Att komma hem (skrivpuff 6 sept 2010)

Här lägger jag in en text som jag har skrivit för sidan SkrivPuff .


Att komma hem



Septembervinden blåser kallt och snålt. Det grå havet brusar skummande och fräsande när vågorna slår mot de kala klipporna. Vattnet stänker upp mot den gamla stockstugan och husets stora fönster som vetter mot havet är redan prickigt av saltstänket.

Inne i stugan sitter en medelålders kvinna vid köksbordet. Hennes hår skiftar i brungrått, samma nyans som ytan på det skamfilade köksbordet. Gammalt, begagnat och dammigt.

Under femton år har tiden stått stilla inne i stugan. Ovilligt och släpande har sekunderna tickat sig fram på den gamla väggklockan inne i sovalkoven. Sekunder som blev till minuter, som blev till timmar, dagar, veckor och år.

Allt i stugan står orört sedan han försvann. Den dagen när socialen tog honom med sig såg han på henne med sina violblå ögon som om han ännu ville säga något. Samma vackra, betagande ögon som för sexton år sedan förundrat sett upp mot henne, när han för första gången låg vid hennes bröst. Från det ögonblicket visste hon att det skulle var hon och han, för alltid.

Småstölder, misshandel, olovlig bilkörning, alkoholinnehav och tillslut haschrökande. Samhället beslöt att hon inte längre var i stånd att själv ta hand om sin son. Istället tog socialen över och ungdomsfängelset blev hans nya hem. Sedan fängelset för vuxna förbrytare.

I hans första hem samlades dammet i lager på lager i hyllor och på bänkar. I vrårna virvlade dammtussarna runt som små tornados när hans mamma någon gång sällan öppnade ytterdörren. Den friska luften kändes främmande i stugan. Instängdheten och saknaden efter honom var mycket mera bekant.

Kvinnan vid köksbordet reser sig olustigt upp. Det är kallt och rått i stugan och hon måste hämta in mera ved ur lidret. Det är tre dagar sedan hon sist gick ut och ovilligt öppnar hon ytterdörren.

Förvånad, men ändå inte ser hon upp. Han är längre än vad hon hade väntat sig. Det brunlockiga håret är inte längre lockigt utan rakt. Ögonen är violblå, men inte längre ett barns utan en fullvuxen mans plågsamt livserfarna ögon.

Hon är överväldigad, fast ändå inte. Hon visste ju att det skulle vara hon och han för alltid, att de hörde ihop.

"Jag har kommit hem nu", säger han med ovanligt främmande, vuxen röst.

En obekant värme sprider sig inom henne och ger hennes ansikte ett nytt mjukt skimmer när hon stiger åt sidan för att släppa in honom i stugan.

"Välkommen hem. Jag har väntat på dig."