Rappört fröhn föggelfamiljen...

Vi är tvö fögglar; far och mor som har byggt fågelbo under takåsen på ett rött hus. Detta är vår utthhsikt fröhn föggelbuet, och vi tycket att vi buhhr ganska lyxigth.

Utthhsikten ährr en stösdmatta, öch dehr höppas det hej vilt efter klöckan 12 värje däg. På förmiddagarna ehhr det lögnt, kidsen sövver döh.

Smöhrblomman ehr nog uppe, men hon hölls på främsiddän av gården och krättär, hun harrhh semesterr nuuh. Männen i husset hölls också på främsiddän äv husset på förrmiddägarna.

Men kätten i husset, Nisse; han ligger i granhäcken söm synes på billden, öch gluhhr. Hän ligger pö päss nästa i ett, bara pö eftermiddagen och kvällen är han innumhuss och sövver.

I tidig mörgon är han rennt av farrligh, han ehhr van föggeljääggarre.

Vi föggelföräldrahhr vill att vörra föggelunggarh ska fö föddas till en luggn värld! Inga katter på span under vört föggelbuh!

Annars buhhrr vi helt brah, natuhhrnära och allt.

Vi väntar barah på att våhhra föggelungarr ska föddas! Vi ehhr sö lökkliggä!

Arthur, aprilmorgonen 1929

Arthur satt på kökssoffan och svalde generat, medan han såg Alina sätta på kaffet. Vad hon såg bister ut!

Vad han var arg på sig själv, han satt ju bara här som ett mähä. En riktig tönt var han, som bara satt och såg ner i golvet. Han var ju här för att hämta sina pojkar, nu måste han morska upp sig.

- Jaa, var är Albert och Gunnar då? Jag är ju här för att hämta hem dem, se. Arthur försökte morska upp sig, men det föll platt fall när Alina gav honom en isande blick.

- Och var är "hem", då? Alina plockade med kaffekopparna, och kaffeskedarna skramlade mot porslinet. En av skedarna förr i golvet, och Alina plockade hastigt upp den igen.

- Jaa, jag skall ju ordna det på bästa sätt för pojkarna. För tillfället är jag ju arbetslös, men jag hade ju hoppats att pojkarna kunde hjälpa till lite i hushållet, tills vi kommer upp på fötter igen. Albert är ju stora karln han redan, och borde väl kunna göra ett rejält dagsarbete. Och Gunnar, som jag har hört att är stupid, han borde väl ju kunna göra något lättare iallafall?

Arthur svalde, han märkte hur han svamlade och såg hjälpsökande på Olof. Men Olof satt bara med knäppta händer och såg rakt framåt, och sade ingenting.

Alina, som just skar upp kaffebrödet hejdade sig. Hon gick några steg framåt mot Arthur, lyfte kniven och satte knivspeten under hakan på honom, och sade hotfullt:

- Gunnar är en intelligent pojke, mycket klokare än vad du någonsin har varit. Men, om du menar allvar angående om ta hand om pojkarna, så låt oss diskutera vilkoren nu.

Alina satte sig beslutsamt ner på köksstolen mitt emot Arthur och Olof, med ett pappersblock och en penna i handen. Båda männen kände sig besvärade där de satt, men Alina sade myndigt:

- Skall vi komma överrens, då?

Albert och Gunnar som satt gömda i kammaren, och kunde inte tro sina öron. Vad var nu allt detta?

Alina, aprilmorgonen 1929

Alina, Albert och Gunnar hade just ätit morgongröten, och nu stod Alina och torkade av matbordet. Det var viktigt att det var fint nu när det var söndag, då de var lediga alla tre. Alina höll hårt på att det inte skulle arbetas när det var helgdag, fast hon i övrigt inte var religiös.

Istället för att gå i kyrkan, satte de sig ner alla tre för att bara ta det lugnt och njuta av den lediga dagen. Albert och Gunnar njöt av dessa lediga söndagar. Alina satt och dåsade i gungstolen när hon råkade se ut genom fönstret, och såg två gestalter komma gående mot hennes stuga.

Vem kunde det vara, som var på väg hit så här på söndag förmiddag? Hon kikade nyfiket bakom gardinen, det var ju Olof! Den andre då, den där skäggige som gick framåtlutad, med axlarna upplyfta. Var det han som var Arthur? Det måste det ju vara!

Alina svalde. Det var då verkligen att komma oväntat, söndag morgon och allt! Hastigt såg hon mot pojkarna, som satt där borta i den utdragbara kökssoffan och smågnabbades. Hur skulle de reagera nu, när de oväntat fick se sin far stiga in här i stugan?

- Pojkar. Gå in i kammaren ett slag. Gör som jag säger och fråga ingenting. Ni kan komma sedan när jag kallar på er. Alina kände hur hon pratade snabbt och nervöst, och hon slätade till håret. Pojkarna såg förvånat på henne, men de var vana vid att lyda och gick in i kammaren.

Nu skulle männen just stå på dörrtrappan och bulta på dörren, och Alina stod redan upp för att vara beredd. Hon strök med händerna över kjolen, just när det bultade på dörren.

Alina öppnade dörren för de två männen, och alla tre lämnade att stå och se på varandra. Olof såg ut som om han inte visste vad han skulle säga, och Arthur stod och såg ner i marken.

Vilken ömklig figur, tänkte Alina när hon såg på pojkarnas far. Sjaskiga kläder hade han, som luktade inpyrt. Rödmosigt ansikte, och inte kunde han lyfta upp blicken från marken heller.

- Ja, stig på då, sade Alina till slut och gick före männen in i stugan. Männen steg försagda in efter henne i storstugan, och Alina visade dem att sätta sig ner i kökssoffan.

Tystnaden bredde ut sig, ingen sade något. Alina kände att hon tyckte mindre och mindre om den sjaskiga figuren som satt i hennes kökssoffa, som bara såg ner i golvet hela tiden. Hur skulle en sådan vekstake kunna ta hand om två pojkar på egen hand?

Nu sträckte Olof på sig i soffan och sade:
- Ja, vi är ju här i ärende av Albert och Gunnar. Arthur skall ju ta hand om sina söner nu, och vi tänkte att det är hög tid att diskutera saken nu. Alina skall förresten ha stort tack för att hon har tagit hand om Arthurs söner fram tills nu. Var är pojkarna förresten?

Olof lämnade att se frågande på Alina, men hon bara knep ihop munnen och teg. Hon såg bister ut när hon reste sig upp från köksstolen, för att sätta eld under kaffepannan.

Arthur och Olof, våren 1929

Arthur och Olof satt på sängarna i det lilla pensionatrummet, där de hade bott sedan de kom till Sverige. Olof var otålig, redan om en vecka skulle han resa tillbaka till Amerika. Ännu hade Arthur inte företagit sig någonting alls, angående om att kontakta sin familj. Olof började bli orolig, det skulle inte gå att lämna Arthur ensam här när han reste, då skulle Arthur genast bli nersupen igen.

- Du måste kontakta Alina, hon väntar ju att du skall ta hand om pojkarna nu. Det blir inte till något att sitta här varje dag, och stirra i väggen. Olof strök med handen genom sitt hår, reste sig upp och började gå runt i rummet.
- Jaa, fast jag vet ju inte hur jag skall göra, sade Arthur försagt, och gned sina händer mot varandra.
- Du måste ju åka dit! Olof stannade tvärt upp med sitt gående, och for ut med armarna i en vid gest.
- Ja, men... Jag vet inte... Arthur såg ner i golvet, och kände hur skammen brände i ansiktet. Hur sjutton kunde han vara så här feg? Han hade tänkt, att genast han kom till Sverige skulle han ta pojkarna till sig. Nu hade han istället suttit här på pensionatet i nästan ett halvår, som en riktig fegis.

- Imorgon är det du och jag som åker hem till Alina och pojkarna, så ni får komma överens, sade Olof plötsligt och bestämt. Vi åker redan från morgonen, så får vi det överstökat. Olof stannade upp framför Arthur, och såg stadigt på honom.
- Jaa.., svarade Arthur tvekande och flackade med blicken åt sidan.
- Så blir det, sade Olof och satte sig beslutsamt ner på sin säng. Vi får hoppas att pojkarna är hemma, så att de också får träffa dig.

10 uhhhrrr!!!

Jag har fyllt 10 uhhrrr! Ja någon gång i maj, alltså. Det var ju så, att ingen riktigt mindes längre exakt när jag är född. Men åren har de minnts att räkna, så nu ähhr jag 10 öhhhrr!

Som väntat blev det inget kalas, bara en klapp på huvudet i slutet av maj och "Nisse har visst fyllt 10 år, se han börjar visst se lite gammal ut..."

Och nu till det värsta: Smörblomman önskar sig en till katt! Visst, en nörsk skugskat, men ändå! Hittills har allt fallit på att en raskatt ju måste hållas som innekatt så att den inte blir stulen, och Smörblomman tycker att käter på ländet jö möste fö vistas utte. So far, so good.

Husse då: en ny hund!! Har hittills fallit på att Smörblomman tycker att vi numera har så rent och fint härinne, utan att ens måsta städa längre. Tycker jag också.

Det är lyyyyxiggthh att vara enda djuret i huset!! Kidsen bär mig på en kudde från vardagsrummet in till köket, och sedan vidare till hjälpköket för att äta. Genast jag jamar till, får jag nytt vatten i vattenskåhhlen. Allt ähhr brahh!

Vi har förresten fått parasiter i hushållet. En fågelfamilj har byggt bo under takåsen, i västra hörnet. Ett av kidsen hade upptäckt det, och Smörblomman stod fundersamt och kollade dit upp.

Det behöver hon inte alls fundera över, den dagen fågelungarna vågar sig ut ur fågelboet kommer jag att slå till. Precis som med Fredrik.

Fredrik var en fågelunge som familjen hade förbarmat sig över för några är sedan... Frid över hans minne...

Över till rhhulligarree saker: det är sömmarlöööv! Jag har beslutit mig för att ta det lite lugnt med musjagandet nu, och höölla semester nu i juni och bara sooola!

//Nisse

Ingrid, vintern 1929

Ingrid satt mitt emot Alina på en hård pinnstol i hörnet av det stora dagrummet. Runt omkring dem hördes ett evigt surr och mummel från de övriga patienterna, samt ljudet från sköterskans steg när hon gick runt i rummet.

Ingrid satt och såg på Alina, men hon bara teg och blängde irriterat mot sköterskan som inte kunde gå ut ur rummet. Till slut fäste hon blicken på Ingrid och log ansträngt.

- Ingrid, Arthur har återvänt till Sverige. Ja det är sant, och han har lovat att han skall ta hand om pojkarna. Så småningom kommer han väl att vilja träffa dig också. Hör du vad jag säger? Alina talade med viskande röst, för att undvika att sköterskan skulle höra dem.

Med uttryckslöst ansikte satt Ingrid och såg rakt fram, vad var det egentligen Alina sade? Hade Arthur kommit hem? För att ta hand om henne och pojkarna?

Alina flyttade sig närmare Ingrid. Försiktigt satte hon sina händer på Ingrids knän och skakade om dem lätt.
- Ingrid. Arthur har kommit hem. Han skall inte återvända till Amerika, han skall stanna här. Förstår du vad jag säger?

Ingrid såg tomt framför sig, och rörde inte en min i sitt ansikte. Hade Arthur kommit hem till henne? Var han inte död då, som sköterskorna hade berättat för henne? Levde Arthur?

Nu kom den barska sköterskan fram till Ingrid och Alina, och sade med bestämd röst att det nog var bäst att Alina gick nu. Ingrid var ju inte van vid besök, och blev lätt upprörd efteråt. Hon kunde bli ohanterlig, och börja skrika och kasta saker runt sig. Sedan skulle hon kanske också bli orolig till natten, och sköterskorna skulle bli tvugna att binda fast henne.

Alina steg uppgivet upp från sin stol. Ingrid hade säkert inte förstått någonting av vad Alina hade haft att berätta, hon satt ju bara där och såg tomt framför sig.

Sköterskan manade hastigt iväg Alina ut ur rummet, och Ingrid satt bara och glodde framför sig. Sköterskan hysjade till de mumlande patienterna i rummet, och föste hastigt ut Alina i hallen.

Ingen av dem såg att tårar rann nerför Ingrids kinder, och att hon snöt sig i sin klänning.

Alina och Ingrid, vintern 1929

Alina gick längs den långa allén som ledde fram till hospitalet. Det var smällkallt och snödrivorna på båda sidor om allén var höga. Snön knarrade under Alinas skor, och hon hostade torrt och hackigt när hon andades in av den kalla luften i sina lungor.

Alina undrade hur det skulle stå till med Ingrid idag då. Skulle hon bara sitta och se ut genom fönstret och nynna, eller ännu värre; sitta på golvet och gunga på stjärten istället.

Och hur skulle hon reagera, när hon fick höra att Arthur hade återvänt till Sverige? Eller skulle hon reagera alls?

Nu stod Alina framför den höga, tunga ytterdörren till hospitalet och ringde på dörrklockan. Efter en god stund öppnades dörren av en äldre, barsk sköterska. Hennes gråsprängda hår var ihopdraget till en stram knut bak i nacken. De tättsittande mörka ögonen såg genomborrande på Alina, men Alina vek inte undan med blicken. Istället höll hon huvudet högt och ryggen rak, när hon klädde av sig kappan och sjalen innanför dörren.

- Ja, jag kommer för att besöka Ingrid. Alina gnuggade sina kalla händer mot varandra och blåste på dem.
- Är det något speciellt ärende Alina är ute i? Sköterskan stod kvar och hennes ögon var vaksamma nu. Det ryktades ju om att Ingrids man hade kommit tillbaka till Sverige, för att söka upp henne...
- Nej det är inget speciellt, det var bara länge sedan jag var hit och hälsade på henne, sade Alina och strök med händerna över kjolen. Aldrig att hon tänkte berätta för den här stränga harpan, att Arthur snart skulle dyka upp i byn.

- Ja, den här vägen då, sade den surmulna sköterskan till slut, och vaggade långsamt iväg mot en dörr lite längre bort, som hon låste upp med en nyckel från sin nyckelknippa.

När dörren till det stora rummet öppnades hördes ett monotont surrande. Där inne satt kvinnor i olika åldrar, klädda i sjaskiga kläder och alla hade olika slags ljud och hummanden för sig. Somliga satt på golvet och gungade, några satt på de hårda trästolarna, och några satt uppflugna i fönsternischerna.

Det luktade instängt, och svagt av matos i rummet. En gammal stupid kvinna reste sig upp från en stol, och kom springande med utsträckta armar och ett tandlöst leende, mot den barska sköterskan. Hon blev genast knuffad åt sidan av sköterskan, som istället vände sig mot Alina och sade:
- Ingrid sitter på golvet, där borta i hörnet. Fast jag tror inte att hon förstår vad du har att säga, det var länge sedan man fick ett vettigt ord ur henne.

Alina gick genom rummet med alla kvinnorna, några sträckte ut händerna mot henne och ropade något obegripligt. Andra satt och såg ner på sina händer och verkade inte ens märka att Alina kom in i rummet.

Alina stannade framför Ingrid. Ingrid satt på golvet och såg på sin hand, som hon vände fram och tillbaka, om och om igen och log inåtvänt.

Alina suckade, och visste att detta inte skulle bli lätt.