortglömd, långt därifrån. Desirée besluter sig nämligen för att grunda sitt eget förlag; Giggi Hill förlag, och ger på så sätt ut boken själv.

Desirée trycker även upp 200 förhandstryckta exemplar av boken, och själv är jag stolt ägare till ett av dem. Dessa unika exemplar går inte att köpas för pengar, utan har istället delats ut gratis till Desirées författarkollegor, journalister, vänner och bloggvänner. Jag känner mig hedrad över att vara en av dem.

---

My återvänder alltså till Sverige efter en tids kringflackande ute i Europa, där hon försörjt sig på lite av varje och som andan fallit på. Nu söker hon en lugnare och stabilare tillvaro i hemlandet och flyttar in i huset som hon ärvt efter sin släkting. På karlafronten söker hon nu efter ett stabilare sällskap och Martin verkar ganska perfekt.

Martin är polis och lite av en gammal flickjägare som lämnat många sårade hjärtan efter sig. Han är en lugn och trygg person som trivs med sin tillvaro.

My är livsnjutare och tar vad stunden ger utan att för den skull låta sig utnyttjas. Hon är rastlös och oförutsägbar och människor dras till henne via hennes starka karisma. 

När dessa två träffas slår det gnistor runt dem. De dras till varandra som magneter, olika som de är. Som när plus söker minus, kallt söker varmt, natt behöver dag för att kunna existera.

Boken är från sida ett en riktig bladvändare, och själv sträckläste jag den från början till slut. Inte en paus före jag fått veta hur det riktigt skulle gå på slutet, för slutet är riktigt rafflande och överraskande. I senare delen av  boken får man genom en bunt brev lära känna My, den verkliga My, och nu börjar man på allvar förstå varför hon är som hon är. Smart att lägga in den delen i slutet av boken, för nu har man ju hunnit bli verkligt nyfiken på My och vill veta vem den här människan riktigt är.

De sista kapitlen i boken överraskar riktigt ordentligt för nu vänds saker och ting upp och ner igen, på ett verkligt oväntat sätt. Slutet vill jag inte avslöja här, det vore som att snuva många på konfekten, för jag säger bara: läs boken, ni ångrar er inte. Köp den till exempel härifrån eller härifrån .

Själv väntar jag redan på uppföljaren.

Tankar inför det nya året

God fortsättning på det nya året, alla! Ett nytt år har börjat, det känns roligt och spännande. Jag tror att detta år kommer att innebära en hel del förändringar för mig, kanske både i stort och smått. Inga dramatiska, men kanske sådant som legat och bidat sin tid och småningom kanske ska ske.

Hur kan jag veta det då? Jaa, det verkar som om saker och ting rör på sig på alla plan åt ett positivt håll. Man får impulser att man vill kolla in nya saker och händelser, som man inte lagt märke till förut. Jag menar inte att jag är på väg att flytta utomlands eller att jag ska skilja mig eller något sådant, nej det är frågan om småsaker som börjar finna sin rätta plats. När saker och händelser lägger sig tillrätta i tillvaron känns det som en positiv energi i hela kroppen.

Jag har redan nu under det nya året gjort saker som jag aldrig gjort förr! Sådant som känns jättebefriande när jag fått till det. Som om det bara legat i sin linda och bidat sin tid och väntat på att det ska hända. Jag förstår att det låter hemlighetsfullt, men jag menar att det egentligen kan vara frågan om vad som helst som har betydelse för en själv.

Det känns enormt befriande då gammal snö smälter och bara måste ge vika för något nytt och unikt. Inget kan hindra framfarten.

Kära läsare: Det nya året är ert! Gör vad ni vill av det, ta emot nya positiva vindar som de allt längre dagarna bjuder på. Gör allt med öppet sinne.