Uälldreg ej lejvet

Huä, huä. Uälldreg ätt juäg skölle tuä immut nögön höndvuälp hith. En chihhuähhuää, uälldreggh ätt juäg skölle äxxepterrä enn sönn. (Muänn könnde jö likä jerna tuä enn rötä döh, belliguäre blevve jö dt öxö, grätes muät ;03)

Nuej, nuej, juäg blejr buärä fyrrbänäd nerrh juäg för höräs tuällas öm sönt.

Sen vell Smorblumän huä en benguälesk kuät öxö, chellv töker juäg ätt döm errrh ströppkuäter, vuäd töker nihh?

//Nisse

Konstnärinnan på Strandgatan, del 8

Medan prästens starka stämma sjöng vidare, fortsatte Arne försiktigt att se sig omkring i den lilla församlingen runt honom.

Idel obekanta ansikten. Skulle Anja, som hade varit så tillbakadragen och anspråkslös av sig, ha umgåtts med dem? Med ens slog det honom hur lite han visste om sin syster.

Förstrött vandrade hans blick vidare, en bit bort bakom begravningssällskapet. Där höll två äldre kvinnor på att plantera ut ljung på en grav. En lång, mager man i övre medelåldern stod med händerna på ryggen lite på sidan om från kvinnorna. Han var redan rejält blöt av regnet, fast det verkade inte bekomma honom. Säkert var han kvinnornas chaufför, tänkte Arne.

Huvudlöst att ge sig ut och plantera ljung på gravarna i det här vädret. Fast kvinnor var ju oftast väldigt bestämmande av sig angående sådana saker, det var ju därför som Arne själv aldrig hade gift sig.

Plötsligt tyckte han synd om mannen som stod och frös där borta. En kvinna var bra att ha som sängvärmare, det hade Arne alltid tyckt. Men att bo under samma tak med en kvinna, som skulle gnata om än det ena, än det andra, det kunde man gott klara sig utan.

Arne snöt sig diskret i sin tillskrynklade näsduk och sträckte på ryggen. Imorgon var en ny dag. Han skulle få sätta sig bakom ratten i sin invanda sopbil, och societetslejonen skulle bara se åt sidan nästa gång han mötte dem, precis som om de aldrig hade träffats.

---Slut på kapitel 1---

Ingen fortsättning finns i dagsläget skriven. Kanske kommer den, ni läsare har ju visat ett visst intresse för deckarförsöket. Roligt att ni är med och läser.

Gissa om det skiter sig...

Min dator bara segar och funkar icke. Därför kommer jag inte åt att lägga in fortsättningen om Konstnärinnan, och inte kommer jag åt mina bilder heller :(

Arrgghh...

Min blogg fyller 1 år idag!

Oj då, det tänkte nästan gå mig förbi, och säkert alla andra också. Men så är det; Smörblommans författarliv fyller 1 år idag!

Jag tänker inte börja lägga ut texten om någon tillbakablick här, jag kan bara helt kort konstatera att det blev som jag från början trodde.

Det räckte ungefär ett halvår att komma igång på riktigt med bloggen, med allt vad bloggande innebär. Det är nämligen mycket man skall lära sig som ny bloggare. Layout, läsare, kommentarer, blogginnehåll; allt är viktigt och samspelar.

En trevlig 29:de mars hälsning till er alla! Roligt att ni finns, och roligt att ni är med och läser, och kommenterar!

Nu firar vi :)

Konstnärinnan på Strandgatan, del 7

Nu ljöd orgelmusiken igen. Arne och fem svartklädda män från församlingen steg upp från kyrkbänken, och gick fram till kistan. Sakta lyfte de upp den, och så började den stilla färden ut ur kyrkan.

Ute på begravningsplatsen var det isande kallt. När kistan sänktes ner i den djupa graven gick solen i moln. Vinden blåste upp, och nu började det dugga småspik istället. Vassa isiga regndroppar som långsamt smälte på kyrkbesökarnas kläder, där de stod i en liten församlad klunga kring graven.

Arne tog några steg bakåt till det övriga begravningssällskapet. Den ena av kistbärarna plockade med begravningsblommorna och lade ner buketterna på graven. Genast bildades det en isig, frostig hinna på blommorna.

Prästen, som stod närmast graven, predikade med hög och klar röst några tröstens ord till Anjas närmaste. Sedan stämde han upp i en psalm, och de sörjande harklade sina strupar för att sjunga med. Arnes läppar rörde sig ljudlöst. Han hade aldrig varit någon sångare, och han kände sig obekväm med att stå här och sjunga högt inför dessa människor som han inte kände.

Hade Anja faktiskt umgåtts med de här fina, välklädda människorna? Eller hade de kommit hit på begravningen bara för att det ”hörde till” när man hade bott grannar?

---Fortsättning följer---

Fastän jag är kattmänniska...

... skulle inte en liten hund vara gulligt? Till exempel en chihuahuavalp, eller hur?!

Undras just ifall Nisse skulle acceptera en liten gullehund som kompis o:)

Konstnärinnan på Strandgatan, del 6

Nu satt grannarna i kyrkbänken och snöt sig, och kunde inte förstå att hon var borta. Tänk att hon hade fallit i vattnet vid sitt sommarställe och drunknat!

Arne; brodern hade åkt ut till sommarstället och kollat när Anja inte hade synts till på ett tag. De två hade ju endast sporadisk kontakt, så Arne hade inte hunnit sakna systern. Det var brevbäraren som hade börjat undra när han inte fick in mera post att rymmas i brevinkastet, när mellandörren var stängd.

Arne hade åkt ut till systerns sommarställe, och det första han hade lagt märke till var ekan som upp och nervänd hade drivit iland bland stenarna en bit bort. Anja syntes inte till, och allt annat på tomten verkade uppstädat inför vintern. Arne visste att Anja hade för vana att alltid åka ensam ut till sitt sommarställe, också när hon städade bort till vintern. Bara ekan brukade hon ibland be honom om hjälp med att lyfta in under tak till vintern.

Arne förstod genast att det måste ha hänt en olycka. Redan samma dag draggades sjön nära sommarstället, och Anja hittades ett tiotal meter bort, liggandes på havsbottnen. Utan flytväst, vilket var ovanligt när det gällde Anja. Hon hade alltid haft stor respekt för sjön, och med hennes simkunnighet hade det varit lite si och så.

---Fortsättning följer---