Mobiltelefonen ringde öronbedövande och skrällande, mitt under middagen i det lilla köket. Fan, vilket jävla bröl, tänkte Lena. Hon strök en slinga av sitt mörka, flottiga hår ur pannan och sträckte sig över matbordet efter den. Det skulle bara fattas att Kenny viftade ner den i golvet, där han gnällande satt och viftade med armarna i sin barnstol. Jävla unge. Att han aldrig kunde vara nöjd. Alltid skulle han skrika och gnälla.
Irriterat tecknade Lena till Agnes att ta ner Kenny ur matstolen. Agnes skrapade snabbt upp moset från sin tallrik, och reste sig sedan lydigt upp från stolen. Jävla Kenny, att man inte ens kunde få äta färdigt. Alltid skulle ungen skrika och vråla. Med stor möda lyckades hon få upp den sprattlande, lille pojken ur sin matstol, och släppte honom sedan omilt ner på golvet.
Kenny började skrika igen, och nu lät gråten annorlunda. Han skrek rakt ut, och tårarna rann ner längs hans kinder. Ansiktet var rödlila.
Han hade ont nu, det visste Agnes. Kanske hade hon släppt ner honom för hårt i golvet. Men han skulle lära sig att hålla käften någon gång. Inta alltid vråla så där öronbedövande. En skarp blick från mamma fick henne att lyfta upp Kenny igen, och bära in honom i mammas sovrum.
Lena tryckte på mobilens gröna knapp för att svara. Vem sjutton hade programmerat in den här skrällande ringsignalen? Kaj kanske, igår?
”Lena”. Hon försökte göra rösten så lugn och avspänd som möjligt.
Det var tyst en stund i andra änden, precis som om någon funderade. Till slut hördes en försiktig och tvekande röst:
”Lena? Det där… Ja, jag ville bara ringa och höra hur det står till… Du for ju iväg så snabbt igår. Jag tänkte… Äh, blev du arg över något?"
”Äh.” Lena drog med handen genom håret. ”Jag har ju ungarna, och jag kan inte lämna dem ensamma hemma heller, hur länge som helst. Jag har redan socialkärringarna nosandes i hälarna, det har Agnes sett till genom att babbla på, där på förskolan.”
”Kan jag komma över ikväll?” Kaj var inte intresserad av att höra om Lenas ungar. Förresten brukade båda barnen uppföra sig exemplariskt när han var på besök, man hörde aldrig ett ljud ifrån dem. De låg alltid bägge två och sov snällt till natten, redan när han kom.
”Jaa…” Lena drog ut på svaret. Kaj var ju ingen drömprins, inte på långa vägar. Fet och flottig, med andfådd röst. Han sade att det berodde på att han led av astma, och inte blev det ju bättre av att han rökte i ett och dessutom var rejält överviktig. Fast han redan hade fyllt trettio bodde han ännu hemma hos sin morsa, och verkade inte heller ha någon brådska att flytta hemifrån.
”Okay, då” bestämde sig Lena. Kaj brukade ju alltid ha med sig en flaska starkt när han kom, och det tackade man ju inte nej till när det bjöds. Kaj hade också den goda vanan att alltid masa sig iväg tidigt på morgonen innan ungarna vaknade, och bra var ju det så att inte Agnes fick något mera att babbla om på förskolan.
”Kom efter åtta”, avslutade Lena. ”Då skall jag se till att ungarna är i säng.”
Med mobilen i handen satt hon en stund i sina egna tankar när hon hade avslutat samtalet. Från sovrummet hördes inte ett knäpp, kanske Agnes hade fått tyst på Kenny i alla fall.
Lena suckade tungt. Hon kunde inte fatta hur hennes tjugosexåriga liv hade kunnat bli så här eländigt. Två ungar, med två olika fäder hade hon på halsen. Ingen hjälp från papporna hade hon, Agnes farsa satt ju på kåken just nu. Och Kennys farsa då, honom skulle hon väl knappt känna igen om hon så mötte honom på gatan. Förresten satt han väl mest inomhus och skakade, nerknarkad som han var, hade Lena hört på omvägar.
Kenny hade blivit till under en engångsnatt, och det gällde att akta sig för att något sådant skulle hända igen. Då var Kaj bra att ha, honom kunde hon lätt bolla med hur som helst. En flaska starkt hade han ju också alltid med sig, det var ju det bästa.
---Fortsättning följer---
