Arthur stod och såg över de ändlösa raderna av stockar, som stod radade på jämna led. Det skulle bli mycket virkesmaterial när alla dessa stockar var nersågade, och det betydde långa arbetsdagar för Arthur.
Egentligen hade han haft tur som fick arbetet på sågen. Det var ju Olof som hade ordnat med arbetet för honom, det visste Arthur nog. Olof hade ordnat med allt; arbete och husrum för Arthur, innan han for iväg tillbaka till Amerika.
Ja hemmet som han bodde i, då. Alina var barsk och sträng mot honom, och i övrigt hade hon inte så mycket att säga. Hon var ganska tystlåten av sig, hon pratade inte så mycket med pojkarna heller.
Hans pojkar... Albert hade blivit så stor, han var ju hela tolv år gammal nu. Han var en helt annan person nu, än den lille pojke som hade suttit mellan Ingrid och Arthur i kyrkan hos väckelserörelsen.
Som Arthur hade kämpat då, för att få Albert att bli en rättskaffens människa; en som kunde se skillnad på rätt och fel. Genom att ge pojken straff för sina missgärningar. Hur han hade lyckats var svårt att avgöra, pojken verkade nog vara en som arbetade hårt, för att få in pengar till hushållet och Alina. Hemma var Albert också riktigt händig på det mesta, han arbetade redan på som en riktig karl.
Men vad var det där svarta i hans blick, som alltid fanns där när han såg på Arthur? Precis som om han hatade sin far?
Och lillpojken då, Gunnar. Var Gunnar verkligen hans pojke? Hade Arthur verkligen fått en stupid avkomma? Det måste nog bero på Ingrids gener och arvsanlag.
En dag hade Alina kort upplyst Arthur, om att han någon gång borde gå upp till hospitalet för att besöka Ingrid. Inte för att de längre var gifta, men ändå. Det hörde till, eftersom han bodde i samma hushåll som pojkarna nu, hade Alina sagt.
Arthur såg på klockan, det började bli dags att vandra hemåt nu för att få sig ett kvällsmål. Det skulle bli en lång kväll igen, hemma i stugan. Inte kunde han gå ut heller om kvällarna, Alina vaktade på honom som en hök. Kanske var hon rädd att han skulle börja dricka igen.
Arthur suckade och började sakta gå hemåt.
måndag 15 juni 2009
söndag 14 juni 2009
Hälsoblogg
Beroenden...
Idag skall hälsobloggen handla om beroenden. Det finns ju olika sorters beroenden: spelberoende, internetberoende, sexberoende, matberoende, socker (kolhydrat) beroende, alkoholberoende, nikotinberoende, knark... Och många fler.
De har alla en gemensam nämnare: de har oss i ett starkt grepp, och släpper oss inte fria så där bara. Bara det där, att vi vill sluta med*** räcker sällan till. Det behövs mycket mera till än så.
I omgivningens ögon är den beroende ofta "karaktärssvag". Ifall det är fråga om sockerberoende, och den beroende är ordentligt överviktig, tänker många så här: det är ju "bara att sluta köpa hem godiset". Eller "överväg en gastric by pass operation".
Som enda åtgärd mot övervikt, är en gastric by pass operation knappast lösningen. Det behövs mycket mera till än så, men det kan vi ta en annan gång.
Hur blir man då fri från ett beroende? För det går ju att bli fri, många har ju slutat röka till exempel, så som jag själv en gång för länge sedan.
Hur går man tillväga då? Att bara vilja sluta räcker ju inte.
Nej, det gör det inte, men det är en bra början. Nästan alla som röker finns i den gruppen, men de har inte (ännu) kommit längre.
Som jag ser det, går det till så här: Man blir bara så jävla trött, på det där jävla beroendet ( i mitt fall nikotin) som man inte kan vara utan en endaste dag. Och är man utan det, så tänker man i stället på det hela tiden.
- Man besluter sig alltså. Det är steget längre än att bara vilja.
- Man gör upp en strategi. Hur skall jag gå till väga? Utan strategi famlar man i blindo, när nikotinbegäret sätter in. För det gör det, och då måste man veta vad man skall ta sig till, annars faller man av här.
- Man gör upp en dead line. Alltså, ett datum för när ens nya fria liv från beroendet kan, och skall börja. Hur vägen dit ser ut bestämmer man själv, det vill säga, ens strategi.
Ändå lyckas det ifall att man har bestämt sig på alla dessa tre punkter, och också håller sig till vad man har bestämt. Ifall det inte gick, var det på någon av dessa tre punkter som det brast.
It is never easy. För mig krävdes det hur många försök som helst, innan jag fattade att det är så här som jag måste gå tillväga.
Det är drygt tio år nu sedan jag jag lyckades. Ett återfall har jag haft, och det tog mig fyra månader att få fram den rätta beslutsamheten att avsluta vanan igen. Sedan var det lätt, för jag visste hur jag skulle gå tillväga. Jag byggde alltså upp en strategi, och satte upp en dead line; ett datum när jag skulle vara fri från beroendet. Och det lyckades.
Ändå vet jag, att jag kan trilla dit igen när som helst, fast det har gått flera år nu. Därför måste jag hålla mig borta från alla nikotinpreparat: tobak, snus, nikotintuggummi, nikotintabletter, nikotinplåster, what ever; de verkar alla på samma sätt.
Som före detta beroende kan man inte "bara testa", här gäller allt eller inget. Jag vet att det finns vissa som kan feströka, efter att ha slutat röka, men för mig skulle det aldrig lyckas. Det är heller inte något som jag eftersträvar, jag är glad över att jag har lyckats bryta vanan.
Känslan att man inte längre är fast i beroendet, att man lyckades ta sig ur det, är en stor segerkänsla. Man har återtagit kontrollen över sitt liv, vilket beroende det än må gälla.
fredag 12 juni 2009
Hälsoblogg
Ok. Hälsobloggen fortsätter. Nu tänker jag ta upp motionens vara eller inte vara.
Att motion; alltså att röra på sig, är bra för människan tvivlar väl ingen på. Vi människor är liksom gjorda för att röra på oss. So far, so good.
Men sedan då; man måste ju hitta en motionsform som passar en, så att inte motionen i värsta fall blir ett stressmoment, hu vale, så var ju inte meningen alls.
Om tanken bakom motionen är att gå ner i vikt, vilket det ju ofta är, så kommer det att bli svåruppnått ifall motionspasset är ett stressmoment i sig. Någonting man tvingar sig till, alltså.
Kroppen slår bakut, och stresshormonerna i blodet höjs. Resultatet blir att spara på resurserna, alltså energin. Förbränningen sänks alltså, vilket kan leda till att kroppsvikten inte går ner, eller i värsta fall höjs, trots allt detta kämp med motionen!
Alltså måste man hitta en motionsform som man känner sig bekväm med. Den får inte leda till stress, den skall istället vara en avkoppling. Då kommer lyckohormonerna i blodet att frigöras, och kroppen vågar släppa på, av kroppsfettet. Det finns ju ingen anledning till oro nu, kroppen måste inte spara på energin i detta läge, utan vågar istället frigöra den nu. Vikten på vågen går alltså neråt.
Men då måste man alltså hitta den här motionsformen som man känner sig bekväm och avslappnad med.
Det får inte vara en sådan att man: hinner inte, orkar inte, vill inte, har inte råd, har inte tid..... ja listan kan göras hur lång som helst, ifall det är frågan om en motionsform som inte för tillfälle passar in i ens liv.
Det enkla är ofta det bästa. Vardagsmotion, har väl alla hört talas om. Icke att förakta, det går ju liksom av sig själv, då.
Eller så något som finns nära till hands, och som också är roligt. Till exempel studsmatta! Ifall man har en sådan, ett par meter ut på gården bara, så är det bara att köra.
Det är mycket roligare, och effektivare än vad man tror att hoppa studsmatta!
Det gör väl inget att man syns hoppandes på gården, till någon som bor en halv kilometer bort. Inte heller gör det något ifall att man inte klarar av att göra framåt och bakåtvolter, det får yngre människor syssla med istället!
Huvudsaken är att man hittar sin egen motionsform som man trivs med. Man måste våga prova på udda saker, paint ball är inte heller så dumt!
Eller så något som finns nära till hands, och som också är roligt. Till exempel studsmatta! Ifall man har en sådan, ett par meter ut på gården bara, så är det bara att köra.
Det är mycket roligare, och effektivare än vad man tror att hoppa studsmatta!
Det gör väl inget att man syns hoppandes på gården, till någon som bor en halv kilometer bort. Inte heller gör det något ifall att man inte klarar av att göra framåt och bakåtvolter, det får yngre människor syssla med istället!
Huvudsaken är att man hittar sin egen motionsform som man trivs med. Man måste våga prova på udda saker, paint ball är inte heller så dumt!
Gunnar, sommaren 1929
Gunnar satt på den stora stenen ute på gården och rensade blåbär. Från det öppna köksfönstret, kände han doften av köttsoppan som puttrade på spisen. Snart skulle middagen vara klar, och tant Alina skulle ropa till honom att komma in för att äta.
De hade haft bättre mat i hushållet nu, sedan "pappa" hade flyttat in. Tant Alina och Albert envisades och sade att nykomlingen var deras pappa, men Gunnar var inte säker på saken.
Pappa skulle väl inte bara sitta där på kökssoffan och glo dagarna i ända? Bara tigande sitta där och gnugga sina händer mot varandra, och se ner i golvet. Pappa, som hade varit en duktig affärsman i Amerika, nej det hade nog skett något misstag här.
Inte pratade "pappa" med någon i hushållet heller, och om han vore deras pappa på riktigt skulle han väl istället vara glad för att återse sina söner?
Gunnar blåste på blåbären som han hade i händerna så att bladen flög iväg. En bit bort på vägen kom två äldre kvinnor gående från byns lanthandel. Gunnar såg dem inte förrän de var alldeles nära honom.
Kvinnorna stannade till på vägen, och såg på den stackars utvecklingsstörda pojken. Nu hade visst hans psykiskt sjuke far också dykt upp från Amerika, för att även han snylta i Alinas
hushåll. Det ryktades förstås också att Alina och Arthur hade ett förhållande, och det skulle ju inte vara så konstigt ifall det var så, eftersom de bodde under samma tak.
Kvinnorna glodde nyfiket på den stupide pojken som rensade blåbären. Han verkade ju vara både blind och döv!
- Hej du, ropade den längre av kvinnorna och viftade med armen till Gunnar. Har far din kommit hem?
Gunnar svarade inte, utan fortsatte bara att blåsa på bären. Ja, ja, var det inte som man trodde. Kvinnorna nickade mot varandra, pojken var ju helt stupid, och kanske var han rent oartig också? Vägrade att svara på en fråga!
- Hör du inte vad man säger till dig, sade nu den kortare och kraftigare kvinnan, och gick alldeles nära inpå Gunnar. Du tycks inte ha något folkvett alls du! Fast du har ju att brås på, med både far och mor som är sinnessvaga.
Från köksfönstret såg Alina hur de två skvallerkärringarna trakasserade Gunnar, och hon skulle just gå ut till honom när hon hörde honom lugnt säga:
- Nej, pappa är ännu kvar i Amerika. Han som sitter där inne i huset, är en strykare som vi har gett husrum. Man skall hjälpa fattigt folk när man kan, gör inte tanterna det också?
De hade haft bättre mat i hushållet nu, sedan "pappa" hade flyttat in. Tant Alina och Albert envisades och sade att nykomlingen var deras pappa, men Gunnar var inte säker på saken.
Pappa skulle väl inte bara sitta där på kökssoffan och glo dagarna i ända? Bara tigande sitta där och gnugga sina händer mot varandra, och se ner i golvet. Pappa, som hade varit en duktig affärsman i Amerika, nej det hade nog skett något misstag här.
Inte pratade "pappa" med någon i hushållet heller, och om han vore deras pappa på riktigt skulle han väl istället vara glad för att återse sina söner?
Gunnar blåste på blåbären som han hade i händerna så att bladen flög iväg. En bit bort på vägen kom två äldre kvinnor gående från byns lanthandel. Gunnar såg dem inte förrän de var alldeles nära honom.
Kvinnorna stannade till på vägen, och såg på den stackars utvecklingsstörda pojken. Nu hade visst hans psykiskt sjuke far också dykt upp från Amerika, för att även han snylta i Alinas
hushåll. Det ryktades förstås också att Alina och Arthur hade ett förhållande, och det skulle ju inte vara så konstigt ifall det var så, eftersom de bodde under samma tak.
Kvinnorna glodde nyfiket på den stupide pojken som rensade blåbären. Han verkade ju vara både blind och döv!
- Hej du, ropade den längre av kvinnorna och viftade med armen till Gunnar. Har far din kommit hem?
Gunnar svarade inte, utan fortsatte bara att blåsa på bären. Ja, ja, var det inte som man trodde. Kvinnorna nickade mot varandra, pojken var ju helt stupid, och kanske var han rent oartig också? Vägrade att svara på en fråga!
- Hör du inte vad man säger till dig, sade nu den kortare och kraftigare kvinnan, och gick alldeles nära inpå Gunnar. Du tycks inte ha något folkvett alls du! Fast du har ju att brås på, med både far och mor som är sinnessvaga.
Från köksfönstret såg Alina hur de två skvallerkärringarna trakasserade Gunnar, och hon skulle just gå ut till honom när hon hörde honom lugnt säga:
- Nej, pappa är ännu kvar i Amerika. Han som sitter där inne i huset, är en strykare som vi har gett husrum. Man skall hjälpa fattigt folk när man kan, gör inte tanterna det också?
torsdag 11 juni 2009
Olof, våren 1929
Olof var äntligen ombord på fartyget tillbaka mot Amerika. Ute på däcket blåste det kallt, och vinden slet i håret. Därför hölls de flesta av passagerarna på fartyget inne idag, men Olof njöt av att stå härute, att äntligen vara på väg hemåt igen.
Så problematiskt allt hade varit med Arthur. Ingenting hade han kommit sig för, under de sex månaderna som Olof hade varit där för honom, så att han skulle komma sig igång i sitt nya hemland. Absolut ingenting.
Olof besökte också Ingrid en gång, han bara måste få se hur det stod till med hans syster. Det hade varit förfärligt att se Ingrid sådan som hon hade blivit, och Olof ville helst inte alls tänka på det längre. Ibland drömde han ännu mardrömmar om henne.
Och Alina då. Olof hade trott att hon var en rättskaffens kvinna, rejäl och rättvis. Istället hade hon visat sig vara en stenhård affärskvinna, som nog visste hur hon skulle pumpa pengar ur en.
Olof hade blivit tvungen att betala en långt större summa, än vad han först hade tänkt till Alina. Han hade ändå blivit tvungen till det, Janes far hade ju krävt att Arthur skulle återförenas med sin släkt i Sverige. Så löd avtalet dem emellan, och Olof hade trots allt ännu en nätt summa pengar att få av Janes far, när han väl kom fram till Amerika.
Olof drog med fingrarna genom håret, det började bli kallt att stå härute i blåsten. Fartyget började också gunga lite försiktigt, kanske skulle det blåsa upp ikväll.
Igen tänkte Olof på Arthur, vilken vekling Arthur egentligen var. Arrangemanget kring Arthur och pojkarna hade blivit så, att Arthur hade fått flytta in hos Alina och arbeta hos henne som dräng. Hon behövde ju hjälp i hushållet, och Arthur fick mat och husrum som betalt för sitt arbete.
Vilket arrangemang, vad skulle folket på byn tro och börja skvallra, tänkte Olof när han igen drog med sina kalla fingrar genom sitt hår. Han beslöt sig för att gå in för att få sig något att äta, blåsten friskade i ordentligt nu här ute på däck.
Olof satte sig ner vid ett bord i den lilla matsalen, och gnuggade sina kalla händer mot varandra.
Han visste att han aldrig mera skulle återvända till Sverige, och aldrig mera skulle få återse sina släktingar. Det kändes bra.
Så problematiskt allt hade varit med Arthur. Ingenting hade han kommit sig för, under de sex månaderna som Olof hade varit där för honom, så att han skulle komma sig igång i sitt nya hemland. Absolut ingenting.
Olof besökte också Ingrid en gång, han bara måste få se hur det stod till med hans syster. Det hade varit förfärligt att se Ingrid sådan som hon hade blivit, och Olof ville helst inte alls tänka på det längre. Ibland drömde han ännu mardrömmar om henne.
Och Alina då. Olof hade trott att hon var en rättskaffens kvinna, rejäl och rättvis. Istället hade hon visat sig vara en stenhård affärskvinna, som nog visste hur hon skulle pumpa pengar ur en.
Olof hade blivit tvungen att betala en långt större summa, än vad han först hade tänkt till Alina. Han hade ändå blivit tvungen till det, Janes far hade ju krävt att Arthur skulle återförenas med sin släkt i Sverige. Så löd avtalet dem emellan, och Olof hade trots allt ännu en nätt summa pengar att få av Janes far, när han väl kom fram till Amerika.
Olof drog med fingrarna genom håret, det började bli kallt att stå härute i blåsten. Fartyget började också gunga lite försiktigt, kanske skulle det blåsa upp ikväll.
Igen tänkte Olof på Arthur, vilken vekling Arthur egentligen var. Arrangemanget kring Arthur och pojkarna hade blivit så, att Arthur hade fått flytta in hos Alina och arbeta hos henne som dräng. Hon behövde ju hjälp i hushållet, och Arthur fick mat och husrum som betalt för sitt arbete.
Vilket arrangemang, vad skulle folket på byn tro och börja skvallra, tänkte Olof när han igen drog med sina kalla fingrar genom sitt hår. Han beslöt sig för att gå in för att få sig något att äta, blåsten friskade i ordentligt nu här ute på däck.
Olof satte sig ner vid ett bord i den lilla matsalen, och gnuggade sina kalla händer mot varandra.
Han visste att han aldrig mera skulle återvända till Sverige, och aldrig mera skulle få återse sina släktingar. Det kändes bra.
onsdag 10 juni 2009
Hälsoblogg
Eftersom jag håller på att studera till en högre examen inom friskvård, passar det ju bra att emellanåt skriva inlägg angående hälsa och välmående.
Hälsobloggen inledes så, med ett recept på:
Smörblommans kycklingssallad
En kruka sallad
2 tomater
½ gurka
1 rödlök
1 avocado
1 förpackning tärnad fetaost med soltorkad tomat i olja, ca 100-200 g. Obs! Häll också med oljan!
kycklingstrimlor från 1-2 grillade kycklinglår
nöt- fröblandning från t. ex. Go Green
dressing, t.ex. Hesburgers paprika-currysås
Skär och tärna alla ingredienser, och varva allt i en stor salladsskål. Häll på nöt och fröblandningen överst.
Dressing efter behag.
Smaklig måltid!
tisdag 9 juni 2009
Albert och Gunnar, aprilmorgonen 1929
Albert tjuvkikade i dörröppningen från kammaren, det var svårt att riktigt se pappa härifrån. Han syntes bara från sidan, och han var inte alls lik sig från tiden förut i Amerika. Hans hår var mycket mera gråsprängt nu, och han satt så ihopsjunken. Han liknade mest en gammal gubbe, ja bestämt hade han krympt!
Och som hans röst hade förändrats! Pappa som brukade prata med så hög och stark röst, en riktig talare hade han ju varit där borta i Amerika.
Nu satt han bara där och viskade, som svar på tant Alinas frågor. Fåordigt och knappt, och inte hördes det vad han sade heller, in till kammaren där pojkarna satt gömda.
Gunnar försökte också titta i dörröppningen, men det var svårt eftersom han såg så dåligt. Gunnar hörde ju också dåligt, därför kunde han heller inte uppfatta något av vad pappa fåordigt muttrade där borta från kökssoffan.
Då gjorde Gunnar som han oftast brukade göra istället. Han kände efter med luktsinnet, och Gunnars luktsinne var välutvecklat.
Främlingarna luktade inpyrt. Den av dem som satt närmare mot kammardörren; Albert hade sagt att det var pappa, luktade konstigt. Han luktade sjukdom, smuts, uppgivenhet, förräderi...
Gunnar visste inte vad han skulle tro, och såg frågande upp på Albert. Storebroderns ansikte var spänt, när han försökte lyssna till vad som avhandlades där ute i storstugan. Det var svårt att höra något alls, och pappa satt mest bara och såg ner i golvet. Alina började se argare och argare ut i ansiktet, och hon höjde rösten allt mera.
Albert började darra där han stod i dörröppningen, och han kände att han snart skulle börja gråta, stora pojken som han var. Gunnar lade armen tröstande om sin storebror, och sade:
- Du Albert, det här måste vara ett misstag. Gubben där borta i soffan kan ju inte var vår pappa, nej inte på långa vägar. Var inte ledsen, Albert.
Och som hans röst hade förändrats! Pappa som brukade prata med så hög och stark röst, en riktig talare hade han ju varit där borta i Amerika.
Nu satt han bara där och viskade, som svar på tant Alinas frågor. Fåordigt och knappt, och inte hördes det vad han sade heller, in till kammaren där pojkarna satt gömda.
Gunnar försökte också titta i dörröppningen, men det var svårt eftersom han såg så dåligt. Gunnar hörde ju också dåligt, därför kunde han heller inte uppfatta något av vad pappa fåordigt muttrade där borta från kökssoffan.
Då gjorde Gunnar som han oftast brukade göra istället. Han kände efter med luktsinnet, och Gunnars luktsinne var välutvecklat.
Främlingarna luktade inpyrt. Den av dem som satt närmare mot kammardörren; Albert hade sagt att det var pappa, luktade konstigt. Han luktade sjukdom, smuts, uppgivenhet, förräderi...
Gunnar visste inte vad han skulle tro, och såg frågande upp på Albert. Storebroderns ansikte var spänt, när han försökte lyssna till vad som avhandlades där ute i storstugan. Det var svårt att höra något alls, och pappa satt mest bara och såg ner i golvet. Alina började se argare och argare ut i ansiktet, och hon höjde rösten allt mera.
Albert började darra där han stod i dörröppningen, och han kände att han snart skulle börja gråta, stora pojken som han var. Gunnar lade armen tröstande om sin storebror, och sade:
- Du Albert, det här måste vara ett misstag. Gubben där borta i soffan kan ju inte var vår pappa, nej inte på långa vägar. Var inte ledsen, Albert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)