Det hände sig på bussresan in till city:
Mamman och de tre barnen sitter tätt intill varandra i bänken. Pojkarna, små lintottar på ungefär ett år och lika som bär, kinkar i mammans knä och flickan i femårsåldern sitter med tummen i munnen och ser ut genom bussfönstret.
Bussen bromsar in för att plocka upp ett gäng skolelever, som går i en lång rad längst bak i bussen för att sitta. I mammans famn börjar pojkarna gnälla allt högre och svettpärlor växer sakta fram i pannan på mamman.
"Gnällungar" hörs det bakifrån bussen, följt av hesa tonårsskratt. "Buääähhh!" bräker någon av killarna tillgjort och mera skratt hörs.
Nu ropar tvillingarna riktigt högt medan mamman försöker klä på på dem mössorna, då de snart ska stiga av. Flickan får klara dragkedjan själv, hon är ju stor nu. När bussen stannar föser mamman ut flickan först framför sig i gången, rakt framför de gängliga tonårskillarna som kommer i en lång rad från bakbänken. Flickan känner sig lite rädd för de stora killarna men hon bär tappert på mammas två väskor, så att mamma kan ta hand om småbröderna.
Hon är ju stor nu och kan ta ansvar, som alla säger.
9 kommentarer:
Bra, fin text, man känner verkligen för flickan och bryr sig om henne.
Mycket verklighetstroget. Fint skrivet, inga snälla tonårspojkar, milt sagt.
Stort ansvar, liten tjej.
Mycket ansvar på små axlar!
Hoppas du har haft en fin dag!
Kram Elenor
på något konstigt sätt fick jag en mys känsla.
En trygg liten fröken....
Stackars lilla tultan...men så är det ju ibland, att även den som egentligen fortfarande är liten plötsligt uppfattas som stor. Kramiz
Inte lätt att vara storasyster. Lider både med henne och mamman i denna stressiga situation med spydiga tonåringar.
Stora duktiga tjejen, som ibland kanske vill känna sig liten men ändå stor. Kanske lite lillgammal av sig.
Hoppas att du får en fin helg!
Kram
Fin text...
Trevlig helg!
Skicka en kommentar